- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1083-1084

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baudouin de Courtenay, Jan, polsk-rysk språkforskare - Baudrillart, Henri Joseph Léon, fransk nationalekonom och moralfilosof. - Baudry,Paul Jaques Aimé,fransk målare - Baudry d'Asson, Léon Armand Charles, fransk politiker - Bauer, rysk general. Se Baur, F. W. - Bauer, Anton, tysk rättslärd - Bauer, Karoline, tysk skådespelerska - Bauer, Bruno, tysk skriftställare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(delvis utgifna i bokform) för olika samhällsklasser.
Grundtanken i hans lärar- och skriftställarverksamhet
var öfverensstämmelsen mellan moralens och
nationalekonomiens läror.

E. Hkr.

Baudry [bådri], Paul Jacques Aimé,
fransk målare, f. 1828 i Vendée, d. 1886 i Paris,
studerade vid "École des beaux-arts" och sedan i
Rom och vann tidigt ett namn som en af de mest
skicklige bland de samtida unge franske målarna.
Hans arbeten röjde stark och inträngande påverkan
af den italienska högrenässansens mästare, men på
samma gång en formens elegans och raffinemang,
som var helt och hållet modern. Fortuna och barnet,
Sanningen (sittande, naken figur, båda i
Luxembourg-museet), Vågen och pärlan (en ung liggande
kvinna, uppkastad ur hafvet) äro typiska för denna
hans "salongsklassicism", som var helt och hållet i
tidens smak. Ett undantag i hans alstring utgör
historiemålningen Marats mord (1861, i Nantes’
museum). Hans största och mest märkliga arbete äro de
dekorativa målningarna i stora operans foajé i Paris.
De sysselsatte honom i mer än ett årtionde och
föranledde honom till förnyade årslånga studier efter
renässansmästarna i Rom. Dessa målningar äro till
antalet 33, större och mindre – för att serien skulle
bli komplett, så som han ville ha den, utförde han
8 målningar, däribland 3 stora plafonder, utöfver hvad
som var beställdt och betalades. Tillsammans
upptaga målningarna inemot 500 kvadratmeter. De
framställa Parnassen, Melodien, Harmonien,
Tragedien, Komedien (den sistnämnda är seriens
glanspunkt), Sånggudinnorna m. m. B. var en teckningens
liksom det måleriska föredragets mästare; han
frågade visserligen snart sagdt alltid sina
renässansmålare till råds, och i hans målningar är det ingen
brist på reminiscenser från dem, men hans figurer
– särskildt kvinnorna – ha parisisk och modern
karaktär, och i färghållningen röjas moderna
sträfvanden. Man kan minst af allt kalla honom nydanare,
men hans operamålningar utgjorde utan all fråga
det mest lysande, som på hans tid åstadkoms inom
det traditionella måleriet inom och utom Frankrike.
Han var ock en solid porträttmålare (ett par porträtt
finnes i Luxembourg-museet). Jfr H. Delaborde,
"Notice sur la vie et les ouvrages de M. P. Baudry"
(1886), E. Toudouze, "P. Baudry, Notes intimes"
(s. å.), Ch. Ephrussi, "P. Baudry, sa vie et son
œuvre" (1887), och A. Bonnin, "P. Baudry" (1889),
samt om operamålningarna E. Bergerat, "Peintures
décoratives de P. B. au grand foyer de l’Opera" (1875).

G–g N.

Baudry d’Asson [bådri daså’], Léon
Armand Charles
, fransk politiker, f. 1836 inom
en af de äldsta adelssläkter i Vendée, är sedan 1876
medlem af deputeradekammaren, där han som
lidelsefull legitimist gjort sig beryktad genom sina
många och hetsiga afbrott i anföranden af andra
partiers talare. Nov. 1880 vardt han af denna
anledning utesluten ur kammaren på två veckor, men
vägrade att underkasta sig; väpnad styrka måste
då tillgripas, hvarvid B. och hans vänner framkallade
en fruktansvärd oordning. 1888 slöt han sig till
Boulangers parti och tillhör nu yttersta högern.

Bauer, rysk general. Se Baur, F. W.

Bauer, Anton, tysk rättslärd, f. 1772 i
Marburg, d. 1843 som professor i Göttingen och geheime
justitieråd, författade bl. a. de bemärkta arbetena
Lehrbuch des naturrechts (1808; 3:e uppl. 1825),
Lehrbuch der strafrechtswissenschaft (1827; 2:a, uppl. 1833) och
Die warnungstheorie (1830),
de bägge sistnämnda framställande en modifikation
af Feuerbachs afskräckningsteori.

Bauer, Karoline, tysk skådespelerska, f.
1807 i Heidelberg, d. 1878 på sin villa nära Zürich,
beträdde 1822 scenen och blef snart i Berlin
publikens gunstling genom behaget och naturligheten i
sitt spel. 1829 knöt hon under namnet grefvinnan
Montgomery ett förhållande till prins Leopold af
Koburg, hvilket löstes då denne 1831 blef Belgiens
konung. Hon återvände till scenen, uppträdde på
nästan alla Tysklands större teatrar och var 1835–44
anställd vid hofteatern i Dresden. Hon utmärkte sig i
finare lustspels- och konversationsroller, men äfven
i sådana tragiska som
Julia och
Maria Stuart.
1844 gifte hon sig med den polske emigranten grefve
Broel-Plater och bosatte sig i Schweiz. 1872 utgaf hon de
intressanta skildringarna
Aus meinem bühnenleben (2:a uppl. i 2 bd 1876–77; "Ur mitt teaterlif", 1874) och
1875 Komödiantenfahrten.
A. Wellmer utgaf hennes bref och föregifna memoarer (under titeln
Aus dem leben einer verstorbenen, 4 bd, 1878–80).

Bauer, Bruno, tysk skriftställare, f. 1809 i
Eisenberg i Altenburg. 1834 utnämnd till privatdocent i
teologi vid högskolan i Berlin, tillhörde B. vid sitt
första uppträdande i litteraturen den hegelska skolans
strängt konservativa meningsflock eller s. k. yttersta
höger. I en granskning af David Strauss’ ryktbara verk
om Jesu lefnad framkastade han, i öfverensstämmelse
med den ifrågavarande skolans åskådningssätt, det
sedermera af konfessionalismens sakförare ofta
upprepade påståendet, att kritiken bör vara "positiv",
d. v. s. göra till sin uppgift att på undersökningens
väg återvinna den gamla troslärans hela innehåll.
Mot denna egendomliga åsikt riktade Strauss det
inkastet att en kritik, som icke söker att, frigjord
från förutfattade meningar, sorgfälligt skilja,
det falska från det sanna, innebär en själfmotsägelse
och sålunda endast är ett gyckelspel. B. var emottaglig
för denna tillrättavisning. Genom en stridsskrift
emot Hengstenberg (1839) bröt han med ortodoxien
och flyttade samtidigt från Berlin till Bonn; men
sedan han utgifvit
Kritik der evangelischen geschichte des Johannes (1840) och
Kritik der evangelischen synoptiker (1841)
fråntogs honom af ministern Eichhorn, på den teologiska
fakultetens tillstyrkan, rättigheten att såsom docent
meddela undervisning vid universitetet i Bonn. Han hade
nämligen i de båda ofvannämnda skrifterna ej allenast
förkastat den kyrkliga traditionen om evangeliernas
uppkomst, utan låtit sig af en måttlös förstörelselusta
hänföras till de vidunderligaste hypoteser. För denne
tvifvelsjuke nedbrytare var själfve Strauss endast en
mäklande apologet, som ryggade tillbaka, då det gällde
att taga ut steget. B. drager i härnad framför allt
emot det straussiska verkets grundtanke, att de evangeliska
berättelserna till stor del äro myter. Evangeliernas
tillvaro förutsätter och hänvisar på bestämda författare,
hvilket Strauss väl egentligen ej bestridt, men dessa
hafva i det hela låtit sig ledas af godtycke och bemängt
sanningen med afsiktlig dikt. Man kan t. o. m. sätta i
fråga, menade B., huruvida en Kristus verkligen funnits
till. Samma öfverdrift i kritikens handhafvande utmärker
B:s år 1850 offentliggjorda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0578.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free