Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atlantiska hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
km. samt emellan Kap Agulhas i södra Afrika och
La Plata, på 35° s. br., omkr. 6,850 km.
Djup. Hithörande förhållanden äro numera så
kända, att man kunnat åstadkomma tämligen
åskådliga kartor däröfver. Af dessa framgår, att i midten
af hafvet ligger en S-formig bottenförhöjning, hvars
norra del har olika namn på olika ställen, såsom
Reikjanäsryggen, Kabelplatån, Azorplatån och
Dolphinrise, medan den del, som ligger s. om ekvatorn,
kallas Challengerryggen. Djupet på denna minst
15,000 km. långa tröskel är i allmänhet 2,000–
3,000 m. De allra grundaste ställena äro området
kring ön S:t Paul samt Prinsessan Alices bank på
Azorplatån under 38° n. br. och 29° 20’ ö. lgd, med
blott 59 m. vatten, där det är grundast. På ömse sidor
om dessa centrala platåer ligga bassänger af 4,000
–6,000 m. djup. Den östra bassängen har på
norra halfklotet på tre ställen djup af mer än 6,000
m., nämligen v. om Kanarieöarna (6,298 m.),
v. om Kap Verde-öarna (6,015 m.) samt mellan dessa
båda platser strax n. om vändkretsen (6,068 m.).
Af grunda ställen på norra A:s östra sida må (utom
Nordsjöbanken, som bär Storbritannien och Irland)
nämnas Gorringebanken s. v. om Kap Vincent, under
36° 30’ n. br. och 11° 37’ v. lgd, med 55 m. vatten,
samt Daciabanken n. om Kanarieöarna, under 31°
30’ n. br. och 13° 30’ v. lgd, med 90–150 m.
vatten. Västra sidan af norra A. har mellan
Bermuda och S:t Thomas öfver 7,000 m. djup; äfven
n. om Bermuda finnas stora djup, öfver 6,000 m.,
och tvära öfvergångar i djupförhållandena. De största
hittills funna djupen i A. lodades n. om Portorico
af amerikanska skeppet "Blake" 1883, näml. 8,341 m.
under 19° 30’ n. br. och 66° 26’ v. lgd och
7,723 m. under 19° 30’ n. br. och 66° 12’ v. lgd.
Flamska hufvan på östra sidan af New
Foundlandsbanken med lutningsvinklar af ända till 29° synes
hafva uppstått af erratiskt grus och sten, som där
nedfalla af smältande isberg, och likaså är den
mellan Skottland, Färöarna och Island liggande åsen,
den s. k. Wyville-Thomson-ryggen (400–500 m.
djup), troligen att anse som ändmorän af en glaciär.
Den afspärrar det kalla ishafsvattnet från södra delen
af A. Under 49° 40’ n. br. och 29° 10’ v. lgd ligger
en ganska brant (ända till 35°) bottenförhöjning,
Faradaykullen, som dock har minst 1,145 m. vatten.
Äfven södra A. har i v. ett djupare bäcken, som
mellan ekvatorn och 15° s. br. och ö. om ön Trinidad
(20° s. br.) har öfver 6,000 m. djup, begränsadt i
s. af en bank med 658 m. djup. Hafvets medeldjup
beräknas af Krümmel till 3,680 m. Enligt Haughton
är medeldjupet i norra delen 2,678 m., i mellersta
4,283 m. och i södra delen 3,985 m.
Vatten. Man har funnit att vattnets såväl
specifika vikt som salthalt tilltager från polerna mot
lägre breddgrader och kulminerar i norra delen
mellan 35°–30° n. br., där den specifika vikten är
1,02768 (mot 1,02665 vid 55°–50°) och salthalten 3,63
proc. (mot 3,48 proc. vid 55°–50°), samt i södra
delen mellan 15°–20° s. br., där spec. vikten
är 1,02818 (mot 1,02576 vid 50°–55°) och salthalten
3,69 proc. (mot 3,37 vid 50°–55° s. br.). Dessa
kulminationsområden ligga i de zoner, där
passadvinden är mest utvecklad och afdunstningen därför
störst. Närmare ekvatorn minskas både specifika
vikten och salthalten (mellan 0°–5° s. br. är den
förra 1,02657, den senare 3,47 proc.), hvilket
säkerligen beror på det myckna regn, som där faller.
Dock rubbas dessa förhållanden något af
hafsströmmarna, i det att den kalla strömmen utefter
Nord-Amerikas östkust för sitt sötare vatten något längre
mot söder, Golfströmmen sitt saltare längre mot norr
än motsvarande salthalt eljes förekommer. Likaså
verka strömmarna i södra delen af hafvet. Den allra
största salthalten träffas dock i de bihaf, som äro
utsatta för stark afdunstning; i vissa delar af
Medelhafvet går den öfver 3,90 proc. – I afseende på
temperatur är att märka att under det af
solvärmen direkt påverkade ytlagret (till 110–160 m.
djup) är ända till 2,750 m. djup vattnet i norra
delen af A. på samma djup och bredd varmare än
i den södra delen. Skillnaden är icke obetydlig: vid
35° 35’ n. br. och s. br. är den på 185 m. djup
6,5°, på 365 m. djup 11,2°. Hafvets yttemperatur
påverkas naturligtvis af solvärmens intensitet och
varierar mellan 0° och 29°, men i de djupare delarna
blir den mer jämn, i det att i den tropiska delen
värmen aftager mycket snabbt mot djupet – den
kan på 100 m. djup vara 14° mindre än vid ytan –,
och på högre djup än 3,650 m. råder en nästan
lika temperatur, som dock är något högre i norra
delen än i södra (resp. + 1,7° à + 1,8° och -0,6°
à + 1,2°). Stora rubbningar framkalla naturligtvis
hafsströmmarna; så t. ex. är mellan 20° och 40°
n. br. vattnet på västra sidan varmare än på den
östra till ett djup af 900 m. –, enär Golfströmmen
där går fram; men under detta djup är vattnet
kallare på den västra sidan än på den östra –,
enär de kalla, från norr kommande vattenmassorna
sjunka under det varma ytvattnet. Likaledes är
vattnet vid lä-kuster varmare än vid lovart-kuster.
Vindar. Några grader norr om ekvatorn (på
sommaren ända till 12–14° n. br.) ligger mellan
Afrikas och Amerikas kuster ett område med
föränderliga vindar eller vindstilla, hvilket kallas
ekvatorial-kalmerna (eng. "doldrums"). Norr om denna
region till 30° n. br. härskar nordöstpassaden, hvars
polara gräns på vintern ligger i allmänhet mellan
30° och 25°, på sommaren 2 1/2 grader nordligare.
Kraftigast är den mellan 20° och 5° n. br. under
vintern och mellan 25° och 15° under sommaren.
Endast under vintern tränger den på den amerikanska
sidan fram nästan ända till ekvatorn, men på den
afrikanska sidan går den aldrig öfver 5° n. br. På
sommaren öfvergår den, ju mer man närmar sig
Amerika, till östlig och sydöstlig. – Söder om
ekvatorskalmerna blåser på södra halfklotet
sydöstpassaden mycket kraftigare och konstantare; dess
södra gräns sträcker sig under södra halfklotets
sommar ända till trakten af Rio de Janeiro i v. (25°
s. br.) och till Godahopps-udden (35° s. br.) i ö.;
i n. går den i hafvets östra del alltid öfver ekvatorn,
men vrides då till sydvästlig eller sydlig. På sidorna
om passadbältena finnas två områden med växlande
vindar eller vindstilla, hvilka man kallat
vändkrets-kalmerna ("hästgraderna"). Därefter kommer på
båda halfkloten ett område med förhärskande västliga
vindar. Det norra af dessa kan delas (vid 35°–40°
v. lgd) i två delar, en västlig, som på vintern har
nordvästliga och västliga vindar, och en östlig, där
sydöstliga vindar oftast äro rådande. På sommaren
förhärska sydvästvindar i hela norra A. – Äfven
på södra halfklotet är området för västliga vindar
deladt i två delar (vid 20° v. lgd): i den västra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
