Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen / 133-134 (1894) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yriarte ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

voro inskrifna 45 fartygsbefälhafvare samt 314
sjömän och maskinister. I staden är garnisonerad
en sqvadron af »Kronprinsens husarregemente». Från
tryckeri i staden utgifvas tidningarna »Ystads
Allehanda» och »Ystadsposten», hvardera tre
gånger i veckan. I ecklesiastikt hänseende bilda
Y:s bägge församlingar, S:t Maria och S:t Peter,
jämte landsförsamlingen Öja ett regalt pastorat af
1:sta kl. Vid val af riksdagsman i Andra kammaren
är Y. förenadt med Trelleborg, Skanör och Falsterbo
till en valkrets. Staden för i sitt vapen en upprätt,
åt höger gående, gyllene grip på blå botten.

Y. är en medeltidsstad (Ystath), men upplysande
historiska handlingar rörande den äldre tiden
saknas. Det hade emellertid då sina ännu qvarstående
två kyrkor, af hvilka S:t Petri (fordom kallad
S:t Katarina) tillhörde det 1267 stiftade och 1532
indragna gråbrödraklostret, vidare ett helgeandshus
och ett hospital för spetälske. Tyska köpmän
hade ett handelskompani i staden, som senare led
af hanseaternas handelsvälde. Sedan detta välde
brutits, randades visserligen bättre dagar; men dessa
fortforo ej länge, utan staden tillfogades gång på
gång svåra skador genom ofta återkommande krig, och
Y. drog sig under skiftande öden fram genom 1600-
och 1700-talen, till dess en gyllene tid uppgick
med kontinentalsystemets införande (1806), då de af
engelsmännen i Östersjön tagna priserna till stor
del såldes i Y., hvars köpmän derigenom förvärfvade
stora rikedomar. I senaste tider har Y., oaktadt
berömvärda försök att bibehålla sina gamla företräden,
måst i flere afseenden träda tillbaka för andra
nedtäflare. Jfr N. C. Psilander: »Ystads historia»
(1858). A. G.

Yste (af ost) och ystmöte. Se Ost, sp. 440.

Yta, matem., fys., gränsen mellan två kroppar,
af hvilka den ena kan vara den omgifvande luften
eller verldsetern. Matematiskt taladt, kan man
äfven tänka sig en yta lagd genom en kropp.
E. S.

Ytafvägning. Se Afvägning.

Ytblixt. Se Blixt.

Ytkondensor. Se Cirkulationspump.

Ytmikrometer. Se Mikrometer.

Ytmorän. Se Morän.

Ytmått. Se Metersystemet och Qvadratmått.

Ytspänning, fys. Inuti en vätska äro smådelarna
fullkomligt lättrörliga. Men de smådelar, som ligga
i en vätskas fria, endast af gaser eller ångor
begränsade yta, äro lättrörliga blott i sjelfva
ytan; hvarje försök att flytta dem derifrån möter
ett relativt stort motstånd, och detta motstånd
kallas ytspänning l. yttryck. Är ytan plan, säges
yttrycket vara normalt. Fuktar vätskan det kärls
väggar, i hvilket hon är innesluten, varder ytan
konkav och yttrycket mindre än det normala; fuktar
vätskan icke, blir ytan konvex och yttrycket större än
normalt. Detta fenomen förklaras sålunda. I en vätskas
inre drages hvarje smådel lika kraftigt åt alla sidor;
molekylarkrafternas resultant är lika med noll, så
att smådelarna utan motstånd kunna flyttas i hvilken
riktning som hälst. Men en smådel i vätskans yta är endast på sin
undre hälft omgifven af vätskesmådelar (se fig.), så
att de på honom verkande molekylarkrafterna hafva en
resultant i riktningen or, radien i den på smådelen
o verkande molekylarkraftens verkningssfer. —
Yttryckets teori framställdes först af Young (1804)
och har visat sig vara af nytta, i synnerhet vid
förklarandet af de



vigtiga hårrörsfenomenen (se d. o.). För att mäta
yttryckets storlek betjenar man sig af fasta
skifvor, som fuktas af vätskan. Yttrycket, γ,
definieras dervid såsom den kraft, uttryckt
i gram, som verkar i vätskans yta på hvarje
cm. af beröringslinien. Jämnvigt mellan de i
begränsningslinien uppträdande krafterna inträder,
när den långs väggen upphöjda vätskemassans vigt, P,
blir lika med γl, der l är beröringsliniens längd
i cm., alltså P = γl, deraf
γ = P/l. För cylindriska väggar finner man
lätt γ = 1/2 h r s, der h är vätskans stighöjd, r
rörets radie och s vätskans täthet. Man har funnit för
0-gradigt vatten γ = 0,088 cm. gr., d. v. s. att 0,088
gr. vatten upplyftes på hvarje cm. af beröringslinien
samt att följaktligen, alldenstund
stighöjden

	2γ
h =	――――
	rs

vatten inuti ett rör med 1 mm. radie lyftes 1,76 cm. högt. — Yttryckets
storlek är beroende af vätskans natur och
temperatur. Sammanhanget mellan vätskors natur
och yttryck är undersökt af Mendelejev (1866)
och R. Schiff (1884). Yttrycket vid temperaturen
t° kan uttryckas genom eqvationen γt = γ₀ (1 — at),
hvaraf framgår, att det måste finnas en temperatur,
vid hvilken γt = 0. Redan 1841 antydde Frankenheim,
att denna temperatur borde sammanfalla med vätskans
kritiska temperatur, vid hvilken vätskan är identisk
med sin ånga och således äfven dess ångbildningsvärme
= 0. Stefan angaf (1886) på grund deraf en ny
beräkningsgrund för yttryckets storlek. För att flytta
en smådel upp till en vätskas yta måste man öfvervinna
hälften af alla de molekylära attraktionskrafterna,
som verka på densamma; och för man smådelen helt
och hållet utom dessas verkningskrets, öfvergår
han till ånga. För att bringa en smådel upp i ytan
erfordras således hälften så mycket arbete som för
att förvandla honom till en ångsmådel, och detta
arbete är eqvivalent med ångbildningsvärmet, som
lätt kan bestämmas. A. Bi–n.

Ytströmmar. Se Underströmmar.

Ytterbium, kem., ett sällsynt metalliskt grundämne,
hvars oxid af Marignac 1878 upptäcktes såsom
beståndsdel i »erbinjord» (se Erbium). Metallen
ytterbium är ännu icke framställd, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>