- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
301-302

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Browallius ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kallade en växt Browallia demissa (af lat. demissus,
krypande, beskedlig), men som biskop visade
han sig mycket stolt, då Linné tillade en ny
art, nämligen B. elata (af lat. elatus, hög,
stolt). Som riksdagsman gjorde B. sig känd som
en opålitlig partigängare, och tillade då Linné
en tredje art B. alienata (af lat. alienatus,
skild, affallen)." Ldt. (G. L-m.)

Browallius,
Johan, tidskriftsutgifvare, naturvetenskapsman,
politiker, statsrättslig författare, f. 30
aug. 1707 i Västerås, blef 1720 student i Uppsala,
1731 präst och s. å. filos. magister. Mångsidigt
begåfvad och sällsynt energisk, försökte, sig
B. åt olika håll. Redan 1731, alltså innan Dalins
"Argus" börjat utkomma, utgaf han en tidskrift,
"Oskyldig målro", som dock tyngdes af lärdomskram
och upphörde efter 5 nummer; efter det Argus
upphört, utgaf han "Den philosophiske Mercurius"
(1734) och "Den svenske patrioten" (1735), i hvilka
han tillgodogjort sig föregångarens mera populära
maner, ehuru hans satir var mindre godlynt och mera
klumpig. Samtidigt hade hans intressen egnats åt
naturvetenskaperna. Såsom huspräst och hofmästare
(informator) hos landshöfdingen i Kopparbergs län,
Reuterholm, hade han 1733 vistats i Falun och där
bl. a. åhört föreläsningar af Linné, hvars lärjunge
han blef och med hvilken han "gjorde en besynnerlig
vänskap"; Linné omtalar sålunda dels B:s förtroliga
och kloka råd med hänsyn till hans framtid, dels
de bidrag "den lärde magister Johan Brovallius"
lämnat till hans "Flora dalecarlica". (Senare
synes det kommit en fnurra på tråden dem emellan,
då B., som under Linnés frånvaro i utlandet var
ett slags mellanhand mellan honom och hans fästmö,
skulle uppträdt såsom hans rival, om man får tro
Linnés bref till Haller.) B., som under umgänget med
Linné fått naturvetenskapen alltmera kär, utgaf 1737
bl. a. en skrift om betydelsen af naturvetenskapens
studium vid ungdomens uppfostran (1737) och blef
s. å. professor i fysik (med botanik) vid Åbo
universitet. Såsom sådan verkade han med mycken
nitälskan på skilda områden, utgaf bl. a. en skrift
emot Siegesbecks angrepp på Linnés sexualsystem,
Examen epicriseos (1739; ny uppl. 1743), företog
en mängd botaniska exkursioner, "upplifvade på en
gång studium physicum", utgaf ett antal fysiska och
kemiska afhandlingar, däribland en framställning
af kemiens hufvudläror (stödd på Boerhaave)
samt ett rön om arsenikens metalliska natur ("den
experimentella kemiens förstling i Finland"). Redan
1739 hade B. erhållit ett prebendepastorat (Piikis),
där han snart lärde sig predika på finska, och år
1746 öfvergick han till teologiska fakulteten, där
han s. å. blef domprost; år 1749 blef han biskop i
Åbo stift och prokansler. B. var stiftets representant
vid riksdagarna 1746-47 och 1751-52 och intog härvid
en framstående ställning inom hattpartiet, var en
svuren partiman och kan betecknas såsom den främste
målsmannen för teorien om ständernas envälde. Vid 1746
års riksdag deltog han i aktionen mot Åkerhjelm och
var medlem af kommissionen öfver Springer samt hade
tidtals - under mössan Serenius’ frånvaro - öfvertaget
inom prästeståndet. Men hans egentliga glanstid var
1751-52 årens riksdag, då han spelade den ledande
rollen såsom den obegränsade ständersuveränitetens
främste förkämpe. Det var han, som fällde orden att
"den idén att ständer kunna fela är emot rikets
fundamentallag", och i hans skrift Om irriga begrepp
rörande fundamenlallagen
, som K. G. Malmström
betecknar såsom "en af de märkligaste skrifterna
i tidehvarfvets statsrätt", och hvilken antogs
såsom betänkande af mindre sekreta deputationen,
finner man första gången - i anslutning till
engelska statsrättslärde som Sidney och Locke -
de republikanska åsikterna tillämpade på 1720 års
regeringsform; skriften var helt enkelt grundläggande
för den senare frihetstidens statsrättsliga
åskådningssätt. Den högsta makten utginge från
folket och utöfvades genom ständerna, som egde den
egentliga friheten; rådets tillvaro och myndighet
grundade sig på att det var ständernas fullmäktige;
det kungliga väldet sträckte sig ej utom den
lagskipande makten och vissa regalier, och konungen
egde ingen själfständig rättighet, utan erhölle sin
makt genom ständernas fria val och lagens kraft. Det
farligaste vore, om man antoge att riksens ständers
pluralitet ej egde förstånd och insikt nog för sina
göromål eller beginge fel, ty om den lagstiftande
makten vore oförståndig eller före vilse, så följde
ju att lagarna blefve oförståndiga och orättvisa,
och däraf skulle följa att man egde frihet följa
dem eller ej. B. var ock den, som uppsatte 1752
års föreskrift för kronprins Gustafs uppfostran,
hvari inskärpes nödvändigheten att hos honom inplanta
afsky för enväldet såsom stridande mot naturens lag
och billighet samt högaktning för nationen. B. blef
emellertid icke i tillfälle att vidare fullfölja
sin under så lysande auspicier började politiska
bana, ty han afled 25 juli 1755. Hans sista märkliga
afhandling var hans Betänkande om vattuminskningen
(1755), där han. närmast med anledning af Dalins
gensaga mot de anmärkningar, som 1747 års prästestånd
i detta afseende riktat möt denna "anstöteliga grund"
i hans "Svea rikes historia", åter upptager den gängse
vattuminskningsteorien till pröfvande "efter den
heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten"
och bestrider denna teori, både ur biblisk och
naturvetenskaplig synpunkt. B. hade särskild betydelse
för den finskspråkiga rörelsen, i det han genomdref en
ny finsk bibelöfversättning 1746 och själf deltog i
dess utarbetande. Jfr Hjelt, Slotte och Tigerstedt,
"Åbo universitets historia", VI-VIII (1896-99),
Sylwan, "Svenska pressens historia till 1772"
(1896), Stavenow, "De politiska doktrinernas uppkomst
och utveckling under frihetstiden" (1897), och
K. G. Malmström, "Sveriges politiska historia" (III
o. IV, 2:a uppl. 1897-99). Jfr Browallia K. W-g.

Brown.. i naturvetenskapliga namn
förkortning för Patrick Browne, irländsk resande.

illustration placeholder

Brown [braVn], John, engelsk läkare, f. 1735 i
Skottland, d. 1788 i London, utgaf 1780 sitt
stora verk Elemcnta medicinæ, i hvilket han
utvecklade grundsatserna till ett nytt system, den
s. k. brownianismen, enligt hvilken lifvet beror på
en retning


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free