Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångmaskinen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
expanderande ångan uti cylindern blir derigenom
visserligen mycket förbättrad, men för denna
uppvärmning åtgår en afsevärd mängd frisk ånga,
hvilken alltid förloras. I mån som ytkondensorer kommo
i allmännare bruk och hållandet af jämförelsevis höga
ångtryck derigenom möjliggjordes, blef man angelägen
om att tillgodogöra sig fördelarna af en längre
än förut drifven expansion. Erfarenheten visade
emellertid, att långt drifven expansion i en och
samma cylinder ej medförde de påräknade fördelarna,
och detta framkallade tanken på att låta ångan verka
i två cylindrar efter hvarandra, först i en mindre
s. k. högtryckscylinder och derefter i en större
s. k. lågtrycks- eller expansionscylinder. Härigenom
kan mycket hög expansionsgrad användas, men ändock
temperaturvexlingarna i cylindrarna hållas inom
måttliga gränser, så att kondensationsförlusten
icke blir besvärande. Idén att låta ångans expansion
försiggå i två cylindrar är mycket gammal, ty redan
omkr. 1785 erhöll engelsmannen Hornblower patent på
en sådan anordning. Med de låga ångtryck, som den
tiden förekommo, visade den sig dock ej af någon
praktisk nytta, utan föll i glömska. Med ångtryck
af 4 kg. på qvcm. och deröfver visade den deremot
förvånande resultat. Kolåtgången föll genast från 1,9
à 2 kg. till 1 à 1,25 kg. pr hästkraft i timmen och
nedgick småningom på dessa s. k. compoundmaskiner
l. kombinerade maskiner till 0,85 kg. Man brukade
derför kalla dem bränslebesparande maskiner, och
i Sverige förekommer äfven benämningen woolfska
maskiner, efter en af de förste konstruktörerna,
som i en nyare tid upptog och tillämpade detta
system. — Under det senaste decenniet har man
uppdrifvit ångtrycket till 10 à 12 kg. pr qvcm.,
hvilket af hänsyn till vederbörlig begränsning
af temperaturvariationerna i cylindrarna föranledt
tillsättandet af en tredje cylinder, så att ångan får
expandera i tre cylindrar efter hvarandra. Sådana
maskiner kallas trippel-expansionsmaskiner,
och med dessa kan kolåtgången begränsas till 0,5
kg. pr hästkraft i timmen. De torde kunna anses som
ett »hitintill, men icke vidare», hvad beträffar
förbättringarna i riktningen af högre ångtryck och
längre drifvren expansion. Ånga af 12 kg. tryck
pr qvcm. är näml. nära 200° varm, och intet nu
kändt material, användt till ångpannor, förmår i
längden uthärda detta höga tryck vid nämnvärdt högre
temperatur. Många försök att öfverskrida denna gräns
hafva blifvit gjorda, men de hafva alla misslyckats:
lagarna för den fysiska beskaffenheten hos jern och
stål kan man icke åsidosätta.
För att afkoka 1 kg. vatten af 100° till ånga åtgå,
enligt hvad fysiken lär, 537 värmeenheter. Det har
således åtgått 637 värmeenheter för att förvandla 1
kg. vatten af 0° temperatur till ånga. Om exempelvis
förenämnda kg. vatten finge koka i ett kärl,
hvars rymd vore 192 liter, skulle 637 värmeenheter
försätta allt vattnet i ångform, men denna ånga
skulle vara 180° varm och hafva ett tryck af 10
kg. pr qvcm. Ångan innehåller alltså 140 fria och
457 bundna värmeenheter. Då kondensorns temperatur är omkr. 40°,
har man således, om ångan har ett tryck af 10 kg.,
omkr. 140 värmeenheter att arbeta med, hvilket
utgör allenast omkr. 25 proc. af allt det värme,
som faktiskt blifvit ångan meddeladt. Resten är
och förblir förlorad i den mening, att derutur
är man icke i stånd uttaga något arbete. En god
ångpanna förmår tillgodogöra allenast 60 proc. af
förbränningsvärmet; återstående 40 proc. förloras
med förbränningsprodukterna samt genom strålning och
ledning af värme från pannan utåt. Återstå alltså
15 proc. Af ångans teoretiska effekt förloras
i ångmaskinen 1/3, till följd af kondensation i
cylindrarna och annan afsvalning, förträngning af
ångtilloppen, då sliden öppnas och stänges, samt den
oundvikliga spillningen af ånga för utfyllandet af
ångkanaler och spelrum. Resten, eller 10 proc.,
är maskinens brutto-arbetsförmåga. Deraf bortgår
ytterligare ungefär 1/8 för öfvervinnandet af
maskinens egna friktioner samt drifvandet af luft-
och matarepumpar, så att, då man kommer till det
verkliga netto-arbete, som meddelas åt axeln, får
man vara belåten, om detta utgör 7 proc. af bränslets
verkliga effekt, eller, som man kallar den, »bränslets
mekaniska eqvivalent». Det måste vara en god maskin,
som skall kunna uttaga så mycket, och man torde vara
berättigad antaga, att de flesta af de ångmaskiner,
som finnas i verlden, under vanlig gång icke uttaga
mer än 4 proc. af bränslets mekaniska eqvivalent.
För några tiotal år sedan fanns ett mycket stort
antal olika typer eller sammanställningar af
ångmaskiner: hvarje större verkstad brukade hafva
sin särskilda maskintyp, som vanligen benämndes
efter konstruktören. Alla dessa typer hafva
numera alldeles försvunnit och hafva allenast ett
historiskt intresse. Det skulle blifva alldeles för
vidlyftigt att här beskrifva ens ett fåtal bland
dem. På de senaste årtiondena har genom ett slags
naturligt urval uppkommit en maskintyp med vertikala
cylindrar. Den brukar kallas ånghammaretypen,
emedan uppställningen har en viss likhet med en
ånghammare (se Hammare). Denna typ begagnas numera
i synnerhet för skeppsbruk så godt som uteslutande
i alla land. Äfven maskiner med horisontala
cylindrar förekomma emellanåt, men de örvergifvas
alltmera. Horisontala ångcylindrar hafva näml. den
olägenheten att pistonen till följd af sin egen
tyngd alltid ligger an åt samma håll under gång,
hvarigenom cylindern slites oval och blir otät, så
att den emellanåt måste omborras. Se vidare Ångpanna.
J. F–m.
Ångpanna (D. dampkjedel, T. dampfkessel, Fr. chaudière
à vapeur, générateur, Eng. steamboiler, boiler)
kallas ett slutet kärl, hvari man afkokar vatten till
ånga, vanligen i ändamål att dermed drifva ångmaskiner
(se d. o.). Ångpannor sammansättas nästan alltid
af jern- eller stålplåt, någon gång ock delvis af
kopparplåt. Under ångmaskinens tidigaste skeden
förekommo äfven tämligen allmänt dylika pannor af
gjutjern. — Ångpannor fyllas delvis med vatten,
som, påverkadt af elden, afkokas till ånga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
