- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
21-22

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armeniska litteraturen - Armeniska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då ingen af dessa skriftarter var i stånd att återgifva
det armeniska språkets egendomliga ljud. Först i
början af 400-talet skapades af Mesrop (d. 441) den
armeniska skriften på grundvalen af det grekiska
alfabetet. Genom Mesrop och Sahak (d. 439)
grundlades den armeniska litteraturen. En tradition
att Armeniens apostel, Gregorius Illuminator (Grigor
Lusavorithš, d. 340), skulle vara den förste
armeniske skriftställaren är osannolik. – Mesrops och
Sahaks arbete att skapa en nationell litteratur
föranleddes af deras sträfvan att för sitt folk öppna en
källa till kristlig bildning och att göra det andligen
oberoende af Persien och Syrien. Deras eget och
deras lärjungars rastlösa nit kröntes med den
framgång, att redan omkr. 450 antalet öfversättningar
från grekiska och syriska lär ha uppgått till 600.
Bland dessa må nämnas: den armeniska bibeln, i
sin nuvarande gestalt (utg. i Venezia 1805) visserligen
öfversatt från grekiskan (efter år 432), men med
begagnande af en äldre, från syriskan härstammande
öfversättning; Eusebius’ krönika och kyrkohistoria
(utg. i Venezia 1877); Filons skrifter; Joh.
Chrysostomos’ homilier och kommentarer; Basileios den
stores ”Hexaemeron” (utg. i Venezia 1830); Efrem
Syrierns verk (utg. i Venezia 1836); den hel.
Ignatius’ bref (Konstantinopel 1783); skrifter af
Athanasios, Gregorios af Nyssa m. fl.; bland profana verk
Pseudokallisthenes’ ”Vita Alexandri” (utg. i
Venezia 1842), Aristoteles’ kategorier m. fl. Denna
öfversättarverksamhet blomstrade äfven under de följande
århundradena och gaf upphof till en omfångsrik
litteratur (se ”Catalogue des anciennes traductions
arméniennes, siècles IV–XIII”, Venezia 1889).
Om dess stora betydelse för teologien, kyrkohistorien
och den grekiska filologien börjar man alltmera
komma till insikt; ej minst beror dess betydelse
därpå, att flera grekiska eller syriska original nu
äro förlorade och vår enda kunskap därom är att hämta
från dessa armeniska tolkningar.

Samtidigt härmed utvecklades oafbrutet en
själfständig litterär verksamhet, som dock var
väsentligen begränsad till det teologiska och historiska
området. På det förra märkas en mängd utläggningar
af de bibliska böckerna, stridsskrifter (t. ex. Ezniks
”Vederläggning af irrlärorna”, 400-talet, utg. i
Venezia 1826), homilier, tal, bref, böner och andliga
sånger. På det historiska området finnes en
oafbruten följd af historiska verk, hvilka visserligen
nästan uteslutande afhandla folkets egen historia,
men på grund af dennas mångfaldiga beröringar med
andra folks äro af värde för persernas, bysantinernas,
arabernas, seldsjukernas och mongolernas historia.
Mindre intresse erbjuder den dels själfständiga, dels
öfversatta geografiska, juridiska och medicinska
litteraturen. Poesien har att uppvisa endast en ringa
och tämligen mager alstring, såsom af Narekathsi
(900-talet), Nerses Schnorhali (1100-talet) och andra.

Mesrops berömdaste lärjunge var Moses af
Chorene
(d. 487). Bland dennes arbeten (utg.
i Venezia 1843) märkes en armenisk krönika (äfven
ufg. i Venezia 1865), hvilken utgör ett hufvudverk
i den armeniska litteraturen (öfversatt på franska
af Le Vaillant de Florival 1841, på tyska af Lauer
1869). Andra märkliga författare äro: teologerna
Johannes Otsnensis (700-talet), Gregorius från Narek
(d. 1003, utg. i Venezia 1840) och Nerses Klajetsi
(1100-talet), den sistnämnde äfven andlig diktare;
historieskrifvarna Lazar från Pharp (400-talet),
Johannes Mamikoniern och Sebeos (600-talet), Thomas
Artsruni, Johannes Katholikos och Stefanos från
Taraun (900-talet), Kirakos från Gandzak,
Malakhia och Vardan (1200-talet), Mattheus från Urha
(1100-talet) m. fl.

Den litterära blomstringen fortgick tidtals till slutet
af 1300-talet. Med 1400-talet inträder litteraturens
förfall, och få arbeten af betydenhet hafva sedan
utkommit. Den moderna armeniska litteraturen är
ganska omfångsrik, men är öfvervägande af lärdt
innehåll, egnad åt studiet af folkets äldre litteratur,
historia och kultur. För dessa studier hafva de nyare
armenierna visat ett starkt intresse, och armeniska
boktryckerier finnas eller hafva funnits i de flesta
städer, där armeniska köpmän bosatt sig, såsom
Venezia, Wien och Konstantinopel. Om den äldre
litteraturens offentliggörande ha stora förtjänster
inlagts af mechitaristerna (se d. o.). Flera
tidningar och tidskrifter utkomma på det armeniska
språket (i Tiflis, Konstantinopel m. fl. st.). – Se
Neumann ”Versuch einer gesch. der armen. literatur”
(1836), och Karekin, ”Den armeniska litteraturens
historia” (Venezia 1878, på nyarmeniska). Ett
centralorgan för armenisk filologi är ”Zeitschrift für
armenische philologie” (utg. af F. N. Finck,
E. Gjandschezian och A. Manandian, Marburg
1901 ff.).
E. L–n.

Armeniska språket tillhör den indoeuropeiska
språkstammen och representerar där en särskild
familj eller gren vid sidan om de öfriga familjerna
(den ariska, den germanska o. s. v.), såsom särskildt
Hübschmann uppvisat gentemot äldre åsikter, enligt
hvilka armeniskan vore att betrakta som ett ariskt,
närmare bestämdt iranskt, språk. Man kunde, i
öfverensstämmelse med en gammal tradition, förmoda
närmare släktskap med den tracisk-frygiska familjen.
Detta har emellertid icke vunnit bekräftelse. Snarare
bör armeniskan sammanhållas med en grupp språk,
tillhörande flera i Mindre Asiens södra delar i
gammal tid boende folk, såsom lykier, pisidier,
lykaonier, kataonier, cilicier och kanske kappadocier.
Dessa folks språkrester äro emellertid antingen
mycket torftiga (namn, glossor) eller delvis dunkla
och otolkade, såsom de lykiska inskrifterna. Trots
detta torde man dock hafva skäl att förmoda, att
dessa senare folks språk icke blott äro till sin
grundkaraktär indoeuropeiska, utan också, bland de
indoeuropeiska, närmast ansluta sig till armeniskan.
Armenierna hafva också bevisligen till sina
nuvarande boningsorter kommit närmast väster eller
sydväst ifrån, således från Kappadocien, och först
omkr. 600–550. Då underkufvade de eller sammansmälte
med ett språkligt alldeles obesläktadt folk,
kalderna, som under tiden 900–600
innehade det nuvarande Armenien omkring sjön Van
och där efterlämnat ett stort antal i assyrisk kilskrift
affattade inskrifter på ett språk, hvars
släktskapsförhållanden ännu äro absolut okända. På allra
sista tiden har man däremot till de ofvan nämnda
s. k. mindreasiatiska språken trott sig kunna föra
det eller de språk, som talades af det under namnet
hittiter (egypt. cheta, assyr. chatti, hebr.
hittīm) ända sedan omkr. 1500 f. Kr. bekanta folk
eller folkförbund, som i större eller mindre
utsträckning behärskat sydvästra Mindre Asien och Syrien
från nämnda tid till början af 600-talet. Senast har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:46 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free