Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zion ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedelärande dikten Der welsche gast. Z. var en
lärd och välmenande, kälkborgerligt förståndig
man. Han ifrar mot den romantiska hofepiken
och uppskattar endast det pedagogiska värdet hos
diktkonsten. Ehuru ofta frimodig gent emot adeln och
kyrkan, är han ej fri från bigotteri. Det något breda
framställningssättet lifvas af inflätade fabler och
småhistorier. Hans dikt utgafs 1852 af H. Rückert.
Zireköpinge. Se Sireköpinge.
Zirkel, Ferdinand, tysk geolog och petrograf, f. i
Bonn 1838, blef 1863 professor vid universitetet i
Lemberg, 1868 i Kiel och 1872 Naumanns efterträdare
såsom professor i mineralogi och geognosi i
Leipzig. Efter att 1860 hafva genomrest Island
lemnade han en särskildt ur petrografisk synpunkt
utmärkt framställning af denna ös geologiska byggnad,
och han har sedermera egnat sig hufvudsakligen åt
petrografiens studium. Under 1860-talet gjorde han
geologiska resor i Pyrenéerna, Skotland och Italien
samt 1874 i Nord-Amerika. Z. är den förste, som i
Tyskland tillämpade den af Sorby 1850 använda metoden
att genom preparering och mikroskopisk undersökning
(se Tunnprof) studera mineralen och bergarterna,
hvilken metod ledde till högst vigtiga upptäckter
och snart omfattades med lifligt intresse. Bland
hans arbeten må nämnas Reise nach Island im sommer
1860 (1862), Lehrbuch der petrographie (2 bd,
1866; 2:dra uppl. 1893), Die basaltgesteine (1810),
Die mikroskopische beschaffenheit der mineralien und
gesteine (1873; af en påbörjad fullständig omarbetning
af detta verk, beräknad att omfatta 3 bd, utkom
bd I 1893 under titeln Lehrbuch der petrographie)
och Microscopical petroqraphy (Washington 1876,
i »U. S. Geol. explor. of the 40 parallel»).
B. L–n.
Zirknitz (Cirknitz, Czirknitz), köping i hertigdömet
Krain, Österrike, belägen emellan höga berg
vid en sjö, som uppkallats efter köpingen (se
följ. art.). Omkr. 1,500 innev.
Zirknitzsjön (Cirknitz- l. Czirknitz-), en efter
köpingen Zirknitz uppkallad sjö i hertigdömet Krain,
7 km. s. ö. om Adelsberg, hör till de märkligaste
företeelserna på Karstplatån. Redan Strabon kände
densamma. Genom senare skriftställares underbara
berättelser, att man alltefter årstiderna plägade
fiska, plöja, så, skörda och jaga i densamma,
indrogos de enkla naturföreteelserna i denna trakt
inom de otroliga sagornas område. Sjön ligger i
en dalkittel utan utgång, har vid högt vattenstånd
en yta af 170 qvkm., en oregelbunden form och ett
medeldjup af 8 m. samt omsluter 4 öar, af hvilka den
största bär byn Ottok. Liksom hela Krainplatån består
af håliga och sönderklyftade kalkmassor, så äfven
sjöns botten och omgifning, hvarför många naturliga
afloppskanaler finnas, som vid torka bortföra, men
efter regn tillföra vatten, men städse underhålla
underjordiska förbindelser med omgifvande trakter,
i hvilka sjöns vatten åter visar sig i periodiska
vattendrag. Mörka ställen i vattenspegeln förråda
tillvaron af sådana trattar, som befolkningen väl
känner och ger olika namn. Omkr. 40 sådana ställen
finnas, genom hvilka vattnet försvinner för att åter
uppträda i Laibachdalen såsom Bistrizza och
Baraunizza. Vid för stort vattentillflöde kunna
hålorna ej upptaga allt; då stiger sjön öfver sina
bräddar, ända till 7 m. öfver vanliga vattenståndet,
öfversvämmande byar och fält. Denna stigning rättar
sig efter nederbörden, så att regelbundna epoker
för sjöns stigande och fallande icke finnas. Från
Jan. 1834 till Febr. 1835 var sjön alldeles
uttorkad. Vid vattnets tillbakaträdande begagnas en
ringa del af sjöbotten till sädesodling, men vida
större nytta lemna de till ängsmark använda delarna.
Zirkon, miner., ett mineral, som består af kiselsyrad
zirkonjord (se Zirkonium), ofta med någon liten
blandning af jernoxid. Zirkonen är för blåsröret
osmältbar, men sönderdelas, ehuru med svårighet,
af varm svafvelsyra. Den kristalliserar tetragonalt,
vanligen i på alla sidor väl utbildade kristaller,
har en hårdhet = 7,5 och en egentlig vigt =
4,05–4,75 samt förekommer såsom en underordnad och
tillfällig beståndsdel i de kristalliniska skiffrarna,
kloritskiffer, gneis och syenit, men äfven i
kalksten och lösa jordlager. Framstående fyndorter
äro bl. a. vissa trakter i Norge (i zirkonsyenit)
och Miask i Ryssland. Zirkon träffas äfven i basalt
och ingår tämligen allmänt i finkorniga, euritlika
bergarter, ehuru der endast i små, mikroskopiska
kristaller. Sekundärt förekommer zirkon i sandlager
i kristaller tillsammans med korund och spinell
på Ceylon och med andra mineral i Riesengebirge,
guldregionerna i Ural, Expailly i Auvergne samt
på många andra ställen inom Europa, Amerika och
Australien. Genom upptagande af vatten och förlust af
kiselsyra undergår zirkon en sönderdelning, hvarvid
föreningar uppstå, som blifvit kallade auerbachit,
malakon och cyrtolit, men hvilka ej äro annat än
delvis sönderdelad zirkon. De orangegula och röda
varieteterna äro högt värderade ädla stenar. På
grund af zirkonens hårdhet, eldfasthet, tyngd och
färg uppmärksammades densamma redan af de gamle, men
hänfördes än till rubin, än till topas, tills analysen
visade, att den innehöll en egendomlig, förr ej känd
jordart. Ant. Sj.
Zirkonium, kem., ett metalliskt, af Klaproth 1789
upptäckt grundämne, hvilket ingår såsom beståndsdel i
flere sällsynta mineral, t. ex. zirkon (se d. o.),
eukolit, kataplejit m. fl., alltid i förening
med syre. Metallen, som först framställdes af
Berzelius, 1824, kan erhållas i form af hvita, starkt
metallglänsande, spröda kristallblad. Den är mycket
svårsmältlig och har egentlig vigt 4,15. Atomvigten,
som tecknas Zr, är 90. Zirkonium hör till de
fyra-atomiga grundämnena och är närmast slägt med
titan och torium. Oxiden, kallad zirkonjord, Zr O2,
är ett hvitt, i syror nästan olösligt pulver, som
utmärkes deraf att det vid hvitglödgning utsänder ett
intensivt ljus, hvarför det begagnas jämte lantanoxid
uti de nya auerska brännarna. Zirkoniums salter
med syror äro färglösa. Äfven med starka baser ger
zirkonjorden salter. P. T. C.
Zirkonjord. Se Zirkonium.
Zirkönsyenit, geol., en från kuststräckan mellan
Langesundsfjorden och Tönsberg i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
