Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trebur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afseende på kanonernas antal sedan dess ej blifvit
öfverträffade, byggdes under förra hälften af
1800-talet. (Se mellersta fartyget å fig. i
art. Rangskepp.) R. N.
Tree [tri], Ellen. Se Kean 3.
Treenighet, trefaldighet, trinitet
(Lat. trinitas). Enligt såväl den romersk- och
grekisk-katolska som den lutherska och den reformerta
kyrkans äfvensom de flesta mindre kyrkosamfunds och
kristna sekters lära är Guds treenighet (»den heliga
trefaldigheten») det förhållande i Guds väsende
att, ehuru detta väsende är ett, det likväl i sig
innefattar en trefaldighet, eller m. a. o., enligt
dogmatisk formulering, det förhållande inom Gud att
i det gudomliga väsendet, som är ett enda, finnas
tre »personer» (enl. det latinska uttryckssättet)
eller »hypostaser» (enl. det grekiska): fadern,
sonen och den helige ande (se Person 2). Läran
om Guds treenighet finnes redan hos kyrkofäderna
i 2:dra och 3:dje årh., men kyrkligt formulerad och
dogmatiskt bestämd blef denna lära först efter de två
första ekumeniska mötena i 4:de årh. (i Nicaea 325
och i Konstantinopel 381). Ehuru lärostrider om Guds
väsende och Kristi person fördes redan i 2:dra årh.,
ja spåras t. o. m. i de apostoliska skrifterna, var
det dock först den genom Arius (se denne) uppväckta
striden om Kristi gudom, som blef anledning till
treenighetslärans utveckling och dogmatisering. Sedan
läran om Kristi gudom och väsensenhet med fadern
blifvit på mötet i Nicaea förklarad för kyrklig dogm,
började en lärostrid om den hel. ande, hvarefter mötet
i Konstantinopel, som bekräftade och kompletterade
det nicenska mötesbeslutet, uttalade sig för läran
om den hel. andes personlighet och väsensenhet med
fadern. Det nicenska (niceno-konstantinopolitanska)
sym-bolum är, jämte det apostoliska symbolum i dess
nuvarande gestalt, frukten af dessa mötesbeslut
samt det korta uttrycket för den ställning kyrkan
på dessa möten intog till treenighetsfrågan. Om
den hel. andes väsensenhet med sonen hade ej
kyrkan uttalat sig, hvarför på ett kyrkomöte i
Toledo 589 till bestämningen om den hel. ande i den
latinska öfversättningen af det nicenska symbolum:
qui ex patre procedit (»som utgår af fadern»),
tillades filioque (»och af sonen»), hvilket tillägg
insköts efter »ex patre». Detta tillägg antogs
sedan af hela den vesterländska kyrkan, men icke
af den österländska (grekiska), utan blef en af de
föregifna orsakerna till schismen (1054) mellan
de båda kyrkorna och har sedan varit en stående
tvistepunkt dem emellan. Bland kyrkofäderna hafva
i den österländska kyrkan företrädesvis Basilius
den store (d. 379), Gregorius af Nyssa (d. 394) och
Gregorius af Nasians (d. 390) samt i den vesterländska
Augustinus (d. 430) spekulativt-dogmatiskt bearbetat
och utvecklat treenighetsläran. Den sistnämnde,
som i så många afseenden var grundläggare till den
vesterländska kyrkans teologi, har äfven i fråga
om treenighetsläran genom sin bok »De trinitate»
varit bestämmande för den romersk-katolska och de
protestantiska kyrkornas uppfattning. Augustinus drog
ut till sin spets konseqvenserna af
den mening, som Athanasius förfäktat under den
arianska striden, och det långt efter bådas
död, i slutet af 5:te årh. författade Symbolum
athanasianum, som gör tron på den deri framställda
uppfattningen af treenigheten till vilkor för
saligheten, är ett resultat af Augustinus’
spekulation. – De bibelställen, som ligga till
grund för treenighetsläran, äro hufvudsakligen
instiftelseorden till döpelsen i Matt. 28: 19 samt den
s. k. apostoliska välsignelsen i 2 Kor. 13: 13. Det
oäkta stället i 1 Joh. 5:7 om »de tre vittnena i
himmelen» har också ofta fått tjena såsom dogmatiskt
bevisningsställe. Men derjämte hafva de bibelställen,
som tillägga både sonen och den hel. ande gudomliga
namn,’ egenskaper och handlingar, varit afgörande för
den kyrkliga tron på fadern såsom den förste personen,
sonen såsom den andre personen och den hel. ande
såsom den tredje personen i gudomsväsendet. Det
kyrkliga tänkandet har nämligen ej kunnat stanna
dervid att Gud endast i sitt förhållande till verlden
uppenbarat sig på tre olika sätt, nämligen såsom fader
i skapelsen och försynen, såsom son i återlösningen
och såsom helig ande i helgelsen (eller återlösningens
tillämpning), utan har häraf dragit den slutsatsen
att detta Guds trefaldiga uppenbarelsesätt (den
s. k. »transcendenta eller ekonomiska treenigheten»)
måste hafva en motsvarighet i en trehet i Guds väsende
(den s. k. »immanenta treenigheten», treenigheten i
egentlig mening). Omöjligheten att adeqvat uttrycka
treenighetsförhållandet i Guds väsende betonade redan
Augustinus, särskildt framhållande bristfälligheten
och det för tanken lätt vilseledande i uttrycket
»tre personer», försvarligt endast genom språkets
brist på ett mera adeqvat uttryck. Att för öfrigt
alltifrån äldsta till nuvarande tid treenighetsläran
uppfattats och framstälts på många olika sätt af
enskilda teologer och teologiska skolor, ligger
i sakens natur. Den ortodoxa högern har dervid
stått på det athanasianska symbolums ståndpunkt
och den rationalistiska venstern på den gamla
»modalis-mens». Ehuru den grekisk-katolska kyrkan
äfven räknar symbolum athanasianum bland sina
bekännelseskrifter, har hennes dogmatiska uppfattning
af treenigheten en subordinatiansk anstrykning,
ett gammalt arf från den österländska kyrkans
store kyrkolärare Origines. Om motståndare till
treenighetsläran se Antitrinitarier och Triteism.
Då den äldre kristna konsten ville gifva en åskådlig
bild af treenigheten, valde den vanligen något
af följande framställningssätt. Kristus afbildas i
mensklig gestalt eller symboliseras af ett kors eller
ett lam; öfver honom sväfvar den hel. andes dufva,
och öfverst synes Gud fader antingen i bröstbild
eller endast antydd medelst en ur molnen framsträckt
hand. Senare framställas både fadern och sonen i
helfigurer (Kristus igenkännes då af bl. a. spiksåren
i händer och fötter), och mellan dem sväfvar dufvan,
hvars hufvud, liksom de två första personernas,
omgifves af korsglorian. Slutligen afbildas alla tre
personerna i menskliga gestalter, sittande bredvid
hvarandra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
