broder, f. 1607, d. 1657 som teologie professor i Leipzig, utgaf bl. a. Systema theologicum (1653) och Isagoge in libros ecclesiarum luther. symbolicos (1665). -

</img>
 3. Johann Benedikt C., den förres son,
f. 1639, d. 1699 (se vidstående porträtt), likaledes
teologie professor i Leipzig, gjorde sig känd som en
af ortodoxiens mest framstående målsmän i striden med
den spener-franckeska pietismen. - 4. Johann Gottlob
C., den förres brorson, f. 1679, superintendent i
Lybeck, d. 1767, är synnerligast känd genom sina
värdefulla arbeten Introductio in libros canonicos
bibliorum vet. test. omnes (1721) och Critica sacra
veteris testamenti (1728), hvilka mot Richard Simon
och Clericus häfdade ortodoxiens inspirationslära och
uppfattning af bibelböckernas historiska tillkomst.
J- H. B. (J. Hdr.) 

Carr [käV], Robert, earl af
Somerset, gunstling till konung Jakob I af England,
var son till en skotsk adelsman (släktens egentliga
namn var Ker) och åtföljde 1603 konung Jakob som
page till England. Hans gunstlingskap kan dateras
från 1607 och förskaffade honom snart titlar och
rikedomar. 1611 upphöjdes C. till viscount Rochester
och 1613 till earl af Somerset. S. å. äktade han lady
Essex, hvilken för hans skull sökt och lyckats få
sitt förra äktenskap förklaradt ogiltigt. En engelsk
adelsman, sir Thomas Overbury, hade under C:s intriger
med lady Essex till en början varit dennes förtrogne,
men sedan sträfvat att hindra giftermålet, hvarför
C. sökte göra honom oskadlig genom att låta insätta
honom i Towern. Lady Essex lät där af hämnd taga
honom af daga medelst
gift utan att det någonsin kunnat fullt utredas om
C. var medbrottslig i detta dåd.   Till en tid förblef
det oupptäckt, och C., som nu fullständigt blifvit
ett verktyg i händerna på det spanska partiet, blef
1614  lordkammarherre och hindrade genom sitt
inflytande öfver den svage konungen hvarje försoning
mellan honom och parlamentet.   C., som personligen
var synnerligen obetydlig, fick vid denna tid en
medtäflare om konungens gunst i George Villiers
(sedermera hertig af Buckingham), men de många fiender
han genom sin hänsynslöshet skaffat sig förmådde dock
ej  störta honom förrän mordet på  Overbury
1615   kom  i  dagen.    Såväl  han  som   hans
maka ställdes då inför rätta,  den  senare
öfverbevisades och dömdes till döden, men konung
Jakob benådade dem bägge.   1622 lössläpptes
C. ur fängelset; han tillbragte sin återstående
lefnad i obemärkthet och dog 1645.   Frågan om C:s
delaktighet i mordet på Overbury, lifligt omstridd
i engelsk historieskrifning, diskuteras utförligt
af Spedding i "Letters and life of Francis Bacon"
och Gardiner i "History of England 1603-1642".
V. S-g.

Carraca, La, örlogshamn. Se San Fernando.

Carracci [kara'tji], italiensk målarfamilj från
Bologna. Carraccierna uppträdde kraftigt mot den
efter Michelangelos död öfverhandtagande 
manierismen och grundade 1589, genom stiftandet af "Accademia
degli incamminati" ("de på rätt väg fördes akademi"),
den s. k. eklektiska afdelningen af den bolognesiska
skolan. Medlet för måleriets nydaning funno de i
återgången till de store mästarnas principer: för
kompositionen och uttrycket hänvisade de till Rafael,
för rörelsen till Michelangelo, för koloriten till
Tizian, o. s. v. I utöfningen af sin konst visade de
sig emellertid vida förståndigare, än man kunnat vänta
af ett dylikt akademiskt recept. De lade nämligen
jämte studier efter antiken vikt på direkta studier
efter naturen, som de uppfattade på ett ädlare och
måttfullare sätt än de samtida naturalisterna. -
Familjens medlemmar voro följande:

</img>
1.    Lodovico  C.,  den egentlige  stiftaren  af
carracciernas skola, f. 1555 i Bologna, d. där 1619,
lärjunge   af  Tintoretto.
Han verkade hufvudsakligen som lärare, men producerade
äfven själf åtskilligt värdefullt både i måleri
och etsning. Hans flesta arbeten (fresko- och
oljemålningar) finnas i Bologna, och hans yppersta
verk voro de nu till största delen förstörda, men
genom gravyrer kända freskerna i S. Micchele in Bosco
därstädes (fullb. 1605). Hos honom framträder för
första gången den smak för smärtans patos, hvilken
sedan så ofta visar sig i den bolognesiska skolans
lidande Marior och "ecce homo"-bilder.

</img>
2.    Agostino C., den föregåendes kusin och
lärjunge, f. 1557 i Bologna, d. 1602 i Parma, egde
en   mångsidig   bildning
och tog en verksam del i undervisningen (i
anatomi, perspektivlära m. m.) vid den ofvannämnda
akademien. Sedermera blef han af sin bror Annibale
kallad att biträda vid utförandet af freskerna i
palazzo Farnese i Rom (bland dem äro Galateas
triumf samt Aurora och Cephalus af honom); men
en brytning mellan dem föranledde hans resa till
Parma, där han afled, sysselsatt med freskomålning
i palazzo del Giardino. Hans berömdaste oljetafla,
Den helige Hieronymus' kommunion, finns i pinakoteket
i Bologna. Sin största betydelse har han emellertid
på kopparstickskonstens område; han var nämligen den
förste italienare, som behandlade kopparsticket enligt
Cornelis Corts breda, djärfva och fria maner.

3.    Annibale C., den föregåendes broder, f. 1560 i
Bologna, d. 1609 i Rom, var den bolognesiska skolans
mest begåfvade konstnär, och hans arbeten visa den
carracciska konstriktningen i dess högsta

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.