Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baraguay d'Hilliers. 1. Louis B., f. 1764. - Baraguay d'Hilliers. 2. Achille B., grefve, fransk general, f. 1795. - Barail, François Charles du. Se Du Barail. - Barak, italiensk fältherre. Se Debora. - Baraka, flod och landskapi Abessinien. Se Barka. - Barakara l. Korallträ - Baralt, Rafael Maria, spansk skriftställare, publicist och filolog. - Baramula, liten by i Kashmir. - Baramunda. Se Ceratodus. - Baranov, ö i Alaska, uppkallad efter Aleksander Andrejevitj Baranov. - Baranstjikov, Vasili, rysk memoarförfattare. - Barante, Pierre Amable Guillaume Prosper Brugière, baron de B., frank politiker och historiker. - Barantsevitj, Kazimir Stanislavovitj, rysk författare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af engelsmännen, men frigafs och tjänade sedan åter
i Rhen-armén 1797, hvilket år han utnämndes till
divisionsgeneral. Med utmärkelse deltog han såsom
kavalleribefälhafvare under Napoleon I i fälttågen
1805, 1808, 1809 och 1812, då han från Spanien
förflyttades till "stora armén" mot Ryssland. Under
återtåget från Moskva afskars en af honom förd
truppafdelning från hufvudarmén, hvilket ådrog honom
kejsarens onåd och föranledde hans förflyttande till
Berlin såsom guvernör. Han dog därstädes 1813,
såsom det uppgifves, af sorg öfver sin onåd.
2. Achille B., den förres son, grefve, fransk
general, f. i Paris 1795, d. 1878, deltog 1812 i
ryska fälttåget, tjänade sedan i Algeriet och Spanien
samt var därefter guvernör för krigsskolan i S:t Cyr.
1843 blef han divisionsgeneral. Vid 1848 års
statshvälfning invaldes han i nationalförsamlingen, där
han tillhörde ordningspartiet. 1849 kommenderade
han den till Rom afsända interventionsarmén och var
1853 sändebud i Konstantinopel. Såsom befälhafvare
öfver landstigningstrupperna å Östersjöflottan under
västmakternas krig mot Ryssland intog B. 1854
Bomarsund och utnämndes s. å. till marskalk af
Frankrike. Senare blef han senator och en af senatens
presidenter. Under kriget mot Österrike 1859 förde
han första armékåren och utmärkte sig vid Solferino.
Under början af kriget 1870 var han guvernör i
Paris, men aflöstes snart af Trochu. Efter
fredsslutet uppdrogs åt B. att vara president i den
kommission, som skulle anställa undersökning angående
orsakerna till krigets olyckor.
G. U.*
Barail [bara’j], François Charles du.
Se Du Barail.
Barak, israelitisk fältherre. Se Debora.
Baraka, flod och landskap i Abessinien. Se
Barka.
Barakara l. Korallträ, veden af Erythrina
corallodendron, ett mycket hårdt träslag, som i
snittet är bärnstensgult, men i luften blir rödt.
Baralt, Rafael Maria, spansk skriftställare,
publicist och filolog, f. 1810 i Venezuela, d. 1860 i
Madrid, var direktör för "La Gaceta de Madrid"
(1854–56) och ledamot af Spanska akademien. Af
B:s arbeten, som utmärka sig för rent språk och
elegant stil, äro de mest betydande: Resumén de la
historia antigua y moderna de Venezuela, Diccionario
de galicismos och en samling Poesias.
Ad. H–n.
Baramula, liten by med ett obetydligt fort i
Pir Panjalkedjan på sydvästra sidan af Kashmir,
på högra stranden af Jhelam. Denna är vid B.,
efter ett 244 km. långt lopp, 100–125 m. bred.
Omkr. 40 km. längre ned börjar Baramulaklyftan, ett
af jordens mest storartade pass, där den till en
bredd af 23 m. hopträngda floden brusar fram mellan
2,300 m. höga, branta klippväggar. Cederskogar
omgifva floden i denna trakt, som ännu efter Alexander
den store kallas Sikandarabad.
Baramunda, zool. Se Ceratodus.
Baranov [bara’nåv], en Alaska tillhörig ö med
territoriets hufvudstad, Sitka (se d. o.). Ön är
uppkallad efter Aleksander Andrejevitj Baranov, f. 1746,
d. 1819, en rysk köpman, som 1790 begaf sig till
den nordamerikanska ön Kadiak och därifrån
utvidgade sitt affärsområde vid Berings sund och på den
amerikanska kontinenten, hvarigenom grunden lades
till de f. d. ryska besittningarna i nordvästra Amerika.
Efter 28-årigt arbete återvände B. till Ryssland, där
han dog fattig och obemärkt, fastän millioner rubel
årligen inströmmat till Ryssland genom hans flit
och företagsamhet.
A–d J.
Baranstjikov, Vasili, rysk memoarförfattare i
senare delen af 1700-talet. B. hade tagit tjänst som
matros på ett fartyg, som var destineradt till Bordeaux
med trävaror. I Köpenhamn blef han berusad på en
krog och med våld förd ombord på ett skepp, som
gick till ön S:t Thomas i Västindien. Där såldes
han som slaf, men blef frigifven och fick medel att
återvända till Europa. Men vid Afrikas nordvästra
kust blef han tillfångatagen af pirater och såldes som
slaf till Palestina. Därifrån lyckades han fly till
Venezia och hamnade i Konstantinopel, där han blef
muhammedan och janitsjar. Först efter åtta års
förlopp återkom han till sitt hemland. Där
sammanskref han en bok med titeln "Den nisjne-novgorodske
borgaren Vasili Baranstjikovs olyckliga äfventyr i
tre världsdelar: Amerika, Asien och Europa från
år 1780 till 1787".
A–d J.
Barante [barã’t], Pierre Amable
Guillaume Prosper Brugière, baron de B.,
fransk politiker och historiker, f. 1782, d. 1866,
blef under första kejsardömet prefekt i Vendée,
under restaurationen i Loire-Inférieure. Efter de
"hundra dagarna" utnämndes han till statsråd och
generalsekreterare i inrikesministeriet. Efter att en
kort tid hafva varit deputerad, blef han 1819 pär
af Frankrike. När ledningen af händelserna efter
den liberala ministären Decazes’ fall s. å. alltmer
öfvergick till "ultras", slöt sig B. jämte Talleyrand,
Broglie m. fl. till den doktrinärt liberala oppositionen.
Under julimonarkien var han en af Ludvig Filips
ifrigaste anhängare och blef franskt sändebud först
i Turin och sedan i Petersburg. Efter
februarirevolutionen drog han sig tillbaka från politiken.
B:s litterära ryktbarhet grundlades genom hans
Histoire des ducs de Bourgogne de la maison de
Valois (1814–28) med motto från Quintilianus:
"scribitur ad narrandum, non ad probandum" (man
skrifver historia för att berätta något, ej för att
bevisa något), ett arbete, som väckte stor entusiasm
och allmänt troddes skola bilda epok inom
historieskrifningen på grund af författarens frihet från alla
resonnerande och abstrakta omdömen och hans
sträfvan att låta fakta själfva tala. Detta verk
skaffade honom inträde i Franska akademien 1828.
Sina politiska åsikter hade B. framlagt i Des
communes et de l’aristocratie (1821). Bland hans
särskildt efter 1848 många arbeten märkas: Histoire
de la convention nationale (6 bd, 1851–53;
"Nationalkonventets historia", 1861–62), Histoire du
directoire de la république française (3 bd, 1855),
Études historiques et biographiques (2 bd, 1857),
Études littéraires et historiques (2 bd, 1858), hvilka
dock ej bidragit att befästa hans genom det
förstnämnda verket vunna litterära rykte. Sonsonen
Claude de B. har utgifvit hans memoarer under
titeln Souvenirs du baron de Barante (8 bd, 1890–
1901). Se vidare G. Moulin, "Notice biographique
sur M. le baron de Barante" (1867).
E. A–t.
Barantsevitj, Kazimir Stanislavovitj,
rysk författare, f. 5 juni 1851 i Petersburg af en
polsk far och en fransk mor. För sitt uppehälle måste
han taga plats på ett kontor, men fick på den
alexandrinska teatern ett drama, Opritjina, antaget
år 1873 (en versifierad omarbetning af A. K. Tolstois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
