Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Runor. 1. Den äldsta bokstafsskriften hos såväl skandiska som öfriga germanska folk - Runor. 2. Ordet »runa» har öfvergått till finskan i formen runo, men det betecknar der endast sång, qväde - Runrad. Se Runor - Runristning. Se Runor - Runskrift. Se Runor - Runslare. Se Runnare - Runstaf, primstaf eller årsstaf kallas en företrädesvis under medeltiden i Skandinavien använd beständig kalender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej nu med visshet bestämma. Att runskriften redan
i äldsta tider varit mycket allmänt känd och
spridd bland folket, derpå har man flere talande
bevis. De bevarade runinskrifterna äro för det mesta
ristade på sten (»runstenar»), metall eller trä (se
Runstaf). Men runorna hafva äfven varit använda vid
upptecknandet på pergament (eller papper) af större
literära alster, ehuru runorna rätt tidigt ersattes af
det latinska alfabetet. Högst få runhandskrifter äro
bevarade till eller kända af efterverlden. Den mest
bekanta bland dessa torde vara den Arnemagneanska
handskriften n:o 28, 8:o, vanligen kallad »Codex
Runicus», som utom några smärre stycken af olikartadt
innehåll upptager hela den gamla danska landskapslagen
för Skåne. – Runinskrifterna, i synnerhet de äldsta,
som gå många århundraden längre tillbaka i tiden än
våra äldsta bevarade nordiska handskrifter, hafva på
grund af sin ålder en synnerligt stor betydelse för
språkforskningen, ehuru å andra sidan denna betydelse
väsentligen minskas dels till följd af runalfabetens
bristfälliga och ofta flertydiga ljudbeteckning, dels
till följd af inskrifternas i allmänhet torftiga,
innehåll och det jämförelsevis knappa ordförråd, som
de upptaga. I många särskilda fall har det ej häller
ännu lyckats att med säkerhet läsa och dechiffrera
de inristade tecknen. Inskrifternas afbildning och
tolkning hafva naturligtvis redan i äldre tider
varit föremål särskildt för de skandinaviske lärdes
uppmärksamhet. Redan Johannes Magni, Olaus Magni,
Bure, Olof Rudbeck, Peringskiöld, Ihre m. fl. i
Sverige samt Ole Worm m. fl. i Danmark voro
under de nästförflutna seklen ifrigt sysselsatta
med runologiska forskningar. Joh. Göransson
utgaf 1750 sitt stora arbete »Bautil», hvilket
upptager nära 1,200 för sin tid goda afbildningar
af runinskrifter. J. G. Liljegrens »Runlära» (1832)
bör ock erkännas såsom ett godt arbete. Emellertid har
runforskningen först på senare tider blifvit ställd på
fullt vetenskaplig grund, hufvudsakligen genom Wimmers
ofvannämnda arbete och andra af honom författade
runologiska skrifter samt genom norrmannen Sophus
Bugges förträffliga afhandlingar om de äldre
runinskrifterna. De vigtigaste runristningarna
äro afbildade i George Stephens’ stora verk »The
oldnorthern runic monuments» (1886 ff.) och i
densammes »Handbook of the oldn. run. mon.». En
öfversigt af det äldre runspråket finner man i »Die
älteren nordischen runeninschriften» af F. Burg
(1885). Sverige är i synnerhet rikt på inskrifter
(öfver 1,500 till antalet) med yngre runor, och
många bland dessa äro afbildade i det ofvannämnda
arbetet »Bautil». I detta årh. äro många afbildningar
af dylika offentliggjorda af R. Dybeck (»Svenska
runurkunder» »Sverikes urkunder»; »Runa») m. fl. I
alla de nordiska rikena förberedes utgifvandet af
nyare samt trognare afbildningar och tolkningar af
dessa gamla minnen, hvilka lemnat oss så vigtiga
bidrag till kännedomen om förfädernas språk och
andliga odling.
2. Ordet »runa» har öfvergått till finskan i
formen runo, men det betecknar der endast sång,
qväde. Att detta lån skett mycket tidigt, synes
deraf att ordet trängt djupt in i det finska
folkmedvetandet; af detsamma finnas t. ex. flere
genuint finska härledningar och sammansättningar,
såsom runoella, »qväda runor», runoseppä, »run-smed»,
d. v. s. sångare, o. a. Då äfven sångens konst
var tidigt allmän bland finnarna, hafva de lärde
yttrat olika meningar om huruvida äfven den finska
sångens yttre form är lånad från skandinaverna eller
icke. Det förra har med stort eftertryck förfäktats
af Aug. Ahlqvist i hans tidskrift »Kieletär». Likväl
hafva andra finska och ungerska forskare, såsom
det synes med allt skäl, framhållit den finska
versformens stora olikhet med den fornskandinaviska,
i det att versen i finska runorna är genomgående
byggd på trokéer, att den finska alliterationen
i mycket skiljer sig från den skandinaviska samt
att den genomgående parallelismen, tankerimmet,
synes vara i den finska folkpoesien en väsentlig
och denna ensam tillhörig egenhet. Jfr Kalevala 2.
1. Th. W. 2. O. G.
Runrad. Se Runor.
Runristning. Se Runor.
Runskrift. Se Runor.
Runslare. Se Runnare.
Runstaf, primstaf eller årsstaf kallas en
företrädesvis under medeltiden i Skandinavien använd
beständig kalender (se d. o. 2), der runor tjenade
såsom kalendariska tecken. Namnet beror derpå att
runorna oftast voro inristade på stafvar, kaflar eller
käppar; emellertid förekommo de äfven på träskifvor
(inrymda antingen på en enda sådan eller på flere
sammanbundna), vidare på askar, husgeråd, yxskaft
o. s. v., mera sällan på pergamentsblad. – Runstafven
innehöll vanligen tre rader eller afdelningar. Den
första raden upptogs af de sju första runorna:
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
