Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byfoged ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa ämbetsmän tillsättas af konungen, på
justitiedepartementets föredragning. Deras inkomster
bestå i lön af staten (på några ställen bidrager
äfven kommunen), sportler och kontorsbidrag.
Byfoged (da.). Se Byfogde.
Byfred, statsr. 1. I Sverige, enligt stadslagen,
stadens fred, hvilken gällde så långt som stadens mark
sträckte sig. – 2. I Danmark såväl det område, hvilket
var lagdt under stadens domvärjo, som därinom rådande
fred och de lagar, hvilka åsyftade att upprätthålla
denna.
Bygde-allmänning, jur. Se Allmänning.
Bygdemål. Se Dialekt.
Bygdén, Anders Leonard, biblioteksman och
skriftställare, f. 3 mars 1844 på Ör, Spånga socken,
Stockholms län, blef student i Uppsala 1863, filos.
kandidat 1870 och filos. doktor 1872, efter att
hafva försvarat afhandlingen Benjamin Höijer, en
kort framställning af hans lefnad och filosofiska
ståndpunkt, samt utnämndes s. å. till docent i
teoretisk filosofi. 1872 ingick han som e. o. amanuens
vid universitetsbiblioteket, där han 1875 blef tredje
och 1881 förste amanuens, 1884 vice bibliotekarie
och 1904 bibliotekarie. Vårterminen 1875 uppehöll
han professuren i teoretisk filosofi. 1880 deltog
han i stiftandet af Svenska litteratursällskapet. Af
hans bibliografiska arbeten må nämnas Förteckning
öfver Norrlands nations i Upsala bibliotek (jämte
inledning innehållande några grunddrag till nämnda
nations historia; 1876), Förteckning å tryckta och
otryckta källor till landskapet Uplands och Stockholms
stads historiskt-topografiska beskrifning etc. (1892)
samt Svenskt anonym- och pseudonym-lexikon (1:a del
1898-1905). B. har redigerat berättelsen om "Upsala
universitets fyrahundraårs jubelfest september 1877"
(1879) och "Upsala universitets matrikel 1882" (1883),
meddelat utdrag "Ur Lidénska brefsamlingen å Upsala
universitets bibliotek" (i Samlaren 1880-81), utgifvit
(i förening med E. Lewenhaupt) "Gust. Benzelstjernas
censorsjournal 1737-1746" (1883-84; inledningen,
af B., är särskildt utgifven under titeln Några
anteckningar rörande censurväsendet i Sverige före
G. Benzelstjernas verksamhetstid) och författat Om
ursprunget till den historiska mythen om Fale Bure
(i Samlaren 1890), Kungshatt, en svensk folksägen i
historisk belysning (i Nord. tidskr. 1893), Några
studier rörande Disasagan (i Samlaren, 17:e årg.,
1896) och Peter Cohorn. Ett nordiskt medeltidsminne
i södra Frankrike (i Personh. tidskr. 1899). B.,
som inlagt betydande förtjänster som biblioteksman,
har slutligen äfven samlat värderika bidrag till
ett herdaminne öfver Härnösands stift. 1890 blef han
ledamot af Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala
och var 1904-05 dess ordförande.
Bygdeväg. Se Väg.
Bygdeå. Socken i Västerbottens län, Nysätra
tingslag. 91,220 har, med inräkning af Robertsfors
bruksförsamling. 5,467 inv. (1904); dessutom 1,091
inv. i Robertsfors. Jämte bruksförsamlingen utgör
B. ett konsistoriellt pastorat i Luleå stift,
Västerbottens första kontrakt.
Bygdin, fjällsjö i Vangs socken (Valdres) i Norge,
mellan Jotunfjällen, 1,062 m. öfver hafvet och 25
km. lång. Vid dess stränder finnes knappt någon
mänsklig bostad, hvaremot de härliga ängarna vid
Bygdin hvarje sommar begagnas i stor utsträckning.
Från B. upprinner älfven Vinstra,
som faller ut i Gudbrandsdalslaagen.
Y. N.
Bygdö, en i Kristianiafjorden i Norge utskjutande
halfö, v. om Kristiania. Omtaladt redan under
medeltiden som kunglig egendom, inköptes B. af Karl
XIV Johan från norska staten. Oskar I lät där uppbygga
villan Oskarshal, som innesluter många konstverk,
och Oskar II, som ofta vistats på B., särskildt
på villa Viktoria, har låtit uppsätta flera gamla
norska byggningar, bland hvilka särskildt märkas
Gols stafkyrka från Hallingdal och "Hovestuen"
från Telemarken. B., som under Karl XV:s tid åter
inlöstes af staten, är en omtyckt tillflyktsort på
sommaren för Kristianias befolkning. Jfr Y. Nielsen,
"Hovestuen" (1882), och L. Dietrichson, "L’église en
bois de Gol" (1889).
Bygel. 1. Mus. Krökt rör, medelst hvilket ett
mässingsinstrument förlänges, när man på detsamma
vill frambringa olika grundtoner. Efter den tonart,
som dessa grundtoner komma att tillhöra, kallas bygeln
f-bygel, ess-bygel o. s. v.
A. L.
2. Krigsv. Se Parerstång.
Bygelhorn, Buglehorn l. Flygelhorn, trumpetartadt
mässingsinstrument, som förr nyttjades endast
till signaler i krig, men sedan Kälbel (1770)
försett det med tonhål jämte klaffar, äfven
begagnas i militärorkestrar. Sedan 1830
äro klaffarna ersatta af ventiler. Arter
af bygelhorn äro althorn, tenorhorn m. fl.
A. L.
Byggherre, person, som låter uppföra en byggnad,
vare sig för eget behof eller för att, sedan den
blifvit färdig, afyttra den till annan.
Byggmästare, en sedan skråtiden kvarstående benämning
på den, som förestår eller öfvervakar utförandet
af en husbyggnad. Å landsbygden fordras icke några
särskilda kvalifikationer för utöfvande af detta
yrke, men i städerna, särskildt i Stockholm, skall
person, som vill uppföra stenhus af mer än en vånings
höjd, af stadens byggnadsnämnd vara såsom byggmästare
godkänd, hvarvid fordras, att han skall ega nöjaktiga
kunskaper i byggnadslära, motsvarande den kurs, som
meddelas i rikets byggnadsyrkesskolor, samt därjämte
hafva ådagalagt praktiska insikter i yrket. Se
vidare "Byggnadsordningen för Stockholms stad".
P. Ax. L.
Byggnadsbank. Se Bank, sp. 855.
Byggnadschef. Se Byggnadskontor.
Byggnadsförening, förening för uppförande af
bostäder. Se Arbetarbostäder och Building
societies.
Byggnadsgillen 1. Byggnadsskrån (ty. bauhütten,
"byggnadshyttor"), namn på de under medeltiden
blomstrande föreningarna af byggnadsarbetare,
särskildt stenhuggare. Dessa föreningar voro till
en början organiserade såsom andliga brödraskap och
sysselsatte sig då endast med uppförande af kyrkor,
men kommo i 12:e årh. under ledning af världsliga
mästare och utsträckte sin verksamhet äfven till
profana byggnader. Vid samma tid började de få
särskilda privilegier, egen domsrätt, särskilda
igenkänningstecken o. s. v. 1498 bekräftade kejsar
Maximilian ett statut för alla tyska byggmästarskrån,
och detta har, efter en modifikation 1563, ända in
i 19:e årh. upprätthållits i Köln, Basel, Zürich,
Hamburg och Danzig. Det moderna frimureriet lär hafva
lånat sina former från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
