Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zschopau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1702, d. i Florens 1788, var lärjunge af Paolo Anese
och Morandi (i Rom), arbetade i Venezia, men besökte
derjämte Tyskland, Holland, Frankrike och England, der
han vistades i London fem år och åtnjöt det största
anseende. Han återkom dit 1752 och åtnjöt då hofvets
och aristokratiens beskydd samt vardt en bland de
stiftande ledamöterna i Royal Academy 1768. Han var
ursprungligen figurmålare, men öfvergick sedan till
landskapsmåleriet. I hans landskap, som härstamma
från alla upptänkliga fantasitrakter, spelar dock
staffaget, rikt och brokigt som det är, en ganska stor
rol. Men hans skapelser göra mest intryck af behagliga
dekorationsbilder, ehuru äfven som sådana oroliga
i teckning och färg samt till det inre tomma. Såsom
exempel på till hvilken höjd han ibland kan sträfva
nämnes Stormlandskap med Macbeth och hexorna (hos
hertigen af Westminster i London). Hans flesta taflor
finnas för öfrigt dels i Venezia (kungliga palatset)
jämte mindre nord-italienska städer, dels i England
(i privatsamlingar och allra mest i Windsors
slott). Sådana finnas derjämte i Wien (kejserliga
galleriet och galleri Liechtenstein), i Budapests
galleri, i S:t Petersburg (Eremitaget), Darmstadts
galleri, i Hamburgs Kunsthalle och i Nationalmuseum
i Stockholm, som af honom eger Landskap med en brygga
och Landskap med en brygga och ett vattenfall.
Zuccaro. 1. Taddeo Z., italiensk målare, f. i
S. Angelo in Vado (nära Urbino) 1529, d. 1566 i Rom
och bisatt i Pantheon vid sidan af Rafael, kom vid
fjorton års ålder till Rom och kämpade i början
med svår nöd. Men han sträfvade nitiskt med att
studera Rafael och lyckades plötsligt 1548 vinna
anseende genom fasadmålningar på Palazzo Mattei
(numera försvunna). De många uppdrag han nu erhöll,
säger Woermann, gjorde honom till snabbmålare,
och snabbmåleriet gjorde honom snart till en
arg manierist. Hans stora förmåga i fakturen var
endast ytlig; han upprepade sina egna motiv och når
lika litet någon dekorativ verkan med sin ytliga
lyftning och sin torra färg, som han gör intryck af
verkligt lif genom de porträttartade drag man ofta
nog förnimmer i hans hufvud. Hans förnämsta verk
äro fresker ur familjen Farneses historia, målade i
det af Vignola byggda slottet Caprarola (mellan Rom
och Viterbo). Härtill komma bilder ur Paul III:s
lif (i Palazzo Farnese i Rom). — 2. Federigo Z.,
italiensk målare, f. omkr. 1542 i S. Angelo in Vado,
d. i Ancona, 1609, var broder till den föregående,
hvars ledning han följde, biträdande honom i hans
arbeten, och hvars ofärdiga verk han efter dennes
död fullbordade. Var redan den äldre brodern tom och
ytlig, så blef den yngre det i ännu högre grad, ty
bägge hörde till sin tids värsta manierister, ehuru
de voro ganska ansedda och gällde som representanter
för en romersk skola i inskränkt mening. Federigo
genomvandrade hela Italien och efterlemnade verk i
Florens och Venezia; men han reste äfven i vestra
Europa och besökte London, Paris och Madrid. I Rom
finnas hans bästa fresker, nämligen i Vatikanens
»Sala regia», i Florens han värsta, nämligen i domens
kupol. Han målade äfven porträtt, ibland utmärkta, såsom af Maria
Stuart (hos hertigen af Devornhire på Chatsworth)
och af hertig Guidobaldo (i Palazzo Pitti i Florens),
ibland öfverdrifna, såsom af drottning Elisabet (i
Hampton Court). Han uppträdde äfven som skriftställare
med ett svulstigt verk, L’idea de’ scultori, pittori
e architetti (1697), och var med om grundandet af
Accademia di San Luca i Rom, hvars första ordförande
(»principe») han var. C. R. N.
Zug. 1. Kanton i Schweiz, näst de båda halfkantonerna
Basel-stadt och Appenzell-Innerrhoden den minsta
kantonen, ligger i hjertat af landet, omgifven
af Zürich, Schwyz, Luzern och Aargau, och har en
areal af 239 qvkm. Sydöstra delen af kantonen är
ett bergland (Rossberg med Wildspitz, 1,582 m., och
Hohe Rhonen), nordvestra delen en bördig, kuperad
högslätt. Utom Sihl, som bildar nordöstra gränsen,
är Lorze, som från Egerisjön flyter till Zugsjön och
Reuss, landets enda flod. Folkmängden uppgick 1888
till 23,029 pers., de fleste af tysk härkomst och
katolsk bekännelse. Hufvudnäringar äro jordbruk,
ladugårdsskötsel och industri. Omkr. 75 proc. af
arealen anses som produktiv mark (skogar 12,5 proc.),
medan af det återstående hälften är vatten. Jordbruket
lemnar ej tillräckligt med spanmåi för behofvet, men
deremot mycket frukt och något vin. Industrien, hvars
vigtigaste grenar äro tillverkning af kondenserad
mjölk, bomulls-, siden- och pappersindustri, ger föda
åt 40 proc. af befolkningen. Industrialster, jämte
trävaror, frukt och kirschwasser exporteras. Staden
Zug är medelst jernväg förenad med Luzern och Zürich,
och denna linie står vid Rotkreuz i förbindelse med
Gotthardsbanan och aargauiska sydbanan. De vigtigaste
orterna jämte hufvudstaden Zug äro byarna Ober- och
Unter-Egeri, Baar, Cham och Menzingen. Författningen
(af d. 22 Dec. 1873, reviderad 1876 och 1881) är
representativ-demokratisk med fakultativt referendum
och initiativ. Lagstiftningen utöfvas af kantonsrådet,
73 medlemmar (58, 1 på hvarje 400-tal af befolkningen,
valda i de särskilda kommunerna, och 15 af hela
befolkningen, för tre år), verkställande makten af
regeringsrådet (7 medlemmar valda af kommunerna för 3
år), hvars president bär titeln landammann. I kyrkligt
hänseende hör kantonen, som ännu har sex kloster, till
biskopsstiftet Basel. Högre undervisningsanstalter
äro kantonsskolan (gymnasium och industriskola),
lärareseminarium i Zug samt lärarinneseminarium
i Menzingen. — Landets egentliga historia börjar
i senare medeltiden, då det 1173 från grefvarna
af Lenzburg öfvergick till Kyburgarna, 1264 kom
till Habsburg-Österrike och 1352 besattes af
edsförbundet och upptogs i detta. Z. deltog 1524
med skogskantonerna i bekämpandet af reformationen
och stred i religionskrigen 1531, 1653 och 1712
på katolikernas sida. 1798 lades det till kantonen
Waldstätten, men blef åter sjelfständigt genom
mediationsakten 1803. 1845 slöt det sig till
Sonderbund, besattes derför 1847 med edsförbundets
trupper och protesterade mot antagandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
