Walter efter sin släkt, än Le Botiller l. Butler efter sin nyvunna värdighet, men hans efterkommande ha samtliga upptagit B. som släktnamn. Släkten befryndades med engelska konungahuset, och en James B. erhöll på 1300-talet titeln earl af Ormonde. En annan James B., den 5:e earlen, tillhörde under "Rosornas krig" lancaster-partiets ledande män och afrättades 1461 efter dess nederlag vid Towton. Det berömda slottet Kilkenny castle var familjens stamgods. Bland dess medlemmar i nyare tid märkas följande: 1. Thomas B., 10:e earl af Ormonde, "den svarte earlen", f. 1532, d. 1614, uppfostrades vid Henrik VIII:s hof som protestant samt spelade sedan en mycket framträdande roll i de förvirrade inbördesfejderna mellan Irlands magnater och sökte främja drottning Elisabets öfvervälde öfver Ulster. 1597 blef han generallöjtnant öfver de engelska truppstyrkorna på ön. B. var Essex' personlige ovän, och båda sökte genom ömsesidiga beskyllningar för bristande lojalitet nedsvärta hvarandra inför drottningen. B. gjordes af Spenser till föremål för en hyllningssonett i 1:a uppl. af "Faerie Queene" (1590). 2. James B., krigare (födelse- och dödsår okända), var en af dem bland släktens många medlemmar, som gjorde tjänst för sold i trettioåriga kriget. Först omtalas han i Polen, där han uppsatte ett ovanligt talrikt regemente och 1628 med framgång kämpade mot svenskarna vid Osterode. Under dessa strider ådrog han sig, enligt hvad det säges, Gustaf II Adolfs särskilda ovilja. 1631 förde han sitt regemente till Frankfurt a. d. Oder, men uppsökte själf Tilly för att inhämta förstärkningar, innan svenskarnas belägring af staden började. Han synes sedan ha deltagit i Magdeburgs belägring och stred senhösten 1631 kraftigt i Böhmen mot sachsarna under Arnim. Kort därpå gick B. ånyo i polsk tjänst samt omtalas i kriget mot moskoviterna 1632-34. 3. Walter B., krigare, härstammande i femte led från en yngre son till den tredje earlen af Ormonde, omtalas först som öfverstelöjtnant i sin frände James B:s (se ofvan) regemente och utmärkte sig i spetsen för detta vid försvaret af Frankfurt a. d. Oder mot svenskarna i april 1631. B. blef därvid svårt sårad och tagen till fånga, men lösköptes efter 6 månaders fångenskap, stred i Schlesien vid den kejserliga hären under Tiefenbach, värfvade trupper i Polen och fick af Wallenstein i uppdrag att försvara dennes eget furstendöme Sagan. På våren 1634 bröt han på Wallenstein order upp från sitt vinterkvarter vid gränspassen mellan Böhmen och öfre Pfalz för att tåga till Prag. På vägen mötte han vid Mies nära Pilsen af en tillfällighet Wallenstein, åtföljde sedan under stigande misstro denne till Eger, invigdes delvis i hans planer, men sände 23 febr. sin kaplan till Piccolomini med trohetsförsäkran och en mystisk antydan om att försynen kanske skulle nödga honom till en heroisk bragd. Innan Piccolominis uppmuntrande svar hann anlända, hade B. med skottarna Gordon och Leslie aftalat och utfört mordplanen 25 febr. (se Wallenstein). B. tog nästa morgon af soldaterna och stadens borgare trohetsed till kejsaren samt utfärdade jämte Gordon en proklamation om Wallenstein förrädiska stämplingar. För sin gärning belönades han med grefligt stånd, fick eganderätten till det irländska dragonregemente han kommenderade samt begaf vades med Wallenstein forna gods Friedberg. B. deltog med utmärkelse i slaget vid Nördlingen 1634, sändes därpå att besätta ett par städer i Württemberg och afled under denna expedition i Schorndorf 25 dec. s. å. Hans gods och grefvetitel öfvergingo till en frände, hvars släkt 1732 öfverflyttade till Bajern och där ännu fortlefver. B:s strider äro skildrade i regementskaplanen Th. Carves "Itinerarium" (1639, omtr. 1859), hans deltagande i mordet på Wallenstein af regementskaplanen Patrick Taaffe (dennes relation är tryckt i Mailath, "Gesch. des österr. kaiserstaats", del 3, 1842). Jfr i öfrigt under Wallenstein anförd litteratur. 4. James B., den 12:e earlen och 1:e hertigen af Ormonde, föddes 1610 och fick genom Jakob I:s försorg protestantisk uppfostran samt förhjälptes af Karl I till giftermål med arftagerskan till den butlerska släktens arffiendes, huset Desmonds, stora jordagods. B. understödde kraftigt Wentworth (Strafford) under större delen af den tid denne var Irlands styresman och rekommenderades af honom till lordlöjtnantsämbetet, hvilket han erhöll 1644, sedan han några år som Karl I:s förtroendeman (upphöjd till markis 1642) och med parlamentets gillande bekämpat den nationella irländska upprorsrörelsen. Hans mellanställning mellan parlamentspartiet och rebellerna blef de följande åren allt svårare, och efter en ihärdig kamp till konungadömets försvar nödgades han 1647 utrymma Irland åt engelska parlamentets anhängare. B. underhöll förbindelser med Karl under dennes fångenskap på Wight och återvände hösten 1648 som kunglig befälhafvare till Irland, där han åvägabragte försoning mellan de katolske rebellerna och konungens anhängare samt vid underrättelsen om Karl I:s afrättning genast utropade Karl II till konung. B. anföll Dublin och eröfrade Drogheda, men Cromwell och Ireton stadgade sept.--dec. 1649 parlamentets välde på ön, och i dec. 1650 måste B. fly till Frankrike, där han sedermera tillhörde Karl II:s närmaste omgifning och af honom användes i viktiga diplomatiska uppdrag. Han undersökte redan 1658 vid ett hemligt besök i England utsikterna för en rojalistisk resning, tog verksam del i förhandlingarna med Monck och belönades efter restaurationen med en mängd ämbeten och hedersbevisningar. Så blef han bl. a. 1661 engelsk rikshofmästare (lord high steward) och irländsk hertig samt såsom lordlöjtnant ånyo Irlands regent. Från denna post aflägsnades han 1669 genom intriger af Buckingham och Arlington, lefde sju år i onåd - därunder 1670 utsatt för ett mystiskt mordförsök af stråtröfvaren Blood -, men var ånyo lordlöjtnant 1677--82 och 1684 samt upphöjdes 1683 till engelsk hertig. B., hvars offentliga verksamhet städse kännetecknats af obrottslig lojalitet mot de stuartske konungarna, afled 21 juli 1688 och begrofs i Westminster abbey. 5. Thomas B., earl af Ossory, den föregåendes äldste son, f. 1634, följde först sin fader i landsflykt, men återvände 1652 med modern till England, satt en tid (1655) fången i Towern såsom misstänkt för rojalistiska stämplingar och vistades sedan till restaurationen i Holland, där han vann inflytelserika förbindelser. B. åtnjöt i England stark