Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Xanthos (Lat. Xanthus). 1. I forntiden hufvudstad i Lycien på Mindre Asiens sydvestra kust - Xanthos. 2. Flod. Se Skamandros - Xanthoxyleæ. Se Zanthoxylon - Xantippa. Se Xanthippe - Xantit, miner., en gul, i Amerika funnen vesuvian (se d. o.) - Xantofyll (af Grek. xanthos, gul, och fyllon, blad). Se Bladgult - Xavier l. Xaver, Francisco - Xavier. Se J. X. Saintine - Xenacanthus, paleont., typen för den utdöda familjen Xenacanthidæ bland selachierna (hajfiskarna)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eröfraren. Stadens följande historia är föga känd
ända till Alexander den stores tid, då den skall hafva
gjort lika förtvifladt motstånd som förra gången. År
43 f. Kr. belägrades den af romarna under Brutus,
togs med storm och uppbrändes, hvarvid nästan alla
innevånarna omkommo. Återstoden af staden förstördes
genom jordskalf under kejsar Tiberius. Under sin
blomstringstid hade staden en mängd vackra tempel
och andra byggnader, af hvilka stora, väl bevarade
lemningar upptäcktes och undersöktes af Sir C. Fellows
1838 o. följ. år samt på 1880-talet af en österrikisk
expedition. Fellows förde ett antal marmorskulpturer,
hufvudsakligen tillhörande grafvar, till London, der
de under namnet »Xanthian marbles» äro uppställda i
British museum. Se Fellows: »Excursion i Asia Minor»
(1839) och »Discoveries in Lycia» (1841), samt Benndorf
och Niemann: »Reisen in Lycien und Karien» (1884).
— 2. Flod. Se Skamandros.
Xanthoxyleae. Se Zanthoxylon.
Xantippa. Sa Xanthippe.
Xantit, miner., en gul, i Amerika funnen
vesuvian (se d. o.).
Xantofyll (af Grek. xanthos, gul, och fyllon,
blad). Se Bladgult.
Xavier [Sp. utt. chaviēr, Fr. utt. gsavie’] l. Xaver
[chavēr], Francisco, »Indiens apostel», föddes på
slottet Xaviera i Navarra d. 7 April 1506 af en
förnäm baskisk slägt. Af sin fader, Juan de Jasso,
råd hos konung Johan d’Albret, sändes ynglingen,
som saknade håg för vapenyrket, men tidigt röjde
anlag för studier, 1524 till universitetet i Paris,
der han 1528 förordnades att föreläsa aristotelisk
filosofi och 1530 tog magistergraden. Han hade då
gjort bekantskap med Ign. Loyola, hvilken snart hos
honom upptäckte de egenskaper, som sedermera gjorde
honom till sin tids främste missionär, och sökte vinna
honom för sina planer. Efter någon tids motstånd
lyckades också detta, och X. tillhörde de sju, som
d. 15 Aug. 1534 i Notre Dame de Montmartre aflade sina
löften och blefvo jesuitordens fäder. De qvarstannade
ett par år i Paris, men på hösten 1536 afreste de
till Italien för att derifrån företaga en missionsfärd
till Heliga landet. Denna resa omöjliggjordes dock af
det 1537 utbrutna kriget mellan Venezia och Turkiet,
och sällskapet qvarstannade som själasörjare och
sjukvårdare i olika delar af Italien, X. mest i
Venezia, der han prestvigdes midsommardagen 1537. I
slutet af 1538 samlade Loyola medlemmarna i Rom för
att med dem öfverlägga om sin plan att förvandla
sällskapet till ett ordenssamfund med af påfven
sanktionerade regler. Dessa undertecknades af alla
d. 15 April 1539, ehuru påfvens sanktion följde
först året derpå. Medan X. qvarstannade i Rom, beslöt
Portugals konung, Johan III, att sända missionärer
till sina indiska besittningar och anhöll hos påfven
om sex jesuiter för företaget. Loyola kunde undvara
endast två och utvalde X. och Rodriguez. Den 7 April
1541 lemnade X. med två munkar Lissabon och anlände
till Goa d. 6 Maj 1542, sedan han till bragt vintern
i Mosambik. Han fann före sig portugisiska biskopsstift, med
tiggaremunkar, men utan församlingar. Vandrande
till fots från ort till ort, oftast ensam, och
trotsande alla faror och det brännande klimatet,
kallade han med sin klocka hinduerna tillsammans,
manande dem att sjelfva komma samt sända sina barn
och tjenare för att undervisas i kristendomen. Han
vände sig icke till de store, braminer och krigare,
utan uppsökte de eländige, inträdde i pariernas kojor,
vårdade dem under pest och andra farsoter, åt med
dem, sof med dem; han blef en paria för parian,
ty han ville vinna honom för Kristus. Under fem
månaders träget arbete i trakten af Goa lyckades
han betydligt höja det moraliska tillståndet
derstädes. Derefter tillbragte han femton månader
bland fiskarebefolkningen på Malabarkusten, men
sina största framgångar vann han i Travancore, der
han skall hafva grundat icke mindre än 45 kristna
församlingar. Hälst började han med de små, för hvilka
han stiftade missionsskolor; tron jämte Fader vår,
Ave Maria och de tio buden öfversattes på malabariska
(tamil). Han hade svårt för att lära sig främmande
språk och måste alltid använda tolkar eller, i deras
frånvaro, uttrycka sig med tecken. Den »gåfvan af
tungomål», som man tillskrifvit honom, frånkände
han sig. Äfven till Malakka, Amboina och andra öar
bland Molukkerna utsträckte han sin verksamhet, och
slutligen förmåddes han af en japan, som han döpt på
Malakka, att begifva sig till Japan, der han predikade
först i Kagoshima, i södra delen af Kiusiu, derefter
i hufvudstaden Miako (senare Kioto, nu Saikio). Men då
han fann, att mikadon (kejsaren) var föga annat än en
marionett i sjogunens hand, ansåg han sig kunna verka
med större framgång vid daimiernas hof än vid deras
nominelle herskares. Framgångarna i Japan, hvilket
han lemnade 1551, väckte hos honom förhoppningar att
kunna införa kristendomen i Kina. Han öfvertalade
vicekonungen i Goa att sända en ambassad dit, som han
skulle åtfölja. Efter åtskilliga motigheter i Malakka
ankom han i Aug. 1552 till Chan-chuang, en s. om
Kanton, belägen ö, som då var hamn och mötesplats
för européer, hvilka ej fingo direkt handla med Kina,
och gjorde förberedelser att resa upp till Kanton, men
angreps derunder af feber och dog d. 2 Dec. 1552. Han
begrofs i Goa, kanoniserades 1621 och förklarades
1747 för Indiens skyddspatron. Hans bref utgåfvos
af jesuiten Menchacha (Bol. 1795). De vigtigaste
biografierna äro Torsellinos »De vita S:ti Francisci
Xaverii libri VI» (Rom 1596), Bonhours »Vie de S:t
François Xavier» (Paris 1684) och J. H. J. Coleridges
»Life and letters of S:t Francis Xavier» (Lond. 1872).
Xavier [gsavie’]. Se J. X. Saintine.
Xenacanthus, paleont., typen för den utdöda familjen
Xenacanthidae bland selachierna (hajfiskarna),
hvilken i andra afseenden sluter sig till dem, men
skiljes från alla äkta plagiostomer genom en lång,
sammanhängande ryggfena, bröstgördelns egendomliga
byggnad och den på hufvudet fästa taggen. Ryggraden
har visserligen varit af brosk, men med rikligt inlagrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
