Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zekin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mästare 1783, men utbildade sig derjämte till en
skicklig dirigent, violinspelare och tonsättare. År
1791 inträdde han i Faschs »Singverein» (sedermera
kallad »Singakademie») i Berlin, der han efter
Faschs död, 1800, intog anförareplatsen. Invald i
k. akademien 1806, upprättade han följande år en
ripienskola för orkesteröfningar; och då Berlins
första »liedertafel» konstituerade sig, 1809, blef
han själen deri och komponerade för densamma. År 1809
utnämndes han till professor, och 1819 stiftade han
k. institutet för kyrkomusik, hvars ledare han blef
till sin död. Z. blef som kompositör mindre berömd för
sina större stycken, kyrkosånger, kantater och operor,
än för sina visor och manskvartetter. Hans visor
fördunklades senare af Schuberts, men voro på sin
tid en vigtig länk i romansens utbildning, särskildt
genom införande af en folklig ton, och en del blef
verkliga folkvisor. Hans musik till Göthes lyriska
dikter slog så an på skalden, att denne hedrade honom
med en vänskap, hvilken bl. a. tog sig uttryck i en
intressant brefvexling mellan Göthe och Z. (utgifven
1833–36). Ur Z:s skriftställareverksamhet må i öfrigt
framhållas hans Biographie von K. F. Ch. Fasch (1801).
A. L.
Zemecke, Johannes, tysk rättslärd i förra hälften af
1200-talet, känd under namnet Johannes Teutonicus
(J. den tyske), född af fattiga föräldrar i
Halberstadt, vistades 1206–12 och 1215–20 såsom
student och magister vid Bolognas universitet, hvarest
den romerska rättens studium blomstrade. Stödd på
föregående glossatorer derstädes (om dessa se
Glossa), åstadkom han den första omfattande och
fortlöpande kommentar till det vigtiga »Decretum
Gratiani» (se Kanoniska rätten), hvilken kommentar
vardt allmänt nyttjad såom grundval för studiet deraf
och fick titeln Glossa ordinaria decreti. Han
utarbetade äfven dylika förklarande anmärkningar
till Innocentius III:s dekretaler och 4:de allmänna
lateran-konciliets (år 1215) beslut. Z. utnämndes
1212 till kanonikus vid domkapitlet i Halberstadt
(bredvid idel högadliga herrar) och vardt 1235 detta
högstifts dekan, 1241 dess prost. Död 1245 eller 1246.
Zemplén [ṡä’mplen], T. Zemplin, komitat i Ungern
på denna sidan Teis, vid Galiziens gräns. Areal
6,208 qvkm. 298,647 innev. (1890), deraf
omkr. 45 proc. magyarer, 38 proc. slovaker och 11
proc. rutener. Norra delen af komitatet är bergig
(Karpaterna). Den mellersta utgöres af Bodrogs
breda dal; den södra är en delvis sumpig slätt, i
v. begränsad af Hegyallyas vinberg. Hufvudfloden är
Teis’ biflod Bodrog, som upptager Laborcza, Ondova
och Topla. Hufvudprodukter äro spanmål, lin, hampa,
frukt och vin, bl. a. tokajer. Komitatet är uppkalladt
efter slottet Z. i den lilla köpingen med samma namn,
vid Bodrog. Dess hufvudstad ar Ujhely.
Zemskij sobor [sabå’r], R. (af zemlja, land, och
sobor, församling), namn på den i äldre tider i
Ryssland, före Peter den stores välde förefintliga
riksförsamlingen. Se bd 14. sp. 1562.
Zemstvo, plur. zemstva, R. (af zemlja, land),
landsrepresentation, landsting. Se Ryssland, sp. 176.
Zenale, Bernardino (egentl. B. Martini), italiensk
arkitekt och målare, f. i Treviglio nära Milano,
verksam under slutet af 1400- och början af
1500-talet, anses såsom arkitekt hafva varit lärjunge
eller anhängare af Bramante och upphof till den ädla
förgården framför ungrenaissancekyrkan S. Maria
presso S. Celso i Milano (1514), utförd delvis i
tegel, delvis i marmor, med korintiska kolonner och
bågar. Såsom målare har han ofta blifvit förvexlad
med en annan sådan från Treviglio, näml. Bernardino
Jacobi, kallad Buttinone. De arbetade en tid gemensamt
och äfven på samma bilder, såsom på fresker i S. Maria
delle Grazie och på framställningar ur S. Ambrosius’
lif (omkr. 1480, i Capella Griffi, kyrkan S. Pietro
Gessate i Milano), hvilka äro dåligt bibehållna. Bäst
representeras de i sin gemensamma verksamhet af ett
i S. Martino i Treviglio befintligt altarverk (1485,
signeradt med bägges namn), framställande Madonnan
tronande, med helgon, i midten, samt med Kristi
födelse, korsfästelse och uppståndelse i predellan. Af
de bilder, som gå under Z:s namn, anses ingen enda af
den nyare kritiken (Giovanni Morelli) vara autentiskt,
C. R. N.
Zenana-mission (af Pers. zänanä, den särskilda
våningen för qvinnorna, »harem», i muhammedanska hus
i Indien, af zän, qvinna), den missionsverksamhet,
som riktas på de infödda indiska qvinnornas omvändelse
till kristendomen.
Zend, språkv., är egentligen ett medelpersiskt
(pehlevi-) ord med betydelse »begripande»,
»förklaring», »tolkning», »öfversättning». Det heter i
pehlevi zand, af ett avestiskt *zaiñti- (jfr ā-zaiñti-,
»tolkning», T. kunst o. s. v.). Ordet användes nu
emellertid i följande betydelser. 1) Den ursprungliga,
riktiga användningen af ordet, hvilken alltmer tränger
igenom i vetenskapen, är »förklaring», »kommentar af
Avesta» och sålunda att begränsa till »den på pehlevi
affattade versionen och utläggningen eller kommentaren
af Avesta». 2) Genom missförstånd af pehlevi-uttrycket
avistāk va zand, egentl. »avesta och zend»
(d. v. s. utläggning, kommentar), kom zend eller,
hällre, uttrycket Zend-avesta (infördt af Anquetil du
Perron) att beteckna de heliga skrifter, som utgöra
den religions kanon, hvars stiftare var Zoroaster
(se denne), m. a. o. Zend eller Zend-avesta användes
for att beteckna hvad som egentligen bör kallas och
äfven alltmer kallas Avesta (se Zend-avesta). 3)
Zend betecknar jämväl det alfabet (den skriftart),
som efterträdde den egendomliga skriftarten pehlevi
(användt äfven som namn för medelpersiska, se
Huzvāresch och Pehlevi), och hvari såväl en del af
pehlevi-literaturen som framförallt Avesta sjelf äro
återgifna. Avesta undergick flere redaktioner. De
vigtigaste skedde under sasaniderna (från 226
e. Kr.) först i pehlevi-skrift och slutligen under
Sjapur II (310–379) i den s. k. zendskriften. 4)
Slutligen kom zend att också beteckna det språk,
hvarpå Avesta är affattad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
