tillräckligt vid för att låta ett normalt stort foster med vanlig lätthet passera. Ifrågavarande abnormitet är långt vanligare på kontinenten än i vårt land. I exempelvis Tyskland anses 15-20 % af alla kvinnliga bäcken förträngda, och 3-5 % af alla förlossningar förete där allvarliga rubbningar till följd af bäckenförträngning. Denna förekommer i olika grader och i flera skilda former. Under det att de lindrigare graderna pläga vålla endast att förlossningen försiggår långsammare, kunna de svårare graderna utgöra en fara först och främst för fostret, men äfven för modern genom flerfaldiga förlossningskomplikationer, såsom abnorma fosterlägen, tryckskador, bristningar, nafvelsträngsframfall. De svåraste graderna äro sådana, att fostret ej ens med konst kan utskaffas naturliga vägen, utan måste uttagas med snitt genom bukväggen, s. k. kejsarsnitt. Sådana former äro hos oss mycket sällsynta. Orsakerna till bäckenförträngning äro flera, vanligast en i barndomen genomgången svår rachitis (engelska sjukan) eller medfödd litenhet hos bäckenet, vidare under uppväxtåren ådragen höftsjuka, snedrygg eller puckel, medfödd höftledsvrickning m. fl. Som ett uttryck för naturens förmåga af själfhjälp kan det förhållandet betraktas, att förtidig börd och små foster äro vanligare vid trånga bäcken än vid normala. För att förlossningen skall blifva lämpligt skött vid bäckenförträngning, är det af vikt, att denna genom undersökning af läkare upptäckes redan under hafvandeskapet. Se vidare hithörande plansch samt illustrationerna sp. 827-828. Jfr Bäckenmått. Bvn. Bäckenmått, obstetr., tagas af ackuschören för att upptäcka förekomsten af bäckenförträngning (se d. o.) och arten och graden af denna. Då vid densamma hindret för fostrets passerande oftast sitter i bäckeningången (se Bäcken 1), är det särskildt måttet på dennas kortaste vidd, den s. k. midtvidden l. korsknölsvidden (conjugata vera s. obstetrica), d. ä. kortaste afståndet mellan korsknölen och baksidan af blygdbensfogen, man vill utröna (normalt omkr. 11 cm). Denna låter sig endast under vissa omständigheter och genom s. k. inre undersökning direkt bestämmas med hjälp af särskildt mätinstrument. Vanligen nöjer man sig därvid med att medelst undersökarens fingrar bestämma afståndet mellan korsknölen och undre kanten af blygdbensfogen (conjugata diagonalis) och erhåller däraf genom beräkning tillnärmelsevis ett mått på conjugata vera. Är conjugata diagonalis mindre än 11 cm., kan man i allmänhet säga, att bäckenet är trångt. Bäckeningångens tvärvidd, som ej låter sig på lefvande bestämmas, mäter normalt omkr. 13,5 cm. Utom de inre måtten, hvilka icke alltid kunna tagas, har man äfven de s. k. yttre måtten att tillgå för att få en ungefärlig uppfattning af bäckenets storlek. Med mätcirkel uppmätas afståndet mellan främre höftbenstaggarna (distantia spinarum, normalt omkr. 26 cm.), största afståndet mellan höftbenskammarna (distantia cristarum, normalt omkr. 29 cm.) samt afståndet från en punkt i ryggens midtlinje omedelbart nedanför taggutskottet på 5:e ländkotan till blygdbensfogens öfre kant (conjugata externa s. diameter Baudelocquii, normalt omkr. 20 cm.). Vid bedömandet af de tagna måtten äro ej blott de absoluta värdena af betydelse, utan äfven förhållandet mellan dem. Mäter conjugata externa under 18 cm., föreligger möjligen bäckenförträngning. Mera sällan förefinnes anledning att med mätcirkel bestämma bäckenutgångens midtvidd och tvärvidd (afståndet mellan korsbenets spets - svansbenet är rörligt och inkräktar ej på utrymmet - och undre kanten af blygdfogen samt mellan der båda sittbensknölarna), hvardera normalt omkr. 11 cm. Den kaukasiska rasens kvinnor hafva i allmänhet' de rymligaste bäcken. Af dem skola engelskorna hafva den bredaste bäckeningången, tyskorna den rundaste och fransyskorna den minsta af dessa tre folk. Enligt C. Martin kunna kvinnliga rasbäcken-uppdelas i två grupper: sådana med rund och sådana med tvär oval bäckeningång. Till förra gruppen höra urinvånarna i Amerika, Australien och på öarna i Indiska och Stora oceanen. Afrikas och Europas kvinnor räknas till den senare gruppen. Verrier indelar kvinnliga bäcken från olika raser efter bäckeningångens ytinnehåll i 3 grupper. Till l:a gruppen med minst 110 kvcm. höra kvinnorna i Europa, med undantag af lappskorna, samt i Mindre Asien, Egypten, Nya Guinea, negresserna i franska Väst-Afrika och å Guadeloupe. 2:a gruppen, med ytinnehåll af 95-106 kvcm., omfattar perser, syrier, mongoler, lappar, samojeder, australier och peruaner. Kvinnor tillhörande Central-Afrikas negrer, negritos, papuas och buschmän utgöra den 3:e gruppen med ännu mindre ytinnehåll i bäckeningången. Bvn. Bäckgröna, bot. Se Veronica. Bäckhammar, sulfatfabrik och pappersbruk i Visnums socken af Värmlands län. Bruket tillhör Bäckhammars nya aktiebolag och producerade 1904 1,200 ton torrberäknad cellulosa och 1,111 ton papper. K. K.-Å. Bäcklund, Albert Viktor, matematiker, f. 11 jan. 1845 i Väsby socken, Malmöhus län, blef student i Lund 1861, filos. kandidat 1866, filos. doktor 1868, docent i astronomi s. å. och i geometri 1869, e. o. professor i mekanik och matematisk fysik 1878 samt professor i fysik 1900. B. har författat flera värdefulla afhandlingar i geometri och partiella differential-ekvationers teori m. m., intagna i Vet. akad:s handlingar, Lunds univ. årsskrift, "Acta mathematica", de af F. Klein och A. Meyer utgifna "Mathematische annälen" m. fl. tidskrifter. B. blef ledamot af Fysiogr. sällsk. i Lund 1872, af Vet. akad. 1888 och af Vet. soc. i Uppsala 1897. Bäckman, Vilhelm Olof Anders, sagoförfattare, f. 12 nov. 1824 i Stenberga socken, Jönköpings län, blef student i Uppsala 1845, uppehöll sig 1850-54 i Stockholm som privatlärare ocb litteratör samt tog 1855 anställning i telegrafverket, inom hvilket han tjänstgjorde som assistent 1855-62 i Göteborg, Stockholm, Haparanda, Råneå och Neder-Kalix, som kommissarie 1862-87 dels i Neder-Kalix och dels (från 1883) i Nordmaling, hvarefter han erhöll afsked med pension. Bland B:s. skrifter böra främst nämnas Sjöjungfruns sagor (1850-51; utvidgad uppl. 1892), fantasirika, täcka och idealistiska sagor för barn i H. K. Andersens stil, dock utan att uppnå dennes kostliga naivitet i tonen; vidare sagosamlingarna Vildblommor (1851), Grönt under snön (1853), Historier i skymningen (1854) och Stjernblomman (1855), hvilka alla rönt ganska stort erkännande.