till bl. a. arsenalen i Jönköping, och 1742 utförde han undersökning ang. en föreslagen "durchfart" mellan Vänern och Göta älf. Han blef 1733 kapten, 1742 major, 1754 generalkvartermästarlöjtnant och 1762 öfverste. Död 1778 i Göteborg. -- Bland C:s byggnadsverk i Göteborg nämnas kupolen till den domkyrka, som förstördes i den stora eldsvådan 1802, och Ostindiska kompaniets hus (ritningarna ändrades dock något af Hårleman). L. W:son M. O. G-g. 5. Karl Vilhelm C., den föregåendes son, arkitekt, f. 1745 i Göteborg, d. där 1814, blef officer vid fortifikationen och erhöll därifrån 1807 som kapten (från 1782) afsked med pension. Under sin tjänstetid uppehöll han sig flera år utrikes, mest i Rom, och kallades sedermera till sin fars efterträdare såsom stadsarkitekt i Göteborg. Han fullbordade tillsammans med Weinberg ombyggnaden af stadens ännu befintliga rådhus. 1804-12 ledde C. uppförandet af Gustavi domkyrka, som byggdes efter hans ritningar. -rn. (O. G-g.) Carl Bernhard, pseudonym för danske författaren A. N. de Saint-Aubain. Carleman, Karl Gustaf Vilhelm, målare, fotograf, f. 5 sept. 1821 i Malmö, blef student i Lund 1838 och utförde under sin studietid därstädes oljemålningar och litografiska planscher med motiv från staden. År 1845 utgaf C. i stengravyr En students missöden, 12 teckningar med text af A. J. Afzelius. Efter att s. å. hafva aflagt juridisk examen och blifvit auskultant i hofrätten öfver Skåne och Blekinge reste C. till Stockholm, studerade vid konstakademien och målade Skade jagande på fjällen, Hjalmar och Orvar-Odd m. fl. 1853--55 studerade han i Düsseldorf och hemsände Flicka bindande blåklintskransar, Barn i bohuslänska skärgården m. fl. Efter sin återkomst 1855 blef C. en af våra förste fotografer. Han var äfven en af dem, som tidigast experimenterade med de fotografiska reproduktionsmetoderna för boktryck. Bilderna i broschyren "Paris' ruiner" samt en del bilder i Ny ill. tidn. från början af 1870-talet, utförda af C., lära vara de första fotografiska reproduktioner, som utgått ur tryckpress. K. W-n.* Carlén. 1. Emilie Flygare-C., romanförfattarinna, f. 8 aug. 1807 i Strömstad, yngst af fjorton syskon samt dotter af handlanden och sjökaptenen Rutger Smith (af skotsk släkt) och Margareta Stigler; på fädernet härstammade hon från adelssläkten Belfrage. Sitt diktarlynne hade hon ärft från fadern, en romantisk sjömansnatur af häftigt lynne, skrockfull och lidelsefull, men redbar och rättänkande. Tidigt närdes hennes fantasi mellan sjöbodarna i handelsgården, där mörka gångar, belamrade med sönderfallna silltunnor, tågvirke, kasserade gallionsbilder och andra intressanta föremål voro hennes lekkamrater. Faderns sagor skänkte hennes inbillningskraft rik näring, och de sorgliga episoderna från 1814 års krig riktade den med dystra bilder. Hennes bokliga utbildning blef ej stor, men icke heller visade hon böjelse för hushållssysslor. Dess mera håg hade hon att följa fadern på hans kutterfärder i bohuslänska skärgården. Dessa färder fingo betydelse för hennes framtida skriftställen; ty om en rik fantasi utgör den ena egenskapen i hennes skriftställarlynne, så utgör hennes förtrogenhet med västkusten, dess folkseder och folkkynne en icke mindre viktig förutsättning för den realism, som framträder i hennes skärgårdsbilder. Väsentligen bidrog därtill ock hennes vistelse vid Fiskebäckskils fiskläge, där hon bodde någon tid i ett köpmanshem för att lära sig hushåll. Emilie växte upp till en särdeles vacker flicka, varmblodig, kraftig, själfständig och praktiskt duglig; det var starkt på tal, att hon skulle inträda i faderns firma, då hon visade talang för köpenskap, men däraf blef intet, enär hon 1825 trolofvades med stadsläkaren Axel Flygare och 1827 ingick äktenskap med honom, sedan han befordrats till provinsialläkare i Sunnerbo. Under vistelsen i den ödsliga Smålandsnaturen, där hon ofta, på grund af mannens ämbetsresor, var lämnad ensam, sysselsatte hon sig med romanläsning af olika slag; hon följde stundom mannen på hans färder och gjorde då besök i prästgårdarna samt kom härvid i beröring med olika slags folk; under detta tidsskede lär hon varit tyst och tillbakadragen. År 1833 afled hennes man, och hon flyttade nu med sina små barn, en son och en dotter, till hembygden; där och på Dal tillbragte hon de närmaste åren. Hon knöt nu en förbindelse, som blef af största betydelse för hennes utveckling. I augusti 1834 trolofvades hon med en trettiofyraårig jurist, Reinhold Dalin, ett stycke af ett snille, excentrisk, melankolisk, eldigt varm. Ett häftigt sjukdomsfall gjorde ända på hans lif, kort innan bröllopet skulle stå; i maj 1836 föddes å Högsäter på Dal hennes och Dalins dotter Rosaura, hvilken tog i arf föräldrarnas begåfning (se Carlén 4). Ungefär samtidigt med Dalin afled hennes dotter med Flygare. Förbindelsen med Dalin hade utöfvat stort inflytande på hennes andliga utveckling och låtit hennes vittra talang komma till genombrott. På hösten 1837 skref hon sin första roman, som i nov. 1838 utgafs i Thomsons romanbibliotek under titeln Valdemar Klein af Fru F. Det är en förvecklingsroman utan större betydelse, men lätt och ledigt skrifven, om än författarinnan just icke visar sig synnerligen förtrogen med den fina värld hon velat, skildra. Debuten hälsades emellertid med bifall, och detta uppmuntrade henne att fortsätta. Från sitt skärgårdslif hade hon lärt sig begagna förlig vind. Hennes författarskap visade nu en otrolig fruktsamhet. Redan 1839 utkommo Representanten (en något uttänjd roman i 2 delar) och Gustaf Lindorm (3 delar); 1840 Professorn och hans skyddslingar (2 delar) och Fosterbröderne (3 delar); 1841 Kyrkoinvigningen i Hammarby (3 delar) och Skjutsgossen (2 delar). Denna plötsliga, snabba alstring var egnad att väcka den största öfverraskning, och länge hette det i hennes fosterbygd, att det var ur Reinhold Dalins efterlämnade kappsäck hon tog sina romaner. Af den första periodens romaner är "Skjutsgossen" otvifvelaktigt den anmärkningsvärdaste; den skildrade de öden en fattig adelsman ur en förfallen släkt får dess tendens var riktad mot