- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
761-762

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baldrian ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

plats än hans föregångare, och i hvilket de utströdda
figurerna, i stället för att spela hufvudrollen, verka
blott som staffage. Så är t. ex. fallet med hans
väggmålning i Annunziata i Florens (1462). Tyvärr
ha såväl denna som hans arbeten i San Miniato
m. fl. lidit mycket på grund af hans experiment
med en i färgen inblandad fernisstillsats.
O. G–g.

Baldrian, bot. Se Valeriana.

Baldrian-olja. Se Valeriana-olja.

Baldriansyra, kem. farm. Se Valeriansyra.

Baldriantinktur l. Valerianatinktur. Se
Valeriana.

Baldringe, socken i Malmöhus län, Herrestads
härad. 2,240 har. 530 inv. (1903). Annex till
Högestad, Lunds stift, Ljunits och Herrestads
kontrakt.

Balduin, konungar af Jerusalem. 1. Balduin
I
, f. 1058, var jämte sin broder Gottfrid af Bouillon
en af de förnämste ledarna af första korståget. Efter
eröfringen af det seldsjukiska riket Ikoniums
hufvudstad, Nicæa, sändes han att understödja Edessa mot
seldsjukerna. Där blef han, efter mordet på furst
Toro, af de kristne invånarna vald till furste. Efter
broderns död blef han 1100 konung af Jerusalem.
Hans inre styrelse var lika kraftig som hans yttre
lyckosam, och han eröfrade en mängd kuststäder,
Arsuf, Cæsarea, Akkon (nuv. Akka), Beirut och
Sidon. B. afled 1118, på ett krigståg till Egypten.

2. Balduin II (B. du Bourg), den
föregåendes kusin och efterträdare, förut grefve af
Edessa, eröfrade 1124 Tyrus med hjälp af en
veneziansk flotta, efter att förut ett halft år hafva varit
fånge hos turkarna. Under hans regering, som var
mera utmärkt för klok försiktighet än krigiska företag,
instiftades johanniter- och tempelherreordnarna. B.
dog 1131 och efterträddes af grefve Fulko af Anjou,
som var gift med hans dotter Melisenda.

3. Balduin III, Fulkos son, f. 1129, d. 1162,
efterträdde 1143 sin fader såsom konung af
Jerusalem, men stod till en början under sin moder
Melisendas förmynderskap. Under hennes svaga regering
eröfrade Imad ed-din Zenki, atabek af Mosul,
staden Edessa (1144) från grefve Joscelin af Edessa,
hvilket gaf upphof till andra korståget. Efter
Zenkis död, 1146, kom det åter i de kristnes
våld, men eröfrades än en gång af Nur ed-din af
Damaskus. Då störtade B. sin moder och tog 1152
själf regeringen samt eröfrade 1153 Askalon efter
åtta månaders belägring. Den ridderlige fursten
led emellertid 1157 ett fruktansvärdt nederlag mot
Nur ed-din vid Jakobsfurt vid Jordan, men höjde
1158 åter sitt rikes anseende genom en lysande
seger vid sjön Tiberias öfver sin fiende. Genom sitt
giftermål med Teodora, dotter till den grekiske
kejsaren Manuel, fick han denne till bundsförvant.
Han dog emellertid snart därefter, som det troddes
af gift, i Tripolis i Syrien. Trots hans kraftiga
regering hade riket under hans tid gått tillbaka
i makt genom inre tvedräkt och yttre fiender. Han
efterträddes af sin broder Amalarik I.

4. Balduin IV, Amalariks son, f. 1160, d.
1185, reg. 1174, kallad "den spetälske", måste på
grund af en sjukdom, spetälska, öfverlämna styrelsen
åt grefve Raimond af Tripolis. Riket var under hans
tid ständigt i fejd med muhammedanerna i Egypten
och Asien och sönderslitet af inre tvedräkt på grund
af adelns och prästerskapets ideligen ökade anspråk.

5. Balduin V, den förres systerson och
efterträdare, f. 1179, d. 1186, var vid sin
tronbestigning blott 6 år gammal och regerade endast några
månader. Han efterträddes af grefve Guido af
Lusignan (se Guido), hans moder Sibyllas andre
gemål. Se vidare Röhricht, "Geschichte des
königreichs Jerusalem" (1897).
E. A–t.

Balduin, latinska kejsare i Konstantinopel. 1.
Balduin I, f. 1171, d. omkr. 1206, grefve af
Flandern och Hainaut, blef korsriddare 1200 och
deltog i fjärde korståget 1202 jämte Dandolo, som
på uppmaning af östromerske prinsen Alexios vände
sig till Konstantinopel för att störta en troninkräktare.
B. bemäktigade sig staden och blef, då Alexios aflidit,
1204 af korsfararna utropad till kejsare i
Konstantinopel. Sålunda upprättades det "latinska
kejsardömet". Det östromerska riket delades mellan
korsfararnas höfdingar. Grekerna bådo då sina gamle
fiender bulgarerna om hjälp, och deras konung
Johannes besegrade B. vid Adrianopel 1205 och tog
honom till fånga. Om B:s öde sedermera vet man intet.

2. Balduin II, den föregåendes systerson, f.
i Konstantinopel 1217, d. 1273, var den siste latinske
kejsaren och regerade 1228–61. Han stod 1231
–37 under förmynderskap af titulärkonungen af
Jerusalem, Johan af Brienne, en af anförarna för
det femte korståget. Därunder blef en stor del af
riket intagen af Johannes III, kejsaren af Nicæa,
som understöddes af bulgarerna. Två gånger
belägrades Konstantinopel, men förgäfves, tack vare
venezianernas sjöseger öfver den grekiska flottan
(1234). Riket var dock utblottadt på folk och
penningar, och B:s ansträngningar för dess
upprätthållande voro fruktlösa. Mikael Palaiologos, som
tillvällat sig makten i Nicæa, eröfrade slutligen
Konstantinopel 25 juli 1261 med genovesarnas hjälp,
hvilka därför erhöllo ansenliga privilegier. B. flydde
då till Italien och var 1270 i färd med att anföra ett
nytt korståg mot Konstantinopel, då Ludvig den
heliges död beröfvade honom alla förhoppningar,
hvarefter han vistades i Italien till sin död. Om
litteratur se Östromerska riket.
E. A–t.

Baldung, Hans, kallad Grien, tysk målare,
kopparstickare och formsnidare, f. före 1480 i
Weyerstein nära Strassburg, d. 1545 i sistnämnda
stad, påverkades först af M. Schongauer, såsom
framgår af ett hans ungdomsarbete, två altarflyglar i
klostret Lichtenthal
(nära Baden, 1496), men blef
sedan Albr. Dürers lärjunge, medhjälpare och
förtrogne vän. Hans förnämsta målning är Högaltaret
i domkyrkan i Freiburg
(1511–16), där han
framställde Marias bebådelse, flykten till Egypten
o. s. v. med en innerlighet i känslan och en
koloristisk begåfning, som göra denna bildserie till ett
af det äldre tyska måleriets yppersta verk. Taflor
af hans hand – hans tidigare målningar utmärka sig
genom svulstig, maniererad teckning och skarp, brokig
kolorit, men hans senare präglas af större måttfullhet
och harmoni – finnas i de flesta tyska museer, men
äfven i museet i Madrid. Sitt binamn Grien (Grün)
anses han ha fått på grund af sin förkärlek för en
kraftigt grön färg. Som kopparstickare frambragte
han icke mycket, men desto större betydelse hade
han genom sina stilfulla, ofta af dramatiskt lif fyllda
träsnitt (häxscener, dödsdanser, allegorier m. m.,
ofta i ett egendomligt ljusdunkel), som gjorde honom
vidt bekant och ännu skattas högt.
O. G–g

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbb/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free