- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
1049-1050

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Camoghe ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1493; hans son Archibald C., 2:e earl af
Argyll, som 1513 stupade i spetsen för
höglandsflygeln i slaget vid Flodden; och dennes sonson
Archibald C., 4:e earl af Argyll (d. 1558),
Knox’ vän och lärjunge samt en af reformationens
kraftigaste befrämjare i högländerna. Äfven den
sistnämndes son Archibald C., 5:e earl af Argyll,
f. 1530, till 1558 känd som lord Lorne, tillhörde
Knox’ vän och lärjunge samt en af reformationens
i partistriderna på Maria Stuarts tid, var invigd i
sammansvärjningen mot Darnley och bar genom sitt
vankelmod hufvudskulden till drottningens nederlag
vid Langside 1568. Under regentskapstiden
lyckades han trots intriger för Marias återinsättande på
tronen ernå höga ämbeten och dog 1573 som skotsk
lordkansler. Såväl hans halfbroder, Colin C., 6:e
earl af Argyll, d. 1584, som dennes son
Archibald C., den 7:e earlen af Argyll, f. omkr. 1576,
d. 1638, tillhörde de inflytelserikaste partiledarna
under de inre strider i Skottland, som kännetecknade
konung Jakobs regeringstid. Den förre var en af
regenten Mortons djärfvaste motståndare; den senare
lade genom stora godsförvärf grunden till familjens
öfvermäktiga inflytande i västra Skottland, men måste
1619 undan sina kreditorer fly ur landet och gick
då för en tid i spansk tjänst. Bland Argyll-grenens
medlemmar i senare tid märkas följande.

1. Archibald C., markis och 8:e earl af
Argyll, son till den 7:e earlen (se ofvan), f.
1598, öfvertog vid faderns flykt ur landet som lord
Lorne dennes egendomar, disciplinerade den
bångstyriga klanen och utöfvade inom sitt vidsträckta
område länge nästan kunglig myndighet. På
1630-talet täflade konungen och parlamentspartiet om hans
stöd; efter åtskillig tvekan slöt han sig till
parlamentet och ledde på skotsk sida 1639 förhandlingarna
i Berwick. 1641 tvang han Karl I att ingå på skotska
parlamentets fordringar och erhöll under dennes
försök att för sig vinna covenant-lorderna en
markistitel. C. trädde emellertid under inbördeskriget det
engelska parlamentet allt närmare och utkämpade
vilda strider med konungens troman i Skottland,
Montrose. Dock tyckes han ej – såsom sedan
påstods – ha på förhand i förhandlingar med
Cromwell gifvit sitt samtycke till konungens
afrättning. Den allmänna fasa, denna händelse
framkallade i Skottland, nödgade C. att ställa sig på
Karl II:s sida, och han satte 1 jan. 1651 vid
Scone den skotska kronan på dennes hufvud. Hela
hans politik hade gått ut på samförstånd mellan
engelska och skotska parlamenten; den förlorade efter
Karl I:s afrättning alla utsikter till framgång. C.
själf misstroddes från början af Karl II, afrådde
förgäfves dennes expedition till England och träffade
1652 för egen del uppgörelse med Cromwell, som
dock alltjämt misstänkte honom för rojalistiska
intriger. I Skottland var C. allmänt hatad och hade
därjämte under inbördeskriget ådragit sig ofantliga
skulder. Efter restaurationen infann sig C. (juli
1660) i Whitehall för att hylla konungen, men
kastades då i fängelse, fördes till Edinburgh och åtalades
inför en partisk domstol för högförräderi. Han
afrättades 27 maj 1661 och dog modigare än han
lefvat, till det sista förnekande all andel i Karl I:s
död.

2. Archibald C., 9:e earl af Argyll, den
föregåendes son, tillhörde under åren närmast efter
Karl I:s afrättning de ifrigaste rojalisterna,
underkastade sig 1655 Cromwell, men var alltjämt
misstänkt för rojalistiska planer och hölls ett par år
fängslad. Efter restaurationen mottogs han väl af
Karl II och lyckades, om än med svårighet, återfå
faderns earltitel och familjegodsen. Hans strängt
protestantiska sinnelag gjorde honom särskildt
misshaglig för konungens broder Jakob, och då denne
1680 som "high commissioner" besökte Skottland,
blef C. på grund af några djärfva yttranden ställd
inför rätta och efter en skenrättegång dömd till döden
som förrädare (dec. 1681). Han lyckades förklädd
fly ur fängelset och undkom till Holland, där han
efter Karl II:s död stämplade med hertigen af
Monmouth. I maj 1685 landsteg C. med en liten skara
soldater på Orkneyöarna och sökte förgäfves förmå
sin klan att resa sig mot Jakob II. Han besegrades
emellertid i några skärmytslingar af konungens
trupper, tillfångatogs och halshöggs utan
rannsakning 30 juni s. å. i Edinburgh.

3. Archibald C., 1:e hertig af Argyll,
den föregåendes son, d. 1703, slöt sig till Vilhelm
af Oranien, sedan han först genom öfvergång till
katolicismen förgäfves sökt af Jakob II återfå faderns
konfiskerade gods. Vilhelm belönade hans förtjänster
om högländernas underkastelse med godsens
återställande (1689) och hertigtitel (1701). C. har
vunnit en sorglig ryktbarhet som en af
upphofsmännen till den grymma "massakern vid Glencoe"
(se d. o.), hvarvid klanen Macdonald 1692 nästan
utrotades.

4. John C., 2:e hertig af Argyll och hertig
af Greenwich, den föregåendes son, f. 1678,
d. 1743, stod i hög gunst hos Vilhelm III och erhöll
1694 af denne befälet öfver ett regemente samt
deltog med mycken utmärkelse i spanska
arfföljdskriget, framför allt i slagen vid Ramillies 1706,
Oudenaarde 1708 och Malplaquet 1709. Sistnämnda
år utnämndes han till generallöjtnant och gjorde sig
af personliga skäl till tolk för missnöjet mot
Marlborough. 1712 blef han högste befälhafvare i
Skottland, motarbetade där ifrigt jakobiternas planer och
spelade i London en ledande roll vid Georg I:s
proklamering som konung efter drottning Annas död
1714, hvarefter han 1715–16 kufvade den skotska
resningen mot huset Hannover. C:s politiska bana i
England utmärktes af tvära omkastningar, beroende
på hans lättretliga högdragenhet. Såsom Walpoles
hätske fiende bidrog han till dennes störtande,
utnämndes af den nya regeringen till fältmarskalk,
men nedlade 1742 sina ämbeten, då han ej lyckades
bli högste befälhafvare öfver hela armén. Trots sitt
missnöje motstod C. dock den stuartske pretendentens
försök att för sina planer vinna hans mäktiga
inflytande i högländerna.

5. Archibald C., 3:e hertig af Argyll,
den föregåendes broder, f. 1682, d. 1761, var en af
förhandlarna om den engelsk-skotska unionen 1706
–07, beklädde sedan höga skotska ämbeten, till sist
storsigillbevararens, samt var Walpoles förtrogne
rådgifvare i skotska angelägenheter. Honom tillkommer
äran af planen att efter 1745 års resning finna en
afledare för högskottarnas krigiska böjelser genom de
s. k. höglandsregementenas upprättande.

6. George John Douglas C., 8:e hertig
af Argyll, brittisk statsman, f. 1823, d. 1900,
riktade vid unga år (då ännu markis af Lorne)

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0587.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free