- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1017-1018

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigfrid ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Sigfrid, S:t, hette en engelsk eller enligt senare
forskningar möjligen en tysk missionär, som omkr. år
1000 anlände till Norge och af dess konung Olof
Tryggvesson eller Olof Haraldsson, sändes att
predika kristendomen i Sverige. Redan 1008 lär
han hafva döpt Olof Skötkonung i Husaby källa i
Vestergötland och derför af denne erhållit Husaby
»till stafs och stols». Efter att i Vestergötland
och Värend nitiskt hafva verkat i sitt kall begaf
han sig till Svealand, der han särskildt dröjde i
Sigtuna. Men vid underrättelsen att hans tre i Värend
qvarlemnade medhjelpare blifvit mördade återvände han
dit. S. afled vid hög ålder och begrofs i Vexiö. Han
dyrkades under medeltiden som helgon. Hans af svenska
konstnärer ofta framställda bild igenkännes derpå
att han bär trenne afhuggna hufvud, de mördade
följeslagarnas.

Sigge Fridulfsson, en benämning på Oden, hvilken
benämning uppkom i 17:de årh. och hvars upphofsmän
voro Ol. Verelius och J. Peringskiöld.

Sigger (Isl. Siggeir), Nord. mytol., en forntida
hjelte, som kämpade med en konung Sigar. Deras kamp
säges i eddan hafva blifvit afbildad på ett af Gudrun
och danska konungadottren Tora utfördt broderi. En konung Sigger
i Götaland var gift med Valsungs dotter Signy.
Th. W.

Sighvat Tordsson, skald och krigare, föddes på
Island omkring 995, begaf sig 1014 till konung
Olof den helige i Norge, blef hans hirdskald och
vann hans förtroende i så hög grad, att konungen
gjorde honom till sin stallare. I en dikt,
af hvilken åtskilliga fragment finnas qvar, har
S. besjungit Olofs strider före 1014. Han diktade
sedan äfven Nesjavisor om slaget vid Nesjar 1015,
som grundlade Olofs välde i Norge. Öfver danske
konungen Knut den store diktade han ock en dråpa,
af hvilken åtskilligt är i behåll. När Olof stupade
vid Stiklestad, var S. stadd på en pilgrimsfärd
till Rom. Han vistades sedan hos Olofs son,
Magnus, och diktade då sina s. k. Bersöglis-visor
(d. v. s. fritalighetsvisor), genom hvilka han fäste
konungens uppmärksamhet på det missnöje, som rådde i
landet öfver konungens stränghet, och lyckades förmå
denne att så förändra sitt regeringssätt, att Magnus
erhöll tillnamnet den gode. S. dog i Norge före
1047. Hans lif och dikter skildras i afhandlingar
af O. Kyhlberg (1868) och A. Ternström (1871).
Th. W.

Sigibert, två frankiska konungar. Se Merovingerna.

Sigill (Lat. sigillum, secretum l. signetum signum)
torde enklast kunna definieras såsom en i ett visst
ämne aftryckt stämpel, hvilken som karakteristiskt
kännetecken för en person eller ett samfund är
påtryckt eller vidhängd en handling för att bestyrka
dess trovärdighet. Sigillet framträder först hos
romarna. Det hade dock ej hos dem samma betydelse
som det senare, under medeltiden, erhöll. Liksom
våra brefsigill användes det för att tillsluta
handlingar. Det trycktes aldrig på sjelfva
skrifsidan af en handling, utan betäckte städse
trådändarna, medelst hvilka de på diptycha eller
triptycha (2 eller 3 taflor af jern eller träd)
skrifna urkunderna voro hopfästa. Genom beseglingen
förekoms sålunda förfalskning. Äfven då papyrus-
och pergaments-urkunder kommo i bruk behöll
beseglingen till en början samma karakter. Från
romarna lånades sigillet af frankerna, och under
merovingerna började dess betydelse förändras. Man
finner det nu tryckt å sjelfva skrifsidan af
urkunderna, men då i texten intet nämnes om
detsamma, torde man snarare få betrakta det som ett
igenkänningstecken på en kunglig urkund än som ett
verkligt trovärdighetsintyg. Detta blef det dock under
karolingerna. Jämte namnunderskriften intogs det nu
i bekräftelseformeln, och huru stor vigt, som lades
på detsamma, framgår deraf att, då kejsar Otto I år
968 kasserade en af Berengar utfärdad handling, han
befallde ej blott att pergamentet skulle sönderskäras,
utan äfven att sigillet genom ärkekansleren
skulle krossas. Småningom undanträngde sigillet
namnunderskriften, och under 12:te årh. finner
man den senare helt och hållet komma ur bruk,
undantagandes uti de officiella notariatsintygen, der
den ännu med ensamt gällande kraft förekom. Nästan
all bevisningskraft låg nu hos sigillet. I och med
nyare tidens början aftager sigillets betydelse
mer och mer. Jämte sigillet och i stället för detta
framträder nu åter namnunderskriften, och numera är
sigillets påtryckande erforderligt endast vid urkunder
och handlingar af mer officiel natur. Sigillet
och läran derom (sigillkunskapen, sfragistiken)
hafva således endast för medeltiden någon egentlig
betydelse. Tidigast tyckes det endast varit kejsaren,
som i sina officiella urkunder begagnat sigill, men
bruket deraf spred sig allt längre ned. Redan i 9:de
årh. finner man spår af att andliga furstar, och i
10:de årh. att verldsliga furstar i Tyskland, begagnat
sigill. Under de närmast följande århundradena
påträffar man vidare sigill tillhörande andliga
och verldsliga herrar af lägre rang, domkapitel,
kloster, städer, borgare och bönder. Hvad Sverige
beträffar, har dess äldsta konungasigill befunnits
vara Karl Sverkerssons (1164–67). Under samma
handling, hvarunder detta är tryckt, finnes äfven
Sveriges förste ärkebiskops, Stefans, sigill. Mot
slutet af samma århundrade påträffas vidare ett
sigill tillhörande jarlen Birger Brosa samt från
början af det följande sigill tillhörande biskopar,
abboter och adelsmän. Vid midten af 1200-talet
nämnes ett kapitelsigill, mot slutet äfven stads-
och borgare-sigill. Enstaka landskapssigill
märkas från början af 1300-talet. Förnämligare
personer begagnade i äldre tid ofta dubbla sigill,
så att på hufvudsigillets baksida anbragtes ett
s. k. kontrasigill. Konungars och andra lekmäns sigill
innehålla vanligen egarens vapensköld, »clipeus»;
ärkebiskopar och biskopar använde vanligen ett
personligt eller för stiftstyresmannen allmänt
ämbetssekret. Ofta finner man, att en och samma
person vid olika tider begagnat olika sigill.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:32:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfan/0515.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free