Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schelling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mysticism; men snart, påverkad dels af Vinet,
dels af Hegel och Baur, tvangs han att förhasta den
bibliska bokstafsinspirationen och drog sig derefter
alltmer åt venster, tills han slutade som fullständig
skeptiker. Efter att hafva utgifvit den förträffliga
skriften La critique et la foi (1850), hvarigenom han
bröt med sina förre meningsfränder, begaf han sig till
Paris, grundlade tidningen »La reformation au XIX:e
siècle» samt öfvertog ledningen af den frisinnade
rörelsen inom den franska protestantismen. Såväl i
utlandet som i Frankrike gjorde han sig alltmera känd
som en af den religiösa liberalismens mest vältalige
förkämpar, genom skrifterna Alexandre Vinet, sa vie
et ses écrites (1853), Lettre à mon curé (s. å.),
Mélanges de critique religieuse (1860), Mélanges
d’histoire religieuse (1864) m. fl. Från 1861, då
»Le Temps» grundlades, var S. en af de ypperste
medarbetarna i denna tidning. Han skref der ej
allenast om religiösa frågor, utan äfven i politik
och literatur, under alla vexlingar sant frisinnad,
såväl när det gällde att anfalla kejsaredömet som
när det blef fråga om att försvara den moderata
republiken mot angrepp. På den literära kritikens
område var han en af de mest framstående, måhända
ej så psykologiskt skarpsynt som Saint-Beuve, men å
andra sidan fri från hvarje spår af dagtingan med sin
öfvertygelse. Ett urval af sina smärre uppsatser utgaf
han under titeln Études critiques sur la littérature
contemporaine (flere saml.). 1871–75 var S. medlem
af nationalförsamlingen och en af venstra centerns
ledare derstädes. 1875 valdes han till senator för
lifstid. Död 1889.
Scherer, Wilhelm, tysk literaturhistoriker och
språkforskare, f. 1841 i Schönborn i Nedre Österrike,
utnämndes 1868 till professor i tyska språket och
literaturen vid högskolan i Wien samt kallades
1872 till samma professur i Strassburg och 1877 i
Berlin. 1884 valdes han till medlem af preussiska
vetenskapsakademien. Död 1886. Hans vigtigare arbeten
äro: Denkmäler deutscher poesie und prosa (1864,
tills. med Müllenhoff: 2:dra uppl. 1873), Jakob Grimm
(1865), Deutsche studien (1870–78), Geschichte des
Elsasses (1871, 3:dje uppl. 1885), Geistliche poeten
der deutschen kaiserzeit (1874–75), Geschichte der
deutschen dichtung in 11 und 12 jahrhundert (1875),
Die anfänge des deutschen prosaromans und Jörg
Wickram von Colmar (1877), Aus Göthes frühzeit (1879)
och Geschichte der deutschen litteratur (1883, 5:te
uppl. 1889). Tillsammans med Brink och Martin utgaf
S. sedan 1874 »Quellen und forschungen zur sprach- und
kulturgeschichte der germanischen völker». En del af
sina tidskriftsuppsatser samlade han under titeln
Vorträge und aufsätze (1874).
Scheria, en af Homeros omtalad, af faiakerna bebodd
ö. Se Korfu.
Scherini, Per Hampus, vitterhetsidkare, prest,
född d. 7 Okt. 1817 i Horns socken i Östergötland,
prestvigdes 1841, blef filos. magister i Upsala 1851
samt 1853 teol. adjunkt vid Karlberg och komminister
i Solna. S. är sedan 1864 kyrkoherde i Östra Husby
af Linköpings stift, var 1872–78 kontraktsprost och
är numera tillika e. o. kungl. hofpredikant. Han
har utgifvit Dikter (1855), deribland skaldestycket
Augusti tidehvarf, belönadt år 1849 med Svenska
akademiens stora pris, Dikter, äldre och nyare (1883)
m. m.
Scherr. 1. Thomas Ignaz S., schweizisk pedagog, född
1801, död 1870, blef 1825 i Zürich direktör för
ett blindinstitut, med hvilket genom hans nit och
intresse snart förenades en anstalt för döfstumma,
samt var 1832–39 ledare för ett skollärareseminarium
i Küssnacht. S. arbetade med outtröttlig ifver på den
schweiziska folkskolans omdaning. Skrifter: Handbuch
der pädagogik (1839–46), Der schweizerische
bildungsfreund (6:te uppl. 1877) m. fl. – 2. Johannes S., den
förres broder, tysk literatur- och kulturhistoriker,
f. 1817 på Hohenrechberg i Würtemberg, promoverades
i Tübingen 1840 och var derefter under några år
skollärare i Winterthur (Schweiz). 1843 slog han sig
ner i Stuttgart och kastade sig med entusiasm in i de
politiska striderna. Efter att 1844 hafva utgifvit en
uppseendeväckande skrift, Würtemberg im jahre 1844,
valdes han 1848 till medlem af deputeradekammaren
och stod under revolutionstiden i spetsen för det
demokratiska partiet. Sedan kamrarna 1849 blifvit
upplösta, flydde han till Winterthur och sysselsatte
sig der uteslutande med skriftställeri, tills han
1860 erhöll professuren i historia och literatur
vid polyteknikum i Zürich. Han dog derstädes
1886. Utom en mängd med bifall mottagna romaner
och andra berättelser (Schiller, Michel m. fl.,
i urval utgifna under titeln Novellenbuch 1873–77)
äfvensom åtskilliga humoristiska skrifter författade
S. kultur- och literaturhistoriska arbeten, som utmärka
sig genom en egendomligt qvick och resonerande stil i
Carlyles manér: Deutsche kultur- und sittengeschichte
(9:de uppl. 1887), Schiller und seine zeit (6:te
uppl. 1876), Geschichte der deutschen frauenwelt
(4:de uppl. 1879), Geschichte der religion (1855–57),
Dämonen (2:dra uppl. 1878), Blücher, seine zeit und
sein leben (4:de uppl. 1887), Allgemeine geschichte
der literatur (7:de uppl. 1887), Bildersaal der
weltliteratur (3:dje uppl. 1884–85), Geschichte der
deutschen literatur (2:dra uppl. 1854), Geschichte
der englischen literatur (3:dje uppl. 1883),
Dichterkönige (2:dra uppl. 1861) m. m. Hans
historiska och literära essays hafva utgifvits samlade
under titeln Menschliche tragikomödie (3:dje uppl.,
12 bd, 1885). Den af Arv. Ahnfelt på svenska utgifna
»Verldsliteraturens historia» (1874–76) är till
större delen bearbetning af Scherrs ofvannämnda
arbeten »Allgemeine geschichte der literatur» och
»Geschichte der englischen literatur».
Schersmin (ej att förvexla med Jasmin), Philadelphus
Coronarius L., bot., farmak., en i medelhafstrakterna
inhemsk, i Sverige upp till Gestrikland i trädgårdar
allmänt odlad buske, tillhörande kl. Icosandria
L. Den utgör typen för en egen familj, Philadelpheae
Don., hvilken från fam. Pomaceae skiljer sig genom
sin 4-bladiga blomkrona och sin torra kapselfrukt,
som är 4-rummig och öppnar sig med 4 valvler. Bladen äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
