- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
1095-1096

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cannet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rummet förelågo honom, voro dels att undantränga
det franska inflytandet och göra ett slut på de af
Porten tolererade franska kaperierna i de levantiska
farvattnen, dels att åvägabringa en försoning mellan
Turkiet och Ryssland - uppgifter, som han, helt
och hållet utan instruktioner hemifrån, löste med
öfverlägsen skicklighet. Genom ett fintligt begagnande
af uppsnappade bref, som belyste Frankrikes och
Österrikes planer i afseende på Turkiet, lyckades han,
trots det kraftigaste motstånd från nämnda länders
sändebud, bemedla freden i Bukarest 1812.

Han återvände därpå hem, men sändes redan 1814 som
envoyé till Schweiz, där han utkämpade en diplomatisk
duell med Capo d’Istria. Efter att på Wienkongressen
ha deltagit i den schweiziska kommissionens arbeten
återvände han 1815 till Schweiz, där han lyckades
få den på kongressen uppgjorda regleringen af de
schweiziska tvistefrågorna genomförd. Han kvarstod som
sändebud i Schweiz till 1818 och sändes redan 1820
under då rådande starka spänning mellan England och
Förenta staterna såsom ambassadör till Washington,
där han kvarstannade till 1823.

Efter att följande år ha afgått på en beskickning
till Petersburg, sändes han 1825 såsom ambassadör till
Konstantinopel. I följd af den engelska regeringens
grekvänliga politik illa sedd af sultanen, nödgades
han intaga en tvungen overksamhet. Efter slaget vid
Navarino och sultanens i anledning däraf framställda
satisfaktionskraf, förmådde C. de bägge andra
allierade makternas sändebud att med honom lämna
Konstantinopel. Vid ett besök i England 1828 underlät
C. ej att både för utrikesministern lord Dudley och
för premiärministern hertigen af Wellington framhålla
faran af att låta Ryssland handla ensamt i afseende
på Turkiet. På grund af misshälligheter med den nye
utrikesministern lord Aberdeen afgick C. följande
år, men sändes redan 1831 på en särskild beskickning
till Konstantinopel för att genomföra en för grekerna
förmånlig reglering af deras nordgräns - en uppgift,
som han löste med sin vanliga öfverlägsna skicklighet.

C. hade 1828 valts till medlem af underhuset och
deltog under de följande åren intill 1841 i den
engelska inrikespolitiken. Han utnämndes visserligen
1833 till sändebud i Petersburg, men kejsar Nikolaus
vägrade att mottaga honom. Efter att två gånger
ha afböjt generalguvernörsbefattningen i Canada
utnämndes C. - mycket mot sin vilja - 1841 ånyo till
ambassadör i Konstantinopel. Där understödde han
under den följande tiden intill 1853 på allt sätt
den inre reformpolitik, som 1839 under inflytande
af Resjid pasja af Abd-ul-medjid inaugurerats
genom chatt-i-sjerifen i Gylchane och visade
tillika det största intresse för forskningsresorna i
Turkiet. Tvenne gånger, 1846-48 och 1852, besökte han
England och blef vid sistnämnda tillfälle utnämnd till
viscount Stratford de Redcliffe. Vid hans återkomst
till Konstantinopel 1853 hade genom Nikolaus I:s
politik den orientaliska frågan åter antagit en akut
karaktär, och i denna kris utförde C. sin största
diplomatiska bragd. Då Nikolaus genom sitt sändebud
Mensjikov - under hänvisning till öfvergreppen mot
sultanens kristna undersåtar - fordrade protektoratet
öfver den grekiska kyrkan i Turkiet, förmådde
C. sultanen att afslå tsarens ultimatum och att
samtidigt genom lämpliga reformer betaga
Ryssland alla verkliga anledningar till krig. Efter
Krimkriget drog sig C. tillbaka till privatlifvet 1858
och egnade sig därefter hufvudsakligen åt litterära
sysselsättningar. Han afled 1880.

Litt.: Spencer Walpole, "A history of England from
the conclusion of the great war in 1815" (1878-90),
Kinglake, "The invasion of the Crimea" (1865-88),
och S. Lane-Poole, "Life of... Stratford C." (1888).
T.H-r.

5. Samuel C., engelsk ingenjör, f. 1823, civilingenjör
1844, har blifvit namnkunnig genom banbrytande
verksamhet som ledare af de första större företagen
för nedläggning af undervattenstelegrafkablar,
särskildt som öfveringenjör och chef för atlantiska
kabelexpeditionerna 1865-66, då han lyckades upprätta
telegrafförbindelsen mellan England och Amerika. Han
blef knight 1866.

Cannino. Se Canino.

Cannizaro, Stanislao, framstående italiensk
kemist, f. 1826 i Palermo, blef professor efter
hvartannat i Alessandria, Genova, Palermo och (1870)
Rom. Senator 1871. Hans viktigaste arbete (1858)
innehåller en kritisk granskning af metoderna för
bestämning af grundämnenas atomvikter. H. E.

Cannobio [-nå’biå], köping i italienska prov. Novara,
på västra stranden af Lago maggiore, vid mynningen af
den vackra Val Cannobina. 3,023 inv. (1901). I kyrkan
"della Pietà" finnes en berömd altartafla af Gaudenzio
Ferrari. Ett stycke högre upp i dalen ligger i ett
f. d. kloster en stor vattenkuranstalt.

Cannock [kä’nak], stad i engelska
grefsk. Stafford. 23,974 inv. (1901). Järnmalms-
och stenkolsgrufvor.

Cano, Juan Sebastian del, spansk världsomseglare,
f. i Guetaria (obekant när), egnade sig åt
sjöfart på levanten och medföljde 1519 Magalhães
på dennes världsomsegling, först som lots,
sedan som fartygschef. Efter Magalhães’ död (17
april 1521) öfvertog han befälet och skilde sig
21 dec. s. å. från expeditionens andra fartyg
(som sändes till Panama). Han hemförde lyckligt
fartyget och det återstående manskapet rundt
Godahopps-udden, som passerades 20 maj 1522,
och hemkom till Sanlúcar 6 sept. s. å. som chef
för det första fartyg, som seglat jorden rundt. Af
manskapet återstodo då ej mer än 13 man, förutom 3
asiater. C. mottogs med stora hedersbetygelser af
Karl V, som lockad af berättelserna om Molukkernas
kryddrikedomar 1525 utsände en af sju fartyg
bestående eskader under befäl af Jove de Loaysa,
men hvars egentlige chef C. var. Eskadern kämpade
mot vidriga öden, och i slutet af juli 1526 dog
Loaysa, som då hade blott ett fartyg kvar, i Stilla
oceanen. C. öfvertog befälet, men afled själf 4
aug. s. å. G. Stg.

Cano, Alonso, spansk målare, skulptör och arkitekt,
f. 1601 i Granada, d. där 1667, var i Sevilla såsom
bildhuggarelev af Martinez Montañes och utförde
flera i trä snidade, utmärkta, af Velasquez’ lärare
Pacheco bemålade bilder, som mest träffas i Granada
och Sevilla; såsom målare var han lärjunge till den
sistnämnde och Juan del Castillo. Han måste 1637
för en duells skull lämna Sevilla och begaf sig då
till Madrid, där han utnämndes till hofmålare och
infanten Baltasars teckningslärare, men blef, just
då han stod på höjden af ryktbarhet, anklagad för
mord på sin hustru, underkastad tortyr och med

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:27:28 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0610.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free