Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cranzius - Craonne - Crapauds du marais - Crapelet - Craquele - Craspedota - Crassilinguia - Crassula - Crassulaceae - Crassus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cranzius, Albertus, tysk krönikeskrifvare. Se
Krantz, A.
Craonne [kra’n L kraå’n], ort i franska depart. Aisne
(Bourgogne), s. ö. om Laon. 7 mars 1814 blef där en
del af Blüchers här (ryssar) under Vorontsov slagen
af marskalkarna Victor och Ney.
Crapauds du marais [krapå dy mara], fr.,
"träskgrodor", ett af jakobinerna gifvet öknamn på
girondisterna.
Crapelet [kraplä]. 1. Charles C., fransk
boktryckare, f. 1762, d. 1809, är berömd för
sina praktfulla upplagor af franska klassiker samt
Audeberts "Histoire des grimpereaux et des oiseaux
de paradis" (1802), hvaraf tretton exemplar trycktes i
guld, däribland ett på pergament, något på den tiden
ovanligt. - 2. Georges Adrien C., den föregåendes son,
fransk boktryckare och författare, f. 1789, d. 1842,
utvidgade betydligt faderns affär och lämnade
mönstergilla upplagor af franska författare. Genom
sin "Collection des anciens monuments de 1’histoire
et de la langue française" (1816-30) gjorde han sig
högt förtjänt om den fornfranska litteraturen.
Craquelé [krakle’], fr., keram., benämning på sådana
keramiska arbeten, å hvilka i glasyren i dekorativt
syfte äro åstadkomna tämligen regelbundet fördelade
sprickor. Dessa frambringas därigenom, att glasyren
vid bränningen sammandrager sig starkare än det
underliggande godset. Det gamla craquelerade japanska
porslinet af en fin grå eller grågrön ton är mycket
värderadt. Exempel finnas bl. a. i nationalmuseets
samlingar. Upk.*
Craspedota, zool., liktydigt med Hydrozoa. Se Cœlenterata.
Crassilinguia (af lat. crassus, tjock, och
lingua, tunga), zool., en benämning på en till
kräldjursordningen Lacertilia hörande grupp,
som innesluter familjerna Agamidæ och Igvanidæ.
L-e.
Crassula L., bot., växtsläkte af fam. Crassulaceæ,
med omkr. 120 arter, till största delen växande
i Kapkolonien. I boningsrum och växthus odlas
ofta C. arborescens Willd., med en mängd rosenröda
blommor under vintern, och C. falcata Willd. (Rochea
falcata DC.), med tjocka, skärformiga blad och
gula eller röda blommor. Om C. coccinea se Rochea.
G. L-m.
Crassulaceæ l. Succulentæ, Krassulacéer,
bot., växtfamilj af serien Rosales, nära släkt med
fam. Saxifragaceæ. Till det vegetativa systemet
utmärka sig dithörande växter genom sina köttiga blad,
hvaraf familjen fått sitt namn (af lat. crassus,
tjock). Familjen innefattar omkr. 450 arter, af hvilka
de flesta förekomma, ofta på klippor, i gamla världens
tempererade zoner - omkr. hälften i Kapkolonien -,
där de kunna sägas ersätta kakteerna. I Sverige finnas
12 arter, tillhörande 4 släkten. Många arter odlas som
prydnadsväxter. Jfr Bryophyllum, Cotyledon, Crassula,
Rhodiola, Rochea, Sedum och Sempervivum.
S. A. (G. L-m.)
Crassus, "den tjocke", tillnamn för flera
fornromerska familjer, bland hvilka en gren af den
stora liciniska ätten var den berömdaste.
1. Publius Licinius C. Dives, f. omkr. 250 f. Kr.,
egde en betydlig förmögenhet och tillställde såsom
edil (211) lysande
offentliga lekar i Rom. 210 blef han, utan att
dessförinnan hafva varit konsul eller pretor, vald
till censor. 205 valdes han, jämte Scipio d. ä., till
konsul och förde s. å. befälet i kriget mot Hannibal,
men utan framgång. C. var en god talare och grundlig
kännare af lagarna. Död 183 f. Kr.
2. Licinius C., f. 140, d. 91 f.
Kr., statsman och berömd talare i Rom,
var utmärkt genom både kraft och finhet i
framställningssättet. Det var han, som af Cicero
skildrades i boken "Om talaren".
3. Marcus Licinius C. Dives, f. 114 f. Kr.,
utmärkte sig först i medborgarkriget under
Sulla. Sedermera fick han befälet mot slafvarna
under Spartacus och slog denne i grund. År 70
blef han konsul tillika med Pompejus. Den af Sulla
införda författningen undergick nu väsentliga
ändringar, och adelspartiets makt bröts därigenom
att Pompejus och C. ingingo ett slags förbund med
folkpartiet. Men dessa båda mäktiga män voro icke
eniga sinsemellan, och den förres inflytande hotade
att blifva öfvervägande. För tillfället åstadkoms
en försoning dem emellan; men Pompejus’ krigsära och
till följd däraf betydelsefullare ställning gjorde,
att C. snart åter drog sig ifrån honom och slöt sig
närmare till Cæsar, hvilken småningom hade blifvit
folkpartiets förnämste ledare. Genom sina omätliga
rikedomar kunde C. lätt förvärfva sig anhängare.
Det är icke osannolikt, att han hade kännedom om
och i hemlighet gynnade Catilinas sammansvärjning.
Efter Pompejus’ återkomst från österlandet
åvägabragtes (år 60) ett förbund emellan C., Pompejus
och Cæsar. Detta förbund - det s. k. triumviratet -
förnyades 56 på en sammankomst i Luca, men anledning
till misshälligheter saknades icke. Dock förstod
Cæsar att ännu sammanhålla medtäflarna om makten.
År 55 var C. åter konsul och fick nu Syrien till
provins. Han ville i denna skaffa sig krigsära och
genom ett krigståg mot parterna stärka sin ställning
i staten. År 53 gick han öfver Eufrat med en här
af 7 legioner, 4,000 ryttare och 4,000 slungare,
men lät - till en del genom den arabiske fursten
Abgares - förleda sig att tåga fram genom den
mesopotamiska öknen. Detta tåg var förenadt med
stora svårigheter för det tungt rustade fotfolket.
Snart angreps hären, vid Carrhæ (Haran), på
alla sidor af parternas många ryttarskaror, hvilka
förde striden på ett sätt, som romarna voro föga
vana vid. C:s tappre son Publius fann döden med
sina ryttare, och romarna blefvo i grund slagna.
Fältherren försökte ett återtåg till Armenien,
men redan följande dagen, 9 juni 53, blef han,
vid en underhandling med fienderna, nedhuggen.
Sina rikedomar hade C. samlat med begagnande af
allehanda medel, särskildt genom byggnadsföretag i
Rom. Han lär hafva yttrat, att endast den var rik,
som kunde på egen bekostnad underhålla en krigshär. En
gång undfägnade han folket i Rom vid 10,000 bord
och lät i tre månader tillhandahålla det spannmål
utan betalning. Han säges hafva mot slutet af sin
lefnad egt en förmögenhet, som motsvarade omkr. 30
mill. kr. i svenskt mynt. Såsom statsman var C. föga
märkvärdig, men ärelysten och högtsträfvande. Cæsar
begagnade sig skickligt af hans maktbegär och fåfänga
för att i honom skapa en motvikt mot Pompejus.
R. Tdh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
