- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund /
1173-1174

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beethoven, Ludwig van, instrumentalmusikens störste. - Beetling. Se Appretera, sp. 1253 - Beets, Nicolas, holländsk skald

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

finnes och att egenskaper från den ena kunna spela
in i den andra, till och med från den första in i
den sista. I första perioden (till omkr. 1800)
bibehålles i det hela den Haydn-Mozartska ståndpunkten,
ehuru B. redan nu börjar göra epok i synnerhet i
pianomusiken. Denna period omfattar ungefär opus
1–25 eller något mera, hvaribland en mängd sonater,
några trior, de första stråkkvartetterna och
konserterna, septetten, första symfonien, sången Adelaide
m. m. Andra perioden (1800–15) utmärkes af full
själfständighet, storslagen kraft och jämnvikt mellan
innehåll och form; innehållet blir rikare och
bestämdare, formen på en gång mera omfattande och
mera koncentrerad. Bland de dithörande opustalen
(26–100) höra främst de sju symfonierna: den
lifsglada i D-dur, som dock kanske snarare bör räknas
till första perioden, den heroiska, ursprungligen
tillegnad Napoleon, den lugnt humoristiska i B-dur,
den mäktiga Faustartade i C-moll, den idylliska
pastoralen, den dityrambiska, i A-dur samt den
graciösa i F-dur. Vidare fem fantasirika kvartetter,
Geister-trion, B-dur-trion, åtskilliga sonater med
violin, såsom Alexandersonaten och Kreutzersonaten,
dito med violoncell, de glänsande konserterna, en
mängd pianosonater, däribland den i ciss-moll, om
hvars sammanhang med B:s kärlek till grefvinnan
Guicciardi så mycket fantiserats, pastoralen, sonaterna
i D-moll och E-moll, den stora Waldsteinsonaten och
appassionatan, les adieux o. s. v. Fantasien för
piano, orkester och kör är i viss mån en föregångare
till nionde symfonien. Dit höra äfven mässan i C-dur
äfvensom det mera flacka oratoriet Christus am
Ölberg
. B:s enda opera, Fidelio (Leonora), uppfördes
i Wien i tre olika bearbetningar 1805, 1806 och
l814 (i Stockholm 1832) och hör i synnerhet i andra
akten och den tredje af de fyra uvertyrerna till hans
djupaste verk. Slutligen musiken till Egmont,
Coriolanuvertyren
och åtskilliga sånger. Tredje perioden
karakteriseras af ett ända till visionärt drömmeri
förandligadt innehåll, en obändig subjektivitet, som
ofta spränger den traditionella formen, men just
därigenom frambringar verk af utomordentlig nyhet
och storhet, samt en ej sällan till djupsinnigt
grubblande utsträckt förkärlek för den polyfona stilen.
Till denna period höra bl. a. de sista sonaterna och
stråkkvartetterna samt framför allt de båda väldiga
jätteverken Missa sollemnis och Nionde symfonien.
Den förra, som icke är traditionellt kyrklig, men
öfverjordiskt storartad och genomträngd af den
djupaste religiositet, ansågs af B. själf som hans mest
fulländade verk. Den senare är besläktad med
C-moll-symfonien, men själsstriden är starkare; i
formen är den ett mellanting mellan symfoni och
kantat, i det finalen utgöres af en körsats till Schillers
Lied an die freude, en sats, som bevisligen icke från
början varit B:s afsikt att inlägga och som således
icke rimligen kan motivera wagneristernas tolkning
af symfonien såsom en iustrumentalmusikens
inkompetensförklaring gentemot människorösten. B:s
"Missa sollemnis" introducerades i Stockholm 1894.

"I instrumentalmusiken – säger G. Engel –
kommer det an på, i hvilket förhållande det
ursprungligen gifna melodiska innehållet står till den därur
följande utvecklingen. Så rika nu än Haydn och
Mozart äro uti utvecklingens konst, måste de likväl i
förhållande till B. synas såsom sådana tonsättare, hos
hvilka ännu öfverväger den melodiska tanken, d. v. s.
det ursprungligen af naturen gifna, under det att
Beethovens egendomliga ställning i
instrumentalmusiken beror därpå, att han så fullständigt som
möjligt sökte införa blifvandets lagar i denna konst
och därigenom höja henne till den fria andliga
skönhetens, den genomlefda egna verksamhetens rike.
Blifvandet segrar hos B. öfver varandet, anden öfver
naturen, friheten öfver nödvändigheten. Och därför
har man rätt att säga, att B. är ett barn af
revolutionen: han införde jaget i den rena tonkonsten.
Intet under alltså, att man i B:s skapelser så gärna
och så ofta anar uttrycket af alldeles bestämda
själsstämningar". Därmed är icke sagdt, att B. bröt med
allt föregående, tvärtom tryckte han fulländningens
stämpel på alla de instrumentala satser han öfvertog:
sonatallegrot såväl som adagiot, scherzot såväl som
finalrondot. B. är universell, icke i samma mening
som Mozart, hvilken behandlar alla konstformer med
lika mästerskap (det har anmärkts att vissa af B:s
vokala produktioner äro osångbara), men i den
meningen, att han genomlupit hela skalan af mänskliga
känslor och funnit öfvertygande uttryck för dem alla.
En annan sida af B:s universalitet är den, att han,
som var af flamländskt blod, född i Bonn och utbildad
i Wien, sammansluter de nationella olikheterna
mellan skilda grenar af den germanska stammen,
samt hopsmälter en Bachs sedliga kraft och andlighet
med en Mozarts blomstrande sinnliga realism.
Egendomlig för B. är – enl. hvad hans skissböcker
visa – den utomordentliga möda han gjorde sig vid
utarbetandet af ett motiv, utan att därför
inspirationens friskhet syntes taga ringaste skada.

En kritisk samlingsupplaga af B:s verk utgafs af
Breitkopf & Härtel 1864–67 med supplement 1888.
Biografier skrefvos af Wegeler & Ries (1838), Schindler
(1840; 3:e uppl. 1860 och 1881), Lenz (1855–60),
Ulibisjev (1857), Marx (1859, 5:e tillökade uppl. af
Behncke 1901), Nohl (1864–77), Wasielewski (1888),
Frimmel (1901, 1903) samt framför allt Thayer (1866
–79, ofullb.; 2:a uppl. 1901–04). Monografier,
kataloger eller brefsamlingar ha utgifvits af Breuning,
Seyfried, Nottebohm, Köchel, Nohl m. fl. Statyer
af B. äro resta i Bonn (af Hähnel 1845) och Wien
(af Zumbusch 1880). Klingers geniala, men
omstridda monument, framställande B. såsom en
olympisk gud (1901), hamnade i Leipzigs museum. –
Sedan 1823 var B. ledamot af Musikaliska akademien
i Stockholm.
A. L.

Beetling [bi’tli*], eng. Se Appretera, sp.
1253.

Beets [bets], Nicolaas, holländsk skald, f.
1814 i Haarlem, d. 1903 i Utrecht, var kyrkoherde
i närheten af sin födelsestad 1840–54 och därefter
i Utrecht, vid hvars universitet han sedermera, 1875
–84, verkade såsom professor i kyrkohistoria. B.
utgaf i yngre år dikter och poetiska berättelser, som
röja påverkan af Byrons världssmärta. Större mognad
och en blid anda råda i hans senare lyrik:
Korenbloemen (1853), Nieuwe gedichten (1857), De kinderen
der zee
(1861), Madelieven (1869), Najaarsbladen
(1881 och 1884,) Harptoonen (1892) m. fl. Bland nyare
holländska skalder står B. högt, särskildt i afseende
på mönstergill diktion. Som prosaförfattare ernådde
han rent af klassisk rang genom den fina och
kärnfulla novellsamlingen Camera obscura (1839; 18:e
uppl. 1888), äfven innehållande kortare skisser af
holländska landskaps- och människotyper, tagna på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 6 17:52:56 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbb/0623.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free