Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berno ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bertin [bärtä’ng], tre franska målare. 1. Nicolaus
B., historiemålare, född i Paris 1667, död
derst. 1736, vann redan vid 18 år första priset i
målning, efter studier under Jouvenet och Boulogne,
och skickades derefter till Rom, der han studerade i
fyra år. Återkommen till Paris 1689, genomgick han
småningom graderna i akademien, ända till »recteur»,
1733. Hans verk voro mycket eftersökta både inom
och utom landet, han fostrade flere framstående
elever, och hans arbeten graverades af tidens
bästa konstnärer. I Louvre finnes af honom sskissen
till en altarbild, Apostelen Filippus döper den
etiopiska drottningens evnuk; i Dresdens galleri
två målningar efter Lafontaines fabler, Ekollonet
och kurbitsen samt Björnen och trädgårdsmästaren. —
2. Jean Victor B., landskapsmålare, född i Paris 1775,
död derst. 1842, var en af det historiska landskapets
främste representanter och såsom sådan lärjunge
af den beryktade Henri Valenciennes (d. 1819), som
var den teoretiske grundläggaren af denna, ytterst
från Nicolas Poussin härstammande, konstart, för
hvars stil det var vigtigare att studera Homeros,
Virgilius, Theokritos och Longos än naturen. Hans
taflor, som dock äro komponerade med en viss talang,
blefvo enformiga genom oupphörligt samma ingredienser,
allmänligt idealt uppfattade, liniesköna kullar till
höger och venster, ädla trädgrupper med geometriskt
regelmässigt löfverk, en flod med klassisk arkitektur
vid stränderna och längst i fjärran likaledes
klassiska höjdsträckningar. I Louvre finnes af honom
ett grekiskt landskap med en flod och ett
Athenetempel samt höga berg. Af hans lärjungar må nämnas
Michallon, Cogniet, som gick öfver till naturen,
och Corot, det nya landskapsmåleriets storman. —
3. Edouard B., landskapsmålare, född i Paris 1797,
död derst. 1871, var en af de franske konstnärer, som
började att arbeta måleriet fritt från det klassiska
landskapets traditionella manér, ehuru framsteget
bestod endast deri, att han från Poussin vände sig
till Claude Lorrain såsom förebild vid tolkningen
af den italienska naturens skönhet. Ty det var denna,
som han och hans själsfränder uppställde som ideal,
och företrädet låg då deri, att han verkligen sökte
intränga i denna natur. Han sträfvade att träffa den
verkliga karakteren hos en viss trakt, såsom Alfeios’
källor, Utsigt af Olévano, äfven då han i landskapet
inlade historiskt staffage, såsom Cimabues möte
med Giotto. Hans teckningar ega dock större värde än
hans taflor. C. R. N.
Bertinoro, Obadjada, judisk exeget. Se Rabbinska
språket och literaturen, sp. 622.
Bertolè-Viale, Ettore, italiensk militär, född i
Genua 1827, deltog i Krimkriget samt i fälttågen
1859 och 1866, under det sistnämnda utnämnd till
generalintendent och generalmajor. 1860–80 var han
ledamot af deputeradekammaren, der han tillhörde
högra centern, och utnämndes 1881 till senator. Han
var krigsminister 1867–69 i Menabreas och 1887–91 i
Crispis kabinett. Död i Turin 1892.
Bertolini, Francesco, italiensk historiker, f. 1836
i Mantua, professor vid universitetet i Bologna,
tillgodogjorde sig den tyska historiska
kritiken i sin Storia romana (1864), som i
en senare upplaga, 1886, prisbelönades af
undervisningsministeriet. Förutom skolböcker har
han vidare författat flere större arbeten af värde:
Storia antica d’Ittalia (1874), Storia d’Italia sotto
le dominazioni barbariche (1880), Storia italiana del
secolo decimonono (s. å.), Storia antica universale
(1885) och Storia del risorgimento italiano (1888)
m. m.
Bertoloni, Antonio, italiensk botaniker, född
1775 i Sarzana, var en tid läkare derstädes,
blef 1811 lyceilärare i Genua och kallades 1816
till professor vid universitetet i Bologna. Död
derst. 1869. B:s förnämsta arbete är Flora italica
(10 bd, 1833–54). Vidare må nämnas hans Flora italica
cryptogama (2 bd, 1858–67), Miscellanea botanica
(24 bd, 1842–63) och Piante nuove asiatiche (1864–65).
Bertolotti, Antonino, italiensk skriftställare,
f. 1836 i prov. Turin, direktör vid arkivet i Mantua,
har utöfvat flitig verksamhet såsom uppsökare och
utgifvare af förut ej uppmärksammade källbidrag till
kultur- och konsthistorien. Bland hans publikationer
må nämnas endast Passeggiate nel Canavese (8 bd,
1867–68; anteckningar rörande folkets seder och sägner
i Piemont), Francesco Cenci e la sua famiglia (1877;
2:dra uppl. 1879; om detta märkliga arbete se Cenci,
B. Suppl), vidare en hel rad monografier öfver de
under tidernas lopp i Rom bosatte konstnärerna från
de olika italienska landsdelarna och från Schweiz,
Belgien, Holland, Frankrike, Spanien och Tyskland
(1879 o. följ.) samt slutligen en samling, dittills
otryckta handlingar rörande den ryktbare svensken —
Olaus Magni (1891).
*Berton, J. B., föddes 1769.
Bertrand [bärtra’ng]. 1. Alexandre Louis Joseph B.,
fransk arkeolog, f. 1820 i Paris, fick från 1848 idka
studier vid École française i Athen, promoverades
till filos. doktor 1859 och blef 1862 föreståndare
för det i Saint-Germam en Laye inrättade arkeologiska
museet, till hvars grundande han kraftigt bidragit,
samt förordnades 1882 till professor i fransk
fornkunskap vid »École du Louvre» (som har till
uppgift att utbilda museiföreståndare och praktiska
fornforskare). 1881 vardt B., efter Littré, ledamot
af Académie des inscriptions et belles-lettres
och 1894 af Vitt. hist. o. ant. akad. Bland B:s
utgifna arbeten må nämnas Études de mythologie et
d’archéologie grecques (1858), Les voies romaines
en Gaule (1863), Archéologie celtique et gauloise
(1876; ny uppl. 1889) och La Gaule avant les
gaulois d’après les monuments et les textes (1884;
2:dra uppl. 1891). Han utgifver sedan 1860 »Revue
archéologique». — 2. Joseph Louis François B.,
fransk matematiker, den förres broder, född i Paris
1822, utgick från École des Mines 1842 och blef 1862
professor i allmän och matematisk fysik vid Collége
de France, der han ännu qvarstår. Han blef 1856
medlem af franska vetenskapsakademien, hvars ständige
sekreterare han efter Elie de Beaumont är sedan
1874. Äfven af Franska akademien är han ledamot, sedan
1884 (efter J. B. Dumas). Sedan 1858 är han led. af
svenska Vetenskapsakademien. — B:s första arbete,
hvarigenom hans namn blef bekant, rör den förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
