Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverflödsförordningar, lagar, som afse att inskränka eller upphäfva ett för folkets ekonomi, helsa eller moral såsom skadligt betraktadt bruk af vissa tyger och klädesmoder, varor, njutningsmedel m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till dagligt bruk att till kläder bruka gyllen- och
silfverduk, gyllentobin, atlas med guld- och
silfverblommor, spetsar och »litzer» af guld eller
silfver, perlstickarearbeten, glasbräm, snören och
spetsar af silke, utländska spetsar och knytningar
af tråd, som då i stor mängd infördes, samt guld
och silfver på livréer. Guld- och silfverknappar,
guld och silfver på hattband eller stickadt på
gehäng och handskar, galoner, snören och pommetter
voro dock tillåtna. — Både före och efter 1644
års klädeordning för adeln förevar fråga om en
öfverflödsförordning. Möjligheten att med föredömen
af drottningens hejdlösa slöseri kunna åstadkomma en
verksam öfverflödsförordning torde ej varit särdeles
stor. Lika litet möjligt var upprätthållandet af
förordningen om adelns samqväm och klädedrägter,
hvarom också adelns betänkande 1652 infordrades.
Kort efter Karl X:s död beslöts i biafskedet vid
riksdagen 1660, att alla stadgar och ordningar om
klädedrägter m. m., som förut blifvit utfärdade,
skulle »i sin fullkomliga vigor» verkställige göras,
och straxt efter 1664 års riksdags slut utkommo
»stadgar och påbud» öfver: 1) åtskilliga oordningars
afskaffande uti klädedrägter, så hos adeln som andra
ståndspersoner i riket; 2) åtskilliga excessers och
oordningars afskaffande vid adliga trolofningar,
gästabud, barndop och begrafningar, bägge dat. d. 30
Aug. 1664; 3) d:o d:o rörande presterskapet och
med det likställde och 4) för borgerskapet, de
två sista af d. 6 Okt. Om bondeståndet förekommer
ingenting. Med några förändringar förnyades
förbuden från år 1644; men många nya bestämmelser
tillkommo, ur kulturhistorisk synpunkt synnerligen
anmärkningsvärda. Adelsdamerna fingo ej begagna
mer än högst 120 alnar band på hvarje klädning
(!). Brölloppen fingo ej räcka mer än en dag. Guld,
silfver, perlor och ädla stenar fingo ej följa
liken i grafven och likkistorna ej prydas med guld
eller silfver. Gästers, rätters och musikanters
antal vid gästabuden bestämdes. Presterskapet
och borgerskapet samt med dem likställda delas
hvar för sig i olika grader, och deras hustrur
och döttrar fingo i mån deraf pryda sig mer eller
mindre. Presterna förbjödos att bära långt hår,
pjutiga höga hattar, stora fodrade mössor, peruker
och kalotter, utom i nödfall. Öfverträdelser af
förbuden belades med höga böter, och vissa personer
tillsattes att vaka öfver efterlefnaden, räkna
gästerna m. m. Året derpå (1665) utnämndes en särskild
generalinspektör öfver dessa lagars handhafvande,
professor Petrus Gavelius (adlad Cederschjöld). Men
denna tjenst indrogs snart derpå, då G. blef assessor
i hofrätten. Alla fiskaliska åtgärder synas dock
hafva varit fruktlösa. Förmyndareregeringen nödgades
i bref till överståthållaren i Stockholm d. 14 Mars
1667 klaga, att K. M:ts påbud och ordningar »på
ingen ort mera vanvårdas, än just i Stockholm»,
och att landshöfdingarna i riket undskyllde sig
med att allmänheten i landsorten derför förmenade
sig ej vara mera skyldig att dem efterlefva än de,
som bodde i sjelfva hufvudstaden. Så börjades
återigen sisyfusarbetet med öfverflödslagar vid
riksdagar och inom regeringen. Den 6 Dec.
1668 utkom en ny klädeförordning för adeln, som
förnyade 1664 års påbud nästan ordagrant. Omskiftelsen
af manér och mönster skulle hämmas, så att
dädanefter oföränderligen borde förblifvas vid
hvad då brukades. Införde någon något annat
från främmande land, eller sjelf påhittade,
voro böterna 500 daler smt. Släp på qvinnodrägter,
örhängen, halsband och knappar af glas och annat
glastyg förbjödos. — Med afseende på presterskapet
förnyades d. 1 Mars
1669 1664 års stadga, med ett och annat
tillägg. Äfven borgerskapet fick (d. 23 April
1673) en varning för öfverflöd. Men i resol.
på adelns besyär 1675 måste regeringen beklaga,
att de utfärdade förordningarna så litet blifvit
efterlefda, att de då å nyo måste öfverses och
till efterlefnad allvarligen påbjudas. Karl XI valde
det enda verksamma medlet för att i grund utrota det
onda: införselförbud och tullar, och det lyckades.
Dermed afsåg han dock äfven att understödja de unga
inhemska fabriksnäringarna. Väl uppdrog han 1676,
för att ej synas alldeles bryta med tidehvarfvets
föreställningar, åt några bland riksråden att yttra
sig öfver ett uppsatt förslag till ny förordning
emot öfverflöd i kläder och vid adliges gästabud,
men tillkännagaf på samma gång, att en annan utväg
funnes, hvad klädedrägterna beträffade, nämligen
att låta hvar och en bruka hvad honom tycktes,
blott att kläderna skulle vara helt och hållet
tillverkade inom landet. Också antingen uppsköt
han eller blott delvis besvarade de framställningar,
som 1680, 1682 och 1693 dels af adeln, dels af
borgerskapet gjordes om nya förbud mot öfverflödet.
Men han svarade fullständigare genom förordningarna
af d. 3 April 1688,
10 Aug. 1690, 19 April 1692 och 4 Febr. 1693,
genom hvilka förbjöds införsel af fasoneradt
guld-, silfver- och silkestyg samt band, allahanda
slags knappar, snören, fransar, galoner, spetsar och
knytningar af guld, silfver, silke, tråd, redgarn,
ull eller hår m. m. Men fasonerade och randiga
tyger och band m. m. af inhemsk tillverkning fingo
utan hinder säljas och brukas. Till en början
föreskrefs, att de förbrutna varorna skulle brännas,
utom beslagareandelen, och sedan genom k. förordn.
d. 24 Sept. 1694, att de skulle öfverlemnas till
kungl. klädkammaren och der förbrukas till husgeråd
eller annat.
Under Karl XII:s tid utfärdades visserligen d. 20 Mars
1699 ett plakat, med förbud mot bruket af hvarjehanda
utländska dyrbarare tyger, och en förklaring deröfver
af rådet d. 15 Maj s. å., men ett af kollegierna
inlemnadt förslag till ny klädeordning uppsköts genom
k. br. d. 11 Jan. 1703, och genom k. br. d. 19 Maj och 18
Aug. tilläts en stor del af de förut förbjudna
tygsorterna att införas. Genom förordningar 1710,
1715, 1716 och 1718 tilläts bruket af åtskilliga
öfverflödsartiklar mot särskild bevillning, och
införselförbuden upphäfdes. — Efter Karl XII:s död
uppstod en feberaktig täflan mellan ständerna och
rådet att genom orimligt höga böter eller fängelse
vid vatten och bröd, straffarbete och offentliga
chikaner genomföra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
