Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afvikande egendomlighet hos växten, eller afser det
artens fädernesland, växtplats, medicinska verksamhet
o. s. v. Äfven egennamn kunna användas, antingen i
genitiv (vanligen till någon botanikers ära) eller
förändrade till adjektiv. Eger en art varieteter,
betecknas dessa liksom arterna, och ordet, som afser
dem, sättes efter artnamnet. Äro varieteterna flere,
erhålla de fortlöpande (vanl. grekiska) bokstafstecken
fr. o. m. bokstafven β. En af våra björkarter,
Betula verrucosa Ehrh., varierar med parflikigt
inskurna blad, med triangulärt äggrunda, spetsiga
flikar (B. verrucosa β. lobata C. Ands.), med bladen
nästan pardelade i lansettlika, långspetsade flikar,
den s. k. Ornäsbjörken (B. verrucosa γ dalecarlica
L. d. y.). eller med bladen små, mer breda än långa
(B. verrucosa δ arbuscula Fr.). Till fullständigheten
i ett botaniskt växtnamn hör bifogandet af dess
auktor, den författarens namn, som först tillagt arten
detta namn. Detta sker genom konventionel förkortning
af namnet: i ofvannämnda exempel Ehrh. för F. Ehrhart,
C. Ands. för C. Andersson, L. d. y. (L. fil.) för
Linné den yngre, Fr. för E. Fries. Det förekommer ej
sällan, att samma växt erhållit olika namn af olika
författare, t. ex. när samma växtart beskrifvits
och namngifvits från olika land af olika forskare,
som ej känt till hvarandras forskning. Då en
växtart beskrifvits under två eller flere namn,
godkänner vetenskapen (enligt »prioritetsprincipen»)
regelmässigt det äldsta. De olika namn, som tillagts
en och samma växt, kallar man dess synonymer.
I den mån de kända växtformernas antal ökades[1],
dess känbarare blef behofvet af ett system,
som kunde underlätta öfversigten af växterna
och deras återfinnande vid examinering. Första
steget härtill togs genom art- och slägtbegreppens
fastställande, hvilket kan anses hafva uppnåtts först
med 17:de årh:s slut (närmast genom Tournefort,
d. 1708). Allt flere systematiska försök gjordes
sedan, tills Linné 1735 offentliggjorde sitt
sexualsystem (se d. o.). Ändamålet med detta liksom
med alla föregående var att utgöra en ledtråd vid
examineringen. För den skull fäste man sig vid
likheter och olikheter med hänsyn till ett eller några
få organ (t. ex. blomfoder, blomkrona, ståndare, frukt
o. s. v.) och delade derefter växterna i klasser,
obekymrad huruvida uppenbarligen mycket olika växter
ställdes i samma eller mycket lika växter i skilda
klasser. Alla dessa system kallades derför med rätta
artificiella. Ehuru de icke varit utan gagn för det
botaniska studiet, är det tydligt, att de ej kunna
tillfredsställa den, som genom systemet önskar erhålla
en öfversigt af de olika växtformernas inbördes
förvantskap, deras större eller mindre likhet med
hänsyn till alla eller de flesta väsentliga organ. Den
förste, som uttalade sig för nödvändigheten af ett
naturligt växtsystem var Magnol (1689), och den
förste, som gjorde ett försök att fördela de dittills kända
slägtena i naturliga ordningar eller familjer,
var Linné (1736). Många forskare hafva sedan lemnat
bidrag till urskiljande och begränsande af dylika
familjer, och en mängd s. k. naturliga system har
uppstälts. I alla dessa äro familjerna åtminstone
i hufvudsak desamma, så att olikheten förnämligast
består i de olika principer, efter hvilka familjerna
blifvit ordnade. Detta bör nämligen ske så, att
deras närmare eller fjärmare öfverensstämmelser sins
emellan på ett tydligt och naturenligt sätt läggas
i dagen. Vid uppställandet af ett naturligt system
är det tydligt, att det måste vara af hufvudsaklig
betydelse hur man uppfattar de olika växtformernas
uppkomst och utbildning. I detta afseende göra sig
tvänne grundväsentliga meningar gällande. Enligt
den ena är hvarje art (stamform) ursprungligen
uppkommen genom en särskild skapelseakt och i
det närmaste för all framtid konstant. Enligt den
andra fanns vid växternas första uppträdande på
jorden endast en lågt organiserad form eller ett
fåtal sådana, ur hvilka under tidernas lopp till
följd af inneboende krafter, påverkade af yttre
förhållanden, nya former utvecklats. Uppkomsten
af dylika antages äfven fortfarande kunna ega
rum. Derigenom kan en art gifva upphof till flere
verkligen beslägtade. Och på samma sätt antager
man, att ur ett slägte eller en klass andra sådana
uppstått. Detta är den s. k. descendensteorien, som
stöder sig dels på paleontologiens resultat, dels på
det obestridliga faktum att hvarje art kan ega såväl
variationsförmåga som ock förmåga att genom arf till
efterkommande öfverlemna uppkomna oegentligheter (se
Darwinism). Dessa båda åskådningssätt hafva funnit
uttryck i tvänne olika grupper af s. k. naturliga
system: morfologiska, i hvilka familjernas anordning
sker blott med hänsyn till den större eller mindre
öfverensstämmelsen med afseende på växternas vigtigare
organ, utan att hänsyn tages till den ena växtformens
utveckling ur den andra, och fylogenetiska, i hvilka
man tvärtom lägger uteslutande eller mesta vigten
på de särskilda typernas (klassernas, familjernas
o. s. v.) bevisade eller förmodade utveckling
ur hvarandra. Om descendensteorien, sådan den nu
plägar framställas, är riktig och så vida systemet
har till uppgift att lägga växtformernas utveckling
ur hvarandra tydligt i dagen, måste ett verkligt
fylogenetiskt system vara att föredraga framför hvarje
annat. Men emedan vår kännedom om förgångna geologiska
perioders växtformer är alltför ofullständig, är det
f. n. omöjligt att uppställa ett sådant, hvarför man
tills vidare måste nöja sig med morfologiska system,
vid hvilkas uppställande nödig hänsyn tagits till de
säkra resultat, som vunnits jämväl genom studiet af de
utdöda växtformerna samt af de nu lefvandes anatomi,
organogeni m. m. Men ej blott i ofvan påpekade
afseenden hafva systematici haft olika uppfattning,
utan ock afvikit från hvarandra i andra punkter, såsom
om man vid en systematisk uppställning bör börja med
de lägsta växterna och fortgå till de högsta eller
tvärtom, i huru många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
