f. 1781, blef 1805 advokat i Badajoz samt var en af de ledande vid folkresningen mot det franska väldet i Spanien. 1814 landsförvisades han af Ferdinand VII, återkom 1820, invaldes i cortes samt blef 1823 inrikes- och s. å. justitieminister. Redan s. å. måste han dock undan reaktionen fly till England, och efter julirevolutionen 1830 begaf han sig till Bayonne och blef medlem af den revolutionära juntan, men kunde intet uträtta. Sedan vistades C. i Bordeaux till 1834, då han återkallades till hemlandet och vid återinförandet af 1812 års författning 1836 blef konseljpresident. Han afled som senator 1846. Calatravaorden, en af Spaniens äldsta andliga riddarordnar. Den instiftades 1158 af abboten Raimond från cisterciensklostret Fitero, till försvar för den honom s. å. anförtrodda kastilianska borgen Calatrava, som Alfons VIII af Kastilien 1146 eröfrat från det moriska riket Córdoba. Orden hörde till cisterciensernas regel, men efter Raimonds död (1163) emanciperades riddarna åtminstone delvis, valde till stormästare don Garcias de Redon och fingo 1164 af Alexander III påflig stadsfästelse. 1197--1212, då morerna åter innehade Calatrava, uppehöllo sig riddarna på borgen Salvatierra, hvarför orden äfven kallades Salvatierra-orden. Till belöning för sin kamp mot morerna fingo de af de spanske konungarna stora besittningar och uppnådde en betydande maktställning. 1498 fick Ferdinand den katolske af påfven Innocentius VIII det länge eftersträfvade stormästarskapet öfver orden, och från 1523 var detta för alltid förenadt med kronan. Sedan orden efter morernas fördrifvande mist sitt ursprungliga ändamål, blef den småningom alltmer förvärldsligad och ansedd nästan som en förtjänstorden. Upphäfd af den republikanska regeringen 1872, återställdes den af Alfons XII. Sedan 1219 fanns också en numera sekulariserad filial af orden, konturinnorna af Calatrava. Calaurea (Calauria), latinska namnet på grekiska staden Kalavreia. Calauria. Se Calaurea. Calcaria (lat.), kalk, kalcium-oxid. -- C. chlorata, klorkalk. -- C. soluta, kalkvatten. -- C. usta, bränd kalk. Calcedon l. Chalcedon, miner. Se Kalcedon. Calceola Lmk (af lat. calcecolus, liten sko), paleont., ett för devonsystemet karakteristiskt, till Tetracoralla hörande korall-släkte. Undre skalet toffelliknande, tillspetsadt, med ända till spetsen räckande kalk och mycket svagt utvecklade septa. Öfre skalet, "locket", är plant, halfcirkelformigt och på insidan försedt med fina lister, motsvarande kalkens septa. Den mest kända arten är C. sandalina Lmk, ledfossil för

Calceola sandalina, med locket
aftaget.

calceolaskiffern, mellersta devon, i västra
Tyskland samt Belgien och England. Den från
Gottland angifna korallen med samma namn är en
Rhizophyllum gotlandicum Lindstr., ingen devonform,
utan en obestridlig silurform.
A. Hng.

Calceolaria L., Toffelblomma, bot.,
växtsläkte af fam. Scrophularineæ. Det innefattar en
mängd örter eller mindre buskar, till största delen
inhemska i västra delen af Syd-Amerika.
Blomkronan är tvåläppig, öfverläppen liten, underläppen stor,
uppblåst och toffellik -- däraf släktets namn (lat.
calceolus, liten sko). En stor mängd af dessa växter
odlas för blommornas egendomliga form och vackra
färgteckning. De äro till stor del hybrider eller
genom odling uppkomna varieteter.
Ldt. (G. L--m.)

Calceola-skiffer, geol. Se Calceola.

Calceus (lat.), den till en fornromersk
medborgares dräkt hörande skon.

Calchaquis [kalt*aki], en numera utdöd,
sydamerikansk indianstam på västra gränsen af Gran
Chaco i nordliga Argentina, där flera lämningar
af deras egenartade byggnader fortfarande
påträffas.

Calcio [ka'l*å], it., egentl. stöt med foten; ett
slags italienskt klotspel, i hvilket klotet drifves
framåt med foten.

Calcispongiæ, Kalksvampar, zool. Se
Svampdjur.

Calcit (Kalcit), miner. Se Kalkspat.

Calcium, kem. Se Kalcium.

Calcophanes, zool. Se Icteridæ.

Calculus (lat., plur. calculi), små stenar, af
romarna begagnade i brädspel och uträkningar m. m.
-- Calculus Minervæ, Minervas sten, den
frikännande röst, som en romersk kejsare kunde
gifva, när någon med blott en rösts öfvervikt
blifvit fälld; egentl. den hvita sten, som Athena
(Minerva) enligt sagan inlade till förmån för
modermördaren Orestes, då antalet af de afgifna svarta
(fällande) och hvita (frikännande) stenarna var lika.
(Jfr Kalkyl.)

Calcutta [kälka't*], ind. Kalkatta, hufvudstad
i brittiska kejsardömet Indien och säte för
vicekonungen af Indien, är beläget på östra stranden af
Gangesflodens västligaste deltaarm Hugli, 129 km.
från Bengaliska viken, under 22° 34' n. br. samt
88° 24' ö. lgd. Staden var förr omgifven af moras,
och äfven sedan dessa torrlagts, är klimatet osundt.
Temperaturen stiger i januari till 18,1° och i maj
(den varmaste månaden) till 30°; årsmedium är 19,5°.
Regntiden börjar omkr. 12 juni och slutar omkr. 15
okt. Regnmängden är 1,667 mm. pr år. Invånarna
voro 1901 1,284,581, hvadan C. är näst London det
brittiska rikets största stad. Såsom i flertalet af
Indiens städer, växer i C. folkmängden långsamt -- på
de senaste trettio åren med 42 procent. Knappast
någon stad på jorden har en så till härstamning och
religion brokig befolkning. En del af ofvannämnda
folkmängd bor i förstäderna, af hvilka den största är
Howrah på Huglis västra strand, midtemot C., med
157,594 inv. (1901). Staden, hvars
hufvudutsträckning är från n. till s., är delad i två nästan lika
stora delar, den svarta staden eller Palta i n. och
den hvita staden eller Tsjauringi (eng. Chowringhee)
i s. Den förra bebos af den fattiga hindubefolkningen
och har mest trånga och krokiga gränder, om än
några breda gator också äro dragna genom den.
Hvita staden har sitt namn däraf att européerna bo

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.