Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Triumfera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rimini. I Frankrike finnas triumfbågar i Autun, Reims
(en trebågig), i Carpentras och på andra ställen;
dylika träffas äfven i Spanien, på Balkanhalfön, i
Grekland (Hadrianusbåge i Athen) och i Mindre Asien. –
De romerska triumfbågarnas arkitektur studerades med
ifver af renaissancens byggnadskonstnärer och blef i
väsentlig mån bestämmande för deras uppfattning af
antikens konst. Under renaissancens tid och senare
blefvo de antika triumfbågarna ofta efterbildade,
ehuru i mera förgängligt material. T. o. m. i Sverige
omtalas en »arcus triumphalis» från Erik XIV:s tid;
andra, som tyckas hafva stått qvar en längre tid,
uppfördes vid drottning Kristinas kröning, vid Karl
XI:s återkomst från danska kriget och vid Ulrika
Eleonora d. ä:s ankomst till Stockholm. (Jfr Dahlbergs
Sueciaverk). I senare tid hafva triumfbågar eller
äreportar af monumental hållning blifvit uppförda
i flere af Europas stora städer, t. ex. Arc du
triomphe de carrousel och A. d. tr. de l’étoile (båda
grundlagda af Napoleon I) i Paris, Arco del sempione i
Milano, Propyléerna i München och Brandenburgerthor
i Berlin. – 2. Triumfbåge kallas också i medeltida
kyrkor den stora hvalfbåge, som skiljer det egentliga
koret från långhuset och bildar ingången till det
förra. Ofvan denna bågöppning anbragtes i äldre tid
en bild af Frälsaren, utförd i mosaik eller målning;
senare uppsattes i sjelfva bågöppningen ett stort
krucifix, ett s. k. triumfkors. Sådana kors finnas
ännu qvar i många svenska kyrkor, men nu vanligen
uppsatta bakom orgeln eller undanvräkta i någon ännu
oansenligare vrå. Upk.
Triumfera (Lat. triumphare), fira triumf (se d. o.),
hålla segerfest; jubla öfver en stor framgång; segra,
få öfverhanden.
Triumfkors. Se Triumfbåge 2.
Triumvirat. Se Triumvirer.
Triumvirer (Lat. triumviri, »tremän»; sing. triumvir)
kallades i det gamla Rom en af tre män bestående
myndighet eller kommission, utsedd för ett
visst uppdrags, en viss sysslas förrättande,
t. ex. triumv. auro argento aere (l. aeri)
flando feriundo (förk. A. A. A. F. F.), »tremän
för att gjuta och slå guld, silfver och koppar»,
d. v. s. myntmästare, tr. capitales, ett slags
polistjenstemän, som hade att uppspåra och häkta
brottslingar, föra uppsigt öfver fängelserna och
låta verkställa afrättningar, hvarjämte de egde en
viss domsrätt. (I samma bet. som triumviri nyttjades
äfven ordet tresviri.) – Ordet triumvirer brukades
särskildt om de tre maktinnehafvarna Antonius,
Octavianus och Lepidus. För att erhålla ett slags
formel bekräftelse på sin maktställning skaffade
sig desse år 43 f. Kr. genom ett folkbeslut, till
hvilket tribunen P. Titius var förslagsställare,
bemyndigande att vara triumviri reipublicae
constituendae, d. v. s. beklädda med uppdraget att
ordna samhället. Detta uppdrag förnyade herskarna
år 36 f. Kr. sjelfva åt sig på 5 år. Då Octavianus
sedermera blef allena styrande, förklarade
han (år 28 f. Kr.) triumvirernas gemensamma
förordnanden icke längre bindande för sig. –
Triumvirat (Lat. triumviratus), tremannakollegium;
tremannavälde. Triumvirat (det s. k. första triumviratet)
plägar vanligen benämnas det förbund, som Caesar,
Pompejus och Crassus nemligen ingingo med hvarandra
år 60 f. Kr. i syfte att faktiskt dela makten öfver
den romerska staten, och hvilket förnyades på en
sammankomst i Luca år 56 f. Kr. Verklig formel
befogenhet såsom triumvirer, i likhet med hvad
sedermera fallet var med Antonius, Octavianus
och Lepidus (det s. k. andra triumviratet),
hade de förstnämnde tre maktegarna deremot icke.
R. Tdh.
Trivanderam (Eng. Trivandrum), hufvudstad i
indo-britiska vasallstaten Travancore (se d. o.),
nära kusten. 37,652 innev. (1881). T. har ett vackert,
i europeisk stil uppfördt palats för maharadjan, ett
observatorium, ett museum, ett college m. fl. vackra
byggnader.
Trivial (Lat. trivialis, af trivium, se d. o.),
egentl. som är från gatan, simpel, hvardaglig,
låg, obetydlig, platt, utnött. – Trivialitet,
hvardaglighet, platthet; hvardagssnack.
Trivialskolor, gammal benämning inom de germanska
landen på vissa till den s. k. »sekundära»
undervisningen hörande läroverk och likbetydande
med uttrycken (lägre) lärdomsskolor och
latinskolor. Namnet har sin grund i den öfverförda bemärkelsen
af begreppet trivium (se d. o.) och betecknade
således ursprungligen skolor, i hvilka meddelades
undervisning i elementen af de under detta begrepp
hörande kunskapsarter. I svenska skollagsstiftningen
förekommer benämningen först i 1649 års skolordning,
men upphörde genom skolordningen af 1820 att
officielt begagnas (se Lärdomsskola). Den
har äfven undantagsvis användts såsom officielt
namn på folkskolor, nämligen i Österrike från 1774
till 1869.
S. N.
Trivium, Lat., egentligen en plats, der tre vägar
sammanstöta (af tres, tre, och via, väg), öppen,
offentlig plats. Ordet begagnades sedan i öfverförd
bemärkelse om vissa tre kunskapsarter, som lades till
grund för undervisningen, i det att dessa betraktades
såsom tre till ett gemensamt mål ledande vägar, på
hvilka kunskapens första grunder meddelades, likasom
fyra andra kunskapsarter, som meddelades vid fortsatt
undervisning, erhöllo benämningen quadrivium (egentl.
plats, der fyra vägar sammanstöta). Tillsammans
bildade dessa två grupper hvad man under
medeltiden kallade »de sju fria konsterna» (jfr Fria
konster). Redan hos Aristoteles finner man en dylik
sammanfattning af sju vetenskaper eller konster såsom
ämnen vid ungdomens uppfostran, i det att han till
fyra äldre, nämligen grammatik (läsning och skrifning;
af Grek. gramma, bokstafstecken), gymnastik, musik
och grafik (teckning), lade matematik, dialektik och
retorik. Hos romarna blefvo grammatik, retorik och
dialektik (sedermera sammanfattade under benämningen
»trivium») grundläggande vid undervisningen. De
fyra vetenskaper, som sedermera sammanfattades under
benämningen »quadrivium», äro åter, såvidt kändt är,
först uppfattade såsom ett sammanhörande helt af den
på Konstantin den stores tid lefvande nyplatonikern
Jamblichos, hvilken såsom undervisningsämnen uppställde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
