- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
367-368

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brunockra ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eget släkte inom familjen Totanidæ (snäppor), med
fötter som en mellansnäppa (Totanus), men i afseende
på näbbet liknande en småsnäppart (Tringa), hvars
näbb dock är lägre (mindre hoptryckt) vid roten.
Från våren till slutet af sommaren träffas denna
fågel ganska allmänt i hela vårt land, där den uppehåller sig i kärr och på fuktiga ängar.
illustration placeholder

Sitt namn har den fått med anledning af hannarnas strider - eller kanske snarare
lekar - under fortplantningstiden. Hannarna få då en krans af långa, styfva, i spetsen
bakåtböjda fjädrar kring
framhalsen och nacken; ansiktets sidor öfverdragas af vårtor
- ett tecken till vaknande könsdrift, men på samma
gång ett skydd mot stötar från motståndares näbb.
Den mjuka byggnaden i dessa är dock ej egnad
att göra mycken skada. Brushanarnas stridsplatser
äro ständigt desamma: små fuktiga kullar med
kortvuxen gräsmatta, där det nedtrampade gräset och
lösryckta fjädrar vittna om kampen. Hela denna
strid synes snarast vara jämförlig med morkullans
sträckning, som väl också står i samband med
fortplantningsdriften, men som till god del är en ren
yttring af den högre liflighet, som vid denna tid
anfäktar dessa fåglar. Om honorna kifvas de knappast,
ty om dem vårda de sig icke länge eller mycket,
och två eller flera hannar kunna i frid följa en hona
på den plats, där hon reder sitt bo. Först vid
återkomsten till stridsplatsen börjar hannarnas tummel
ånyo och fortgår, till dess trötthet eller en
förbiflygande hona eller matlusten skiljer dem åt. I frid
med hvarandra söka de sin föda, som utgöres af små
insekter och maskar, någon gång äfven af sädesfrön.
Egendomlig är också den brokiga olikhet, som utmärker
hannarnas dräkt vid denna tid. Mest växlar
halskragen i sin glänsande färg, från blåsvart till röd
eller gul eller hvit, ren eller fläckig eller bandad
af vågiga tvärstreck. I de flesta fall växlar ryggens
färg (blir mörkare eller ljusare) i öfverensstämmelse
med halskragens. Beständigare äro färgerna på
bröstet och buken: det förra är svart med hvita
fläckar, den senare liksom undergumpen renare hvit.
I slutet af juni, då honorna lagt sina ägg, upphör
hannarnas stridslust, och deras högtidsdräkt faller
bort. Deras färgdräkt närmar sig då honornas, som
på ryggsidan är spräcklig af svarta fjädrar, med
rödbruna och ljusgråa kanter - denna sistnämnda
färg i största utsträckning på de mindre
täckfjädrarna -, på buksidan däremot i det närmaste
öfverensstämmer med hannarnas dräkt, blott att det
svarta på bröstet är glesare. För öfrigt skiljas
honorna från hannarna därigenom att de äro mindre.
Den fullvuxna honans kroppslängd varierar omkr.
250 mm., den fullvuxne hannens omkr. 300 mm.
Den hoplagda vingens längd varierar på honan omkr.
160 mm., på hannen omkr. 180 mm. Ungarna
likna närmast honan, men hafva en starkare rostfärg
utbredd öfver hals och bröst. - Brushanen har en
stor geografisk utbredning. Öfver hela den gamla
världen stryker den omkring, ända ned till det
sydligaste Afrika, där den visar sig vid regntidens
början, men försvinner, innan hannens halskrage
vuxit fram. Sina häckplatser har den här i norden,
ända upp i de norra lappmarkerna, och hannen - som
bortflyttar sist, men återvänder först - har
redan vid sin ankomst till Skåne, i början af april,
sin halskrage färdig. I maj eller juni - senare i
de norra än i de södra trakterna - lägger honan
sina 3-4 jämförelsevis stora, omkr. 40 mm.
långa, olivbruna eller gröna, med rödbrunt eller svart
fläckiga, päronformiga ägg i en liten håla på någon
tufva, ej långt från vatten. Ensam rufvar hon dem,
och ensam vårdar hon ungarna, som strax efter
kläckningen äro färdiga att följa henne ut för att
söka föda, medan hannarna stryka omkring för sig
själfva. Under hösten är brushanen en förträfflig stek,
under lektiden är den torr och seg.
F. A. S. (L-e.)

Brusianer, en religiös sekt. Se Peter af Bruys.

Brusius, fransk präst. Se Peter af Bruys.

Brusk, bergsv., den i lyftarmringen på
vattenhjulhammare fastsatta del, hvarmed hammarskaftet
och hammaren lyftas. På vanliga stångjärnshammare
äro bruskarna af trä (vanligen björk), på stjärthammare
och mumblingshammare däremot af smidt järn.
- Bruskring l. lyftarmring, den grofva
ring, som vid vattenhjul fastkilas på hjulstocken och
tjänar till fäste för de armar, som lyfta hammaren.
Vid vanliga stångjärnshammare är den försedd med
dylika utstående armar (oftast fyra), på hvilka
bruskarna fastsättas. Vid stjärthammare och
mumblingshammare är bruskringen i periferien försedd
med flera eller färre hål, i hvilka bruskarna
fastkilas.
C. A. D.*

Bruskring, bergsv. Se Brusk.

Brusquement [bryskm&#257;’], fr., tvärt, häftigt, groft.

Brussa (turk. Bursa). 1. Sandjak i turkiska
vilajetet Khodavendikiar i Mindre Asien. 10,800 kvkm.
med omkr. 382,000 inv., 35 på 1 kvkm., däraf
261,000 muhammedaner, 116,000 kristna och 5,000
judar. - 2. Hufvudstad i turkiska vilajetet
Khodavendikiar, ungefär 20 km. från Marmarasjön. Omkr.
90,000 inv., hvaraf två tredjedelar äro turkar, omkr.
7,000 greker, 8,000 armenier och 3,000 judar. B.
ligger särdeles vackert mellan vinkullar, mullbärs- och
cypresslundar vid nordliga sluttningen af det
2,530 m. höga bityniska Olympos (nu kalladt Kesjisj
dag, "munkberget"). B. består egentligen af tre
delar: det gamla fasta slottet och den gamla staden,
som omgifves af vallar och (nu till en del förstörda)
murar och ligger högt på sluttningen af berget, den
egentliga staden nedanför samt förstaden
Murad-Mahalessi. Gatorna äro breda, men oregelbundna,
och husen, som i allmänhet äro små och målade i
flera färger, skiljas af trädgrupper och trädgårdar.
Med undantag af moskéerna, grafmonumenten,
karavanserajerna och några bad finnas få framstående
byggnader. B. skall förr hafva haft omkr. 400
moskéer, nu återstå omkr. 175 utom de mindre
bönehusen (dsjami), och många af dessa ledo betydligt
af de jordskalf, som i flera månader 1855 skakade
staden. De förnämsta moskéerna äro Jechil Imaret
(den gröna moskén) l. Muhammed I:s moské, med en
präktig portal af röd marmor och smyckad med
dyrbara emaljplåtar (i en af förgårdarna står Muhammed
I:s åttkantiga grafvård af marmor, lik ett litet
palats för sig) och moskén Ulu Dsjami, uppförd af
Murad I, Bajasid och Muhammed I och prydd med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free