Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
disposition för mjeltbrandsbacillen. Äfven olika individer
inom samma art visa ofta olika disposition för
samma patogena bakterie. Alla kaniner, på hvilka
tuberkulosbacillen inympas i främre ögonkammaren,
få en lokal tuberkulos, som sedan blir allmän; ympas
deremot tuberkulosbaciller under huden på kaniner,
få somliga först lokal, sedermera allmän tuberkulos,
andra deremot endast en lokal tuberkulos, och hos
åter andra inträffa inga förändringar alls. Äfven i
afseende på menniskor visa sig mycket olika grader
af medfödd disposition för smittämnen. De infödda i
Amerikas tropiker visa jämförelsevis ringa disposition
för gula feberns smittämne; denna disposition är
deremot i hög grad utpräglad hos de inflyttade, i
synnerhet hos dem, som komma från kallare klimat. Barn
af tuberkulösa föräldrar anses allmänt vara betydligt
mer disponerade för tuberkulosens smittämne än de,
som härstamma från icke-tuberkulösa föräldrar. Mot
denna åsigt har likväl den Kochska skolan uppträdt
och framställt den åsigten att de förres relativt
oftare inträffande insjuknande i tuberkulos skulle
bero derpå att de mer äro utsatta för smittämnet. Till
stöd för denna åsigt hafva experiment utförts, hvilka
visat, att marsvin alltid insjuknade i tuberkulos,
när på dem inympades damm, samladt i bostäder, som
beboddes af lungtuberkulösa; inympades på marsvin
deremot annat damm, uteblef i regeln tuberkulosen.
Af den största betydelse för bakterieläran äro de
erfarenheter, som inhemtats angående den förvärfvade
dispositionen och immuniteten. En allmän erfarenhet
är att mässlingen disponerar för tuberkelsmittämnet;
en likaledes allmän erfarenhet är den att
influensabacillen i hög grad disponerar för bakterier,
som åstadkomma inflammationer i luftrören och
lungblåsorna, framförallt för den Talamon-Fränkelska
pnevmonikocken. Rauschbrandsbacillen, som genom
värme försvagats så, att den ej vidare åstadkommer
sjukdomen hos marsvin, kan hos dessa åstadkomma
sjukdomen, om jämte densamma införas i organismen
irriterande medel, såsom mjölksyra o. dyl., eller om
inympningsstället förut genom kontusion mekaniskt
skadats. Allmänt spridt är det antagandet att
menniskor, som på ett eller annat sätt, genom svält,
dryckenskap, ohygieniska lefnadsvilkor, försvagats
till sin konstitution, äro mera mottagliga för
infektionssjukdomar än andra, friska individer. Dock
hafva vetenskapliga bevis ej kunnat anföras för
detta, emedan det relativt större antalet fall af
smittosjukdomar i dessa folkklasser kan bero äfven
på ökadt tillfälle att smittas.
Om den förvärfvade immuniteten eger man flere exakta
kunskaper än om den förvärfvade dispositionen. I
allmänhet efterlemnar genomgåendet af en
infektionssjukdom immunitet emot samma sjukdom
under längre eller kortare tid samt af större
eller mindre grad. Tydligast framträder denna
förvärfvade immunitet efter genomgåendet af åtskilliga
utslagsfebrar, mässling, koppor, skarlakansfeber. I
andra infektionssjukdomar, såsom nervfeber och
difteri, synes den förefinnas, men af endast en
kortvarig duration, och i andra åter, såsom ros och
lunginflammation, synes den knappast förefinnas,
eller, om den under en kort tid förefunnits, upphöra
och efterträdas af en ökad
disposition. Åtskilliga infektionssjukdomar,
t. ex. tuberkulosen, synas ej efterlemna någon
immunitet alls.
Af högsta vigt är att det lyckats att eftergöra
denna på naturligt sätt förvärfvade immunitet med
afseende på åtskilliga sjukdomar. Detta har skett
genom framställandet af s. k. vacciner. Den äldsta
kända vaccinen utgöres af ko-koppsmittämnet, hvars
öfverförande på friska, som förut ej vaccinerats,
åstadkommer kokoppor, hvilka under en längre tid, i
medeltal beräknad till 10 år, skyddar den vaccinerade
mot smittkopporna. Vid senare tiders framställning
af sådan immunitet åstadkommande ämnen har man
oftast tillvägagått så att man på ett eller annat
sätt försvagat smittämnets virulens, hvarefter man
öfverfört det på de för smittämnet mottagliga djuren,
hvilka då fått en lindrig form af sjukdomen, efter
hvars genomgående de för en längre eller kortare
tid varit mer eller mindre immuna emot sjelfva
sjukdomen. De vigtigaste hittills framställda
vaccinerna äro följande. Mjeltbrandsvaccinen
framställes derigenom att mjeltbrandsbaciller i blod
från mjeltbrandssjuka djur utsås i näringsbuljong
i kolfvar, som få stå i en temperatur af 42,5–43°
C. Metoden uppfanns 1880 af Pasteur, som anser
den inträdande försvagningen af virulensen bero
på inverkan af luftens syre, hvaremot Koch anser
värmen utgöra det försvagande momentet. Två vacciner
af olika styrka framställas. Den svagare användes
först. När sedermera den starkare användts, äro
djuren immuna i mjeltbrand. Metoden har under de
sista 15 åren i stor utsträckning användts i land
såsom Frankrike, Österrike-Ungern, Ryssland, hvilka
äro starkt hemsökta af mjeltbrand, och den har i
högsta grad sänkt dödligheten i denna sjukdom, i
synnerhet bland får, men den användes också med stor
framgång för kor. Rauschbrandsvaccinen framställes
genom upphettning till 80–100° C. af muskelsaften från
djur, sjuka i denna sjukdom. Sjukdomen (Fr. charbon
symptomatique) är vanlig i Frankrike; dess orsakande
bakterie är upptäckt af Arloing, Cornevin och Thomas,
och Arloing har först framställt vaccinen, hvars
nytta ej är bestridd och som i stor utsträckning
användes. Äfven vaccinen mot svinens rödsjuka
(Fr. rouget du porc) är uppfunnen i Frankrike,
af Pasteur och Thuillier, som lärt att framställa
den genom att försvaga bakterierna på det sätt
att de öfverföras på kaniner och från dessa till
andra kaniner. Vaccinen skyddar mot den farliga
sjukdomen och vinner allt större utbredning. Vaccinen
mot hundgalenskapen l. vattuskräck (lyssa) har
äfvenledes framstälts i Frankrike, af Pasteur. De
föregående vaccinerna hafva alla framstälts genom
den renodlade bakteriens försvagande på ett eller
annat sätt; hundgalenskapens vaccin har visserligen
också framstälts genom smittämnets försvagande,
men som denna sjukdoms smittämne ännu ej upptäckts
och således ej genom renodling kunnat isoleras, har
försvagningens åstadkommande verkstälts på annat
sätt. Smittämnet förekommer på flere ställen i de
sjuka djurens organism, men i största mängd i deras
förlängda märg; delar af denna hafva öfverympats i
ryggmärgskanalen på kaniner. Dessa få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
