Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Simolin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underkastad den yttersta skymf, hvarför S. nedstigit att
befria henne. Sammanblandningen af S. och Kristus
samt en synkretistisk-gnostisk verldsuppfattning
äro hufvuddragen i simonianernas lära, hvilken har
stor likhet med den två årh. yngre manikeismen. Dess
anhängare hängåfvo sig åt utsväfningar af allehanda
slag, andebesvärjelser m. m. Jfr Simoni.
Simon [simå’ng], Richard, fransk teolog, kallad
»bibelkritikens fader», född i Dieppe d. 13 Maj 1638,
studerade först i sin fädernestad, der han inträdde i
oratorianernas orden, och sedan i Paris. Prestvigd
1670, egnade han sig uteslutande åt vetenskapligt
arbete. 1678 började tryckningen af hans vigtiga verk
Histoire critique du Vieux Testament, men på grund af
de mot honom fientliga port-royalisternas intriger
och Bossuets inflytande blef redan dess första del
konfiskerad, hvarefter S. uteslöts ur oratorianernas
orden. Först 1685 utkom verket i sin helhet i
Rotterdam. Detta arbete, den första vetenskapliga
framställning af bibelns historia, utgöres af tre
delar, omfattande den egentliga texthistorien samt
redogörelser för de förnämsta öfversättningarna och
kommentatorerna. I en klar, ofta sarkastisk stil
sammanför S. resultaten af äldre bibelforskares
arbete tillika med frukterna af sitt eget, dervid
i rationalistisk anda fullkomligt åsidosättande
traditionens och kyrkofädernas auktoritet. Af
hans öfriga, i allmänhet anonymt utgifna skrifter
må nämnas: Histoire critique du texte du Nouveau
Testament (1689), Histoire critique des versions
du Nouveau Testament (1690) och Histoire critique
des principaux commentateurs du Nouveau Testament
depuis le commencement du christianisme jusques à
notre temps (1693). S. dog i Dieppe d. 11 April 1712.
Simon, August Heinrich, tysk politiker, född 1805
i Breslau, lemnade af politiska skäl sitt ämbete
som rådman i Breslau samt var en af ledarna af
Frankfurtparlamentets demokratiska venster och medlem
af riksregentskapet i Stuttgart (1848–49). Sedan han
år 1851 in contumaciam dömts till tukthusstraff på
lifstid, uppehöll han sig i Schweiz som direktör
för ett kopparverk i Murg. Död genom drunkning
1860. S. var författare till flere politiska
broschyrer.
Simon [-må’ng], Jules François Suisse, fransk
politiker och filosof, föddes i Lorient (Bretagne)
d. 31 Dec. 1814. Efter att hafva varit lärare vid
»Ecole normale» i Paris samt vid lycéerna i Caen
och Versailles utnämndes han 1839 till Cou-sins
efterträdare som professor i filosofiens historia vid
Sorbonne. 1848 invald i konstituerande församlingen,
der han slöt sig till den moderata venstern, samt 1849
inedlem af statsrådet och lagstiftningssektionen,
vägrade han att efter Napoleons statskupp (1851)
aflägga ed på den nya författningen. Till straff
derför upphäfdes hans professur (1852), och skild
från det offentliga lifvet vistades han någon tid i
Belgien, der han höll föreläsningar samt egnade sig åt
literär verksamhet. Skrifterna Le devoir (1854; 14:de
uppl. 1885; »Pligten», 1870), La liberté civile (1859
5:te uppl. 1872), La liberté de conscience (1859), La
liberté politique (1859; 5:te uppl. 1872), L’ouvrière
(1861; 8:de uppl. 1876), en gripande skildring af
arbeterskornas lif, m. fl. datera sig från denna
tid. 1863 inträdde S. i lagstiftande kåren. Han
utmärkte sig der som det liberala partiets
förnämste talare och som målsman bl. a. för
handelsfrihet, dödsstraffets afskaffande, för
tryckfrihets-, undervisnings- och arbetarefrågorna
m. m. Dessutom förfäktade han sina principer i flere
populär-filosofiska broschyrer: L’école (1864; 11:te
uppl. 1886), i hvilken han yrkar på en kostnadsfri och
obligatorisk folkundervisning, Le travail (1866; 4:de
uppl. 1877), L’ouvrier de 8 ans (1867), La politique
radicale (1868) och La peine de mort (1869). Sedan
det af honom ständigt bekämpade kejsaredömet
fallit d. 4 Sept. 1870, blef S. kultus- och
undervisningsminister i den provisoriska regeringen,
afgick 1871 till Bordeaux för att meddela den
dervarande delegationen Parisregeringens valdekret,
ingick s. å. å nyo som undervisningsminister i det
af Thiers bildade kabinettet och framlade den länge
väntade skollagen, hvilken dock tillfredsställde
hvarken högern eller det republikanska partiets
doktrinärer och föranledde hans afgång (d. 18 Maj
1873). 1875 blef han senator på lifstid och medlem
af franska akademien. 1876 ministerpresident, råkade
han genom sin personliga fiendskap med Gambetta och
sin vacklande hållning gent emot presidenten Mac
Mahon i strid med venstern samt ådrog sig samtidigt
de ultramontanes harm genom sitt påstående, att
påfven ingalunda vore fånge i Rom. Följden blef, att
han d. 16 Maj 1877 måste lemna rum för ministèren
Broglie-Fourtou. S. har, genom att sedermera i
frågorna om Ferrys undervisningslagar och om amnestien
sluta sig till de klerikale, alltmera fjärmat sig
från sin ursprungliga ståndpunkt. 1890 var han den
förnämste franske ledamoten af arbetarekongressen
i Berlin. Bland hans filosofiska arbeten märkes
främst Histoire de l’école d’Alexandrie (2 bd,
1844- 45). S. har dessutom skrifvit La réforme
de l’enseignement secondaire (2:dra uppl. 1874),
Souvenirs du 4 Septembre (3:dje uppl. 1876), Le
gouvernement de Mr. Thiers (1878), Thiers, Guizot,
Rémusat (1885), en mängd bidrag till »Revue des
deux mondes» m. m. Hans skrifter utmärka sig för en
fängslande stil och ett spirituelt, stundom på nya,
djerfva tankar rikt innehåll.
Simon af Montfort. Se Montfort.
Simoni kallas handel med kyrkans ämbeten. Simonien
förbjöds af Gregorius VII (1073–85) och belades med
strängt straff. Den erhöll sitt namn efter Simon
magern (se Apostlag. 8: 18), hvilken af Petrus och
Filippus ville med penningar köpa den helige Andes
meddelelse.
Simonianer, gnostisk sekt i 2:dra årh. Se Simon
(magern).
Simonides (Lat. Simonides), namn på två forngrekiska
skalder. 1. S. från Amorgos, en bland de äldre
jambogra erna (se d. o.), lefde i 7:de
årh. f. Kr. Bland de bibehållna fragmenten af hans
jambiska dikter är ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
