- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma /
1371-1372

(1890) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skytteanska professuren ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förföljd och dock triumferande oskuld; sagolustspel,
om hufvudsaken är att omdikta sagans äfventyrliga
förvecklingar; historiskt lustspel, om de dramatiska
taflorna tjena som medel för framställningen af
en historisk bakgrund. I motsats mot dessa slag
af skådespel, som med ett gemensamt namn kunna
kallas fabeldramer, derför att stoffintresset i dem
är det förherskande, står idédramat i vidsträckt
bemärkelse. I den vidsträckta betydelse, hvari
ordet här tages, omfattar det såväl ödesdrama
som karaktersdrama och igenkännes derpå att det
framställer verkligheten som regelbestämd och dess
resultat som följder af gifna och djupare liggande
orsaker. Är handlingen en följd af personlighetens
inverkan, blir dramat karaktersdrama, hvaremot, om
personligheten står under de yttre omständigheternas
och händelsernas tvång, ödesdramat uppstår. Ödet åter
eller den af personligheten oberoende yttre makten kan
uppfattas som ett regellöst spel af tillfälligheter,
som nyckfullt leker med personligheten, såsom i det
romantiska lustspelet med dess ironi, eller som
en gudomlig vilja, som fullföljer vissa afsigter
obevekligt, som i antikens nemesisdrama eller det
spanska religiösa dramat, eller som en välvillig
försyn, som lämpar sig efter omständigheterna
och återställer den störda jämnvigten (»deus ex
machina»). Karaktersdramat förlägger handlingens
driffjäder inom personligheten sjelf.

Är det de yttre händelsernas öfver- eller underordning
under det personliga elementet, som ligger till
grund för ofvanstående indelning, är det deremot
fabelns inverkan på personlighetens öde, som man
afser, när man indelar skådespelet i tragedi och
komedi. Den sorgliga eller glada utgången, som
populärt angifves som skilnaden mellan dem, så att
tragedien eger den förra, komedien den senare, är
härvid knappast hufvudsak; snarare är det konfliktens
beskaffenhet, som gör dramat till endera, så att
tragedien behandlar en konflikt af djupgående art,
för hvars genomförande kräfves stora offer, hvaremot
komedien rör mindre intressen eller åtminstone endast
eger en skenbart hotande konflikt. Den aristoteliska
poetikens fordringar på den tragiske hjelten, hvilka i
dramats historia spelat en stor rol och enligt hvilka
denne skall ega skuld i sitt öde, torde icke häller
ega absolut giltighet (med sådana undantag från regeln
som Desdemona, Cordelia i Lear, Duncan i Macbeth och
Antigone). Det välbehag, som hjelten framkallar trots
sina olyckor, förklaras af denne grekiske filosof
bero på den rening åskådarens känslor af medlidande
och fruktan undergå. Enligt moderna åsigter är
förklaringsgrunden till det estetiska välbehaget
snarare att söka i sjelfva det sublima hos hjelten
eller hjeltinnan såsom ideal makt, hvarvid känslan
blir ännu mera stegrad genom kontrasten mot deras
reala vanmakt. Liksom inom stoffdramat det episka
intresset skapat en mängd afarter, så har ock inom
karaktersdramat det teoretiska intresset skapat
sådana. Karakteren har omkonstruerats till en allmän
typ (det franskt klassiska dramat) eller personifierats till en
last eller dygd (det allegoriska dramat), och i nyare
tider har hjeltens privatperson ofta tillbakaträngts
för vissa allmänna och reformatoriska idéer, hvilkas
språkrör han blifvit (problem- och tendensdramat). Den
första kraftiga reaktionen mot sådana konventionella
och abstrakta hjeltar utgick från renaissancen,
hvars diktare med Shakspeare i spetsen framträdde
med ett konkret drama med ursprungliga, kraftiga och
ur lifvet hemtade karakterer. Inom komedien, som
sysselsätter sig med hvardagslifvet, med förvillelser
och förvändheter af mera oskadlig natur, har
regeloket varit mindre tryckande men äfven derigenom
faran för sjelfsvåld större. Som till hälften stående
utanför konstens råmärken uppträda maskkomedien
med stående masker och den improviserade komedien
(commedia dell’arte) med för tillfället uppfunnen
dialog; i våra dagar tillåta sig den tyska »posse»
och den franska farsen de största friheter. Rörande
den dramatiska literaturens historia hänvisas till
de särskilda landens literatur. Se vidare Teater.
H-n L.

Skål. 1. Byggnadsk., hall, stuga. Se Bostad,
sp. 943. – 2. Sjöv., ett på längden urhålkadt
trästycke eller en böjd plåtremsa, som till
förstärkning fastspikas l. surras till ett
klent l. bräckt rundhult. En dylik förstärkning
kallas skalning, och det spjelkade rundhultet
säges vara skåladt. Sjelfva surrningen, som
pålägges ungefär på samma sätt som en tagling,
kallas santering. För att skydda vissa delar
af riggen för nötning, påläggas smärre skålar,
hvilka på handelsfartyg äfven benämnas lattor.
R. N.

Skålformig lagring, geol., sägas berg- och
jordartslager innehafva, då de, inom ett visst större
eller mindre område, luta från dettas yttre delar
mot midten och således bilda liksom en flat skål.
E. E.

Skål-knalle. Se Gårdfarihandel.

Skållerud, socken i Elfsborgs län, Nordals härad,
Areal 7,119 har. 1,995 innev. (1889). Annex till Ör,
Karlstads stift, Södra Dals kontrakt.

Skalning, skeppsb. Se Bråspel och Skål.

Skålpund ([skålpund], hvilket tecken uppkommit af lb, en
förkortn. af Lat. libra), äldre svensk vigt, som
enligt 1600-talets förordningar utgjorde 1 2/0 lispund
och innehöll 32 lod = 128 qvintin = 8,848 ass samt
enligt 1855 års förordning var = 1/100 centner =
100 ort = 10,000 korn. Skålpundet motsvarar 425,076
gr. I senare tid nyttjades benämningarna skålpund
och mark såsom liktydiga. Men på 1600-talet var det
stadgadt, att 20 mark metall- och jernvigt skulle vara
= 16 skålpund viktualievigt. Ordet skålpund synes icke
varit i bruk förr än på 1540-talet. Denna svenska
vigts ursprung är närmast att söka i den kölniska
vigten pfund, som motsvarar 1,0996 skålpund. För
öfrigt har skålpundet såsom vigtenhet sin motsvarighet
hos skilda folk: t. ex. i det forna Rom libra (=
0,7667 skålpund), i Frankrike livre (= 489,5 gr.),
i Danmark pund (= 500 gr.; samma tyngd har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfan/0692.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free