Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Butler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Walter efter sin släkt, än Le Botiller l.
Butler efter sin nyvunna värdighet, men hans
efterkommande ha samtliga upptagit B. som släktnamn.
Släkten befryndades med engelska konungahuset,
och en James B. erhöll på 1300-talet titeln
earl af Ormonde. En annan James B., den 5:e
earlen, tillhörde under "Rosornas krig" lancaster-partiets
ledande män och afrättades 1461 efter dess
nederlag vid Towton. Det berömda slottet Kilkenny
castle var familjens stamgods. Bland dess
medlemmar i nyare tid märkas följande:
1. Thomas B., 10:e earl af Ormonde,
"den svarte earlen", f. 1532, d. 1614, uppfostrades
vid Henrik VIII:s hof som protestant samt
spelade sedan en mycket framträdande roll i de
förvirrade inbördesfejderna mellan Irlands magnater
och sökte främja drottning Elisabets öfvervälde öfver
Ulster. 1597 blef han generallöjtnant öfver de
engelska truppstyrkorna på ön. B. var Essex’
personlige ovän, och båda sökte genom ömsesidiga
beskyllningar för bristande lojalitet nedsvärta
hvarandra inför drottningen. B. gjordes af Spenser till
föremål för en hyllningssonett i 1:a uppl. af
"Faerie Queene" (1590).
2. James B., krigare (födelse- och dödsår
okända), var en af dem bland släktens många
medlemmar, som gjorde tjänst för sold i trettioåriga
kriget. Först omtalas han i Polen, där han
uppsatte ett ovanligt talrikt regemente och 1628 med
framgång kämpade mot svenskarna vid Osterode.
Under dessa strider ådrog han sig, enligt hvad det
säges, Gustaf II Adolfs särskilda ovilja. 1631 förde
han sitt regemente till Frankfurt a. d. Oder, men
uppsökte själf Tilly för att inhämta förstärkningar,
innan svenskarnas belägring af staden började. Han
synes sedan ha deltagit i Magdeburgs belägring
och stred senhösten 1631 kraftigt i Böhmen mot
sachsarna under Arnim. Kort därpå gick B. ånyo
i polsk tjänst samt omtalas i kriget mot moskoviterna
1632-34.
3. Walter B., krigare, härstammande i femte
led från en yngre son till den tredje earlen af
Ormonde, omtalas först som öfverstelöjtnant i sin frände
James B:s (se ofvan) regemente och utmärkte sig i
spetsen för detta vid försvaret af Frankfurt a. d.
Oder mot svenskarna i april 1631. B. blef därvid
svårt sårad och tagen till fånga, men lösköptes
efter 6 månaders fångenskap, stred i Schlesien vid
den kejserliga hären under Tiefenbach, värfvade
trupper i Polen och fick af Wallenstein i uppdrag att
försvara dennes eget furstendöme Sagan. På våren 1634
bröt han på Wallenstein order upp från sitt
vinterkvarter vid gränspassen mellan Böhmen och
öfre Pfalz för att tåga till Prag. På vägen mötte
han vid Mies nära Pilsen af en tillfällighet Wallenstein,
åtföljde sedan under stigande misstro denne
till Eger, invigdes delvis i hans planer, men sände
23 febr. sin kaplan till Piccolomini med trohetsförsäkran
och en mystisk antydan om att försynen
kanske skulle nödga honom till en heroisk bragd.
Innan Piccolominis uppmuntrande svar hann
anlända, hade B. med skottarna Gordon och Leslie
aftalat och utfört mordplanen 25 febr. (se
Wallenstein). B. tog nästa morgon af soldaterna
och stadens borgare trohetsed till kejsaren samt
utfärdade jämte Gordon en proklamation om Wallenstein
förrädiska stämplingar. För sin gärning
belönades han med grefligt stånd, fick eganderätten till
det irländska dragonregemente han kommenderade
samt begaf vades med Wallenstein forna gods Friedberg.
B. deltog med utmärkelse i slaget vid
Nördlingen 1634, sändes därpå att besätta ett par städer
i Württemberg och afled under denna expedition i
Schorndorf 25 dec. s. å. Hans gods och grefvetitel
öfvergingo till en frände, hvars släkt 1732
öfverflyttade till Bajern och där ännu fortlefver. B:s
strider äro skildrade i regementskaplanen Th. Carves
"Itinerarium" (1639, omtr. 1859), hans deltagande
i mordet på Wallenstein af regementskaplanen
Patrick Taaffe (dennes relation är tryckt i Mailath,
"Gesch. des österr. kaiserstaats", del 3, 1842).
Jfr i öfrigt under Wallenstein anförd
litteratur.
4. James B., den 12:e earlen och 1:e hertigen
af Ormonde, föddes 1610 och fick genom Jakob
I:s försorg protestantisk uppfostran samt förhjälptes
af Karl I till giftermål med arftagerskan till den
butlerska släktens arffiendes, huset Desmonds, stora jordagods.
B. understödde kraftigt Wentworth (Strafford)
under större delen af den tid denne var Irlands
styresman och rekommenderades af honom till
lordlöjtnantsämbetet, hvilket han erhöll 1644, sedan han
några år som Karl I:s förtroendeman (upphöjd till
markis 1642) och med parlamentets gillande bekämpat
den nationella irländska upprorsrörelsen. Hans
mellanställning mellan parlamentspartiet och rebellerna
blef de följande åren allt svårare, och efter
en ihärdig kamp till konungadömets försvar nödgades
han 1647 utrymma Irland åt engelska
parlamentets anhängare. B. underhöll förbindelser med
Karl under dennes fångenskap på Wight och
återvände hösten 1648 som kunglig befälhafvare till
Irland, där han åvägabragte försoning mellan de
katolske rebellerna och konungens anhängare samt
vid underrättelsen om Karl I:s afrättning genast
utropade Karl II till konung. B. anföll Dublin och
eröfrade Drogheda, men Cromwell och Ireton stadgade
sept.–dec. 1649 parlamentets välde på ön, och
i dec. 1650 måste B. fly till Frankrike, där han
sedermera tillhörde Karl II:s närmaste omgifning
och af honom användes i viktiga diplomatiska
uppdrag. Han undersökte redan 1658 vid ett hemligt
besök i England utsikterna för en rojalistisk resning,
tog verksam del i förhandlingarna med Monck och
belönades efter restaurationen med en mängd
ämbeten och hedersbevisningar. Så blef han bl. a. 1661
engelsk rikshofmästare (lord high steward) och
irländsk hertig samt såsom lordlöjtnant ånyo Irlands
regent. Från denna post aflägsnades han 1669
genom intriger af Buckingham och Arlington, lefde
sju år i onåd - därunder 1670 utsatt för ett
mystiskt mordförsök af stråtröfvaren Blood -, men var
ånyo lordlöjtnant 1677–82 och 1684 samt
upphöjdes 1683 till engelsk hertig. B., hvars offentliga
verksamhet städse kännetecknats af obrottslig lojalitet
mot de stuartske konungarna, afled 21 juli 1688 och
begrofs i Westminster abbey.
5. Thomas B., earl af Ossory, den
föregåendes äldste son, f. 1634, följde först sin fader
i landsflykt, men återvände 1652 med modern till
England, satt en tid (1655) fången i Towern såsom
misstänkt för rojalistiska stämplingar och vistades
sedan till restaurationen i Holland, där han vann
inflytelserika förbindelser. B. åtnjöt i England stark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
