Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Augustiner - Augustin-eremiter. Se Augustiner - Augustinsson, Mårten. Se Leijonsköld - Augustin-stil - Augustinus, Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter förebild af den helige Franciskus’ tredje
orden funnos såsom en särskild hufvudgrupp jämte
korherrarna och eremiterna äfven augustinska
tertiarier, af hvilka en kvinnlig gren upprättades 1400
och en manlig 1470.
I nyare tid har ordens anseende varit i ständigt
sjunkande. Från franska revolutionens tid är den
upphäfd såväl i Frankrike som i Spanien och Portugal,
och äfven i Italien och Tyskland för den ett tynande
lif. Orden eger f. n. omkr. 100 kloster, de flesta
i Sardinien och Amerika. Se Jos. Pamphilius,
"Chronica ordinis patrum eremitarum S. Augustini"
(1584), Torelli, "Secoli Agostini" (1659–86), och
Th. Kolde, "Die deutsche augustinerkongregation
und Joh. v. Staupitz" (1879).
J. Hdr.
Augustin-eremiter. Se Augustiner.
Augustinsson, Mårten. Se Leijonsköld.
Augustin-stil, boktr., en tryckstil, hvars typer
utgöra en efterhärmning af inskrifter å romerska
monument från kejsar Augustus’ tid.
Augustinus, Aurelius, den betydelsefullaste
af västerländska kyrkans fäder, föddes 13 nov. 354 i
Tagaste, en obetydlig stad i Numidien. Genom sin
fromma moders, Monnicas, försorg blef han i
ungdomen märkt med korsets tecken och upptagen bland
kyrkans katekumener. Men under ifriga litterära och
retoriska studier aflägsnade han sig alltmer från
sin moders påverkan och gaf efter hand fritt lopp
åt den sinnliga sidan af sin natur. En inre tvedräkt
gaf honom dock ingen ro, och drifven af ett
lidelsefullt begär att finna sanningen, sökte han fylla sina
andliga lifsbehof ur manikeismen, som utlofvade full
förklaring öfver alla hans spörsmål och med sina
fantasirika vyer fängslade hans själ. I 9 år var
A. maniké. Hans försök att tränga till botten af
manikeismens vishetslära slutade emellertid med
djup besvikenhet, och i brist på en lifsprincip sökte
han i en resignerad skepsis stilla sin inre oro.
Såsom lärare i retorik i Milano från 384 trädde han
under mera direkt inflytande af den grekiska
bildningen. Studiet af den neoplatonska idealismen och
Paulus’ bref öppnade nya vidder för hans själ och
lärde honom att sätta såväl sitt etiskt religiösa som
sitt spekulativa mål i skådandet af den gudomliga
sanningen. Beröringen med kyrkofadern Ambrosius
förde honom allt närmare kristendomen, och hans
öfvertygelse befästes under det öfverväldigande
intrycket af de asketiska lifsideal, som
anakoret-patriarken Antonius och dennes lärjungar fullföljde.
Påsken 387 mottog A. tillika med sin son
Adeodatus dopet och genomlefde de följande åren under
asketisk tillbakadragenhet, sysselsatt med religiösa
betraktelser och litterära värf. Detta lefnadssätt
fortsatte han ock, sedan han på grund af folkopinionen
391 kallats till presbyter i Hippo och 395 blifvit
biskop. Med sina präster, hvilka enligt hans önskan
afstodo från äktenskap och egendom, slöt han sig
tillsammans i klosterlik stränghet. Från sin afskilda
tillflyktsort behärskade han västerlandets kyrkliga lif,
outtröttlig i tal, skrift och gärning intill sin död,
28 aug. 430.
A:s lefnadshistoria är i främsta rummet en inre
historia, och hans storartade teologiska
skriftställarverksamhet åskådliggör i typiska drag hans egen
sedligt intellektuella utveckling. Denna växelverkan
mellan yttre och inre har A. med genomträngande
psykologisk klarhet framlagt i sina tvenne
själfbiografiska verk, Confessiones (förf. omkr. 400; öfvers.
af A. Källström 1860) och Retractationes. Det
förra, som tillhör världslitteraturens mest beundrade
verk, har som grundtema: "Du Herre har skapat
oss till Dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess det
hvilar i Dig". I det senare verket, som är en
litterär sluträkning öfver hans skrifter med värderika
upplysningar rörande deras anledning, syfte och
komposition, har han uppräknat ej mindre än 93 egna
arbeten i 232 band, ett antal, som hans äldste
biograf, biskop Possidius af Calama, ytterligare
tillökat. Det mest betydande af A:s verk är hans
apologetiska arbete De civitate Dei i 22 böcker (412
–426), hvilket tjänat som grundritning såväl för
en följande historiens filosofi som ock praktiskt för
medeltidens hierarkiska anordning af förhållandet
mellan stat och kyrka. Efter ett antitetiskt
bekämpande af hedendomen behandlar han här Guds
världsplan med hänsyn till de båda hufvudfaktorerna
i världsutvecklingen, gudsriket och världsriket. Den
från öfverjordiska principer utgångna kampen mellan
dessa båda företrädes af kyrkan och statsmakten.
Kampens lösning förberedes genom Kristi
människoblifvande och fulländas i hans återkomst, då alla
såväl enskilda som samfundsformer organiskt inlemmas
i kyrkans världsherradöme. Bland A:s positivt
dogmatiska arbeten äro hans 15 böcker De trinitate
(410–416), som för treenighetsbegreppet framåt till
en skarpare fixering dels med stöd af skriften, dels
genom en på analogiernas väg åstadkommen
spekulativ bevisning. Af mera praktiskt populär art är
hans De fide et operibus, riktad mot den alltför
sedligt slappa dop-praxis och utvidgad till en omfattande
utredning af förhållandet mellan tro och gärningar,
samt hans Encheridion ad Laurentium sive de fide,
spe et caritate, som utgör en systematisk
sammanfattning af den augustinska åskådningen. Talrikast
äro A:s polemisk-dogmatiska skrifter. I sitt
sammanfattande arbete De hæresibus (omkr. 428) har han
karakteriserat ej mindre än 88 "heresier", från
Simon Magus till Pelagius. Mot den manikeiska
dualismen framhäfde han den goda principens monism
(Contra Faustum, De libero arbitrio), vederlade
donatisternas kyrkobegrepp och subjektivistiska
uppfattning af dopets verkan (De baptismo contra
donatistas, Ad catholicos epistola contra donatistas),
gaf en klarare fixering af kyrkans tro gentemot
Pelagius’ lära, att människan kan af egen kraft
uppfylla de gudomliga buden (De natura et gratia, De
peccatorum meritis et remissione. Contra Iulianum
hæresis pelagianæ defensorem libri sex) samt riktade
den kyrkliga litteraturen med antiarianska och
antipriscillianska skrifter (Contra Maximinum, hæreticum
arianorum, Contra mendacium). I sina exegetiska
verk betjänar sig A. af en typisk-allegorisk
tolkningsmetod och häfdar i svårlösta fall den katolska kyrkans
auktoritet såsom afgörande instans. Bland hans
många bidrag till den västerländska skriftforskningen
märkas hans förklaring af heptateuken och
evangelierna samt exegetiska homilier till psalmerna och
evangelierna. Under sin omfattande verksamhet som
predikant och kateket gaf A. flera metodiska
utredningar rörande den kyrkliga undervisningen, såsom
i det bibliskt hermeneutiska och
systematisk-homiletiska arbetet De doctrina christiana och i De rudibus
catechizandis ("Om undervisning af nybörjare",
öfvers. af J. Gerdin, 1889), med en större och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
