uträttats till handelns och näringarnas förkofran gjorde han 1726-30 en resa i Holland, England och Frankrike samt insände till kommerskollegiet reseberättelser, som vittnade om vaken blick. Efter hemkomsten skref han artiklar, företrädesvis i ekonomiska frågor, i den af brodern redigerade "Sedo lärande Mercurius" och ifrade i sin skrift Möjligheten att i Sverige inrätta fabriker och manufacturer (1731) för manufakturernas upphjälpande. Genom en ny resa, som han 1732 påbörjade i förening med K. F. von Höpken (se d. o.), kommo de bägge unge männen att spela en storpolitisk roll. Efter att ha studerat handelsförhållandena i levanten anlände de 1734 till Konstantinopel och anknöto där på egen hand förbindelser med turkiska statsmän, närmast Bonneval (se d. o.), och detta upptogs så väl af krigspartiet i Sverige, att de 1734 förordnades till chargés d'affaires och 1738 till envoyéer. Något förbund mot Ryssland blef visserligen ej af, men 1737-38 afslöts en handelstraktat, som äfven innefattade uppgörelse af Karl XII:s skulder, hvarefter vid öfvergången mellan åren 1739 och 1740 följde ett försvarsförbund. C. lyckades genom sin verksamhet i Konstantinopel göra sig så hatad af Ryssland, att denna makt efter det olyckliga finska kriget genom hotelser framtvang hans hemkallande 1745, och C:s utpräglade hatt-ståndpunkt icke blott hindrade hans utsändande ånyo, utan föranledde äfven England att 1748 afböja hans mottagande som sändebud i London. C., som adlats 1743, utnämndes 1752 till kansliråd (titeln hade han fått 1737), 1757 till statssekreterare vid utrikesexpeditionen, 1758 till hofkansler och 1762 till president i kommerskollegiet. 1746 invaldes han i Vetenskapsakademien, hvars preses han var 1749. Under de riksdagar han bevistade hörde han till hattarnas ledande män och satt därför nästan alltid i sekreta utskottet, liksom han såsom god hatt med mycken ifver arbetade för näringarnas upphjälpande (t. ex. vid upprättandet af ett kompani för större hafsfiske i Nordsjön, 1748). Död 1767. De anteckningar han gjorde under sina orientaliska resor hafva delvis blifvit offentliggjorda af andra. - Jfr Malmström, "Sveriges politiska historia från Karl XII:s död till statshvälfningen 1772" (2:a uppl. del 2-5, 1895-1900). (E. Hkr.) 3. Edvard Henrik C., den föregåendes sonsons son, ämbetsman, f. 16 nov. 1820 på Valstad (Klockrike socken) i Östergötland, blef student i Uppsala 1838 och aflade hofrättsexamen därstädes 1841, hvarefter han s. å. inskrefs som e. o. kanslist i nedre justitierevisionen. 1850 blef han assessor i Svea hofrätt, 1858 förordnad att förestå ett byråchefsämbete i justitiestatsexpeditionen och 1859 att vara expeditionschef vid nämnda expedition. 1860 utnämndes han till justitieråd, och 4 maj 1874 inkallades han i statsrådet såsom justitie-statsminister, irån hvilket ämbete han dock afgick redan 11 maj 1875, hvarefter han åter inträdde i högsta domstolen. Som ledamot af ridderskapet och adeln var han under riksdagarna 1850-51 och 1853-54 ledamot af lagutskottet och 1856-58 ledamot af konstitutionsutskottet. Såsom representant för norra delen af Kalmar län tillhörde han från 1874 första kammaren, i hvilken han 1878 var vice talman. Vid Uppsala universitets jubelfest 1877 blef C. juris hedersdoktor. 1868-74 var han af k. m:t förordnad ordförande i Nya Trollhätte kanalbolags direktion. Han afled i Stockholm l april 1884. C. "var en man af den redligaste och ridderligaste karaktär, utomordentligt skarpsinnig jurist och lagstiftare, kunskapsrik och med omfattande politisk blick, men tämligen hetsig och kort om hufvudet" (L. De Geer). Carleton [kä'ltan], William, irländsk författare, f. 1794, d. 1869, son till en fattig arrendator, var först informator, sedan tidningsman. Hans förnämsta arbeten äro Traits and stories of the irish peasantry (1830-33, många uppl.), en samling korta skildringar ur det irländska folkets lif. C. författade äfven ett antal längre berättelser - såsom Fardorougha the miser (1839), The black prophet (1847; "Profeten", 1850), The red hall (1852), Willy Reilly and his dear Colleen Bawn 1855) m. fl. -, men det är framför allt genom sina småsaker, som han lefver. Realismen och kraften i hans framställning ställa honom i första ledet af Irlands författare. Se D. G. O'Donoghue, "The life of W. C." (2 bd, 1896). Carleton [kulten]. 1. Sir Dudley C., viscount Dorchester, engelsk statsman, f. 1573, d. 1632, en af de skickligaste representanterna för engelsk diplomati under 1600-talet, satt 1604 första gången i parlamentet, adlades 1610 och sändes s. å. af Salisbury som ambassadör till Venezia, där han kvarstannade till 1615 och användes som ett af de dugligaste redskapen för Jakob I:s invecklade utrikespolitik. Kort före sin hemresa åvägabragte C., genom fördraget i Asti, en förlikning mellan Spanien och Savojen. Han var 1616-25 engelsk ambassadör i Haag, sändes 1626 af Karl I på en resultatlös utomordentlig beskickning till Paris och var 1626-28 ånyo ambassadör i Haag. Vid hemkomsten upphöjdes han till viscount Dorchester. S. å. blef han förste statssekreterare och var sedan till sin död den förnämste medhjälparen i Karls starkt personliga utrikespolitik. C. efterlämnade massor af bref och depescher, alla utmärkta af sällsynt stilistiskt mästerskap och mycket värdefulla för tidens politiska historia, men endast till ringa del utgifna. 2. Guy C., baron Dorchester, brittisk militär och koloniguvernör, f. 1724, d. 1808, ingick i krigstjänst 1742, utmärkte sig vid belägringen af Louisbourg 1758 och eröfringen af Quebec 1759, blef öfverste 1762, vice-guvernör öfver Quebec 1766 och följande år vid general Murrays hemresa ordinarie guvernör. På denna post, som han innehade till 1770, inlade han stora förtjänster om den nya koloniens organisation, särskildt om en human behandling af indianerna. Han hade ock en berömvärd andel i tillkomsten af "Quebec act" af 1774 (se Canada, historia). C. utsändes ånyo flera gånger som guvernör till Quebec (1775-77, 1786 -91 och 1793-96), och han kan genom sitt kraftiga försvar af denna provins mot de upproriske nordamerikanske kolonisterna 1775-76 sägas ha räddat Canada åt det brittiska väldet. 1788 träffade han som guvernör anstalter för de från Förenta staterna flyktande "lojalisternas" bosättning på kanadensiskt område. C. upphöjdes 1786 till peer och utnämndes 1793 till_general. V. S-g. Carlevaris, Luca, med tillnamnet Casanobrio, veneziansk utsiktsmålare, f. 1665 i Udine, d. 1734 i Venezia, fick sin utbildning i Rom, men Ord, som saknas under C, torde sökas under K.