Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Curcuma - Curée - Curel - Cures - Cureton - Curia - Curiatierna - Curico
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och C. leucorrhiza Roxb. i Ostindien erhålles en
stärkelsesort, benämnd ostindisk arrow. En del
ostindisk arrow-stärkelse härrör från en Maranta-art
(se Arrow-stärkelse). O. T. S. (G. L-m.)
Curée [kyre], fr., egentl, de inälfvor, som omgifva
hjärtat; den del af det skjutna villebrådet, som
öfverläinnas åt jakthundarna.
Curel [kyrä’1], François de, fransk dramatisk
författare, f. 10 juni 1854 i Metz, utbildade
sig till ingenjör vid École centrale, men egnade
sig snart uteslutande åt skriftställeri. Börjande
med romaner, L’été des fruits secs (1885) och Le
sauvetage du grand-duc (1889), öfvergick C. snart
till dramatiskt författarskap. Hans skådespel äro
L’envers d’une sainte (1892), Les fossiles (s. å.;
"Släkten, som dö", 1894), L’invitée (1893), L’amour
brode (s. å.), La figurante (1896; "Skyltdockan",
1904), Le repas du lion (1897), La nouvelle idole
(1899), La fille sauvage (1902) och Le coup d’aile
(1906). C. intar en bemärkt plats bland nutida
dramatiker genom sin originella, komplicerade
begåfning, sin analytiska och moraliserande
läggning. Hans dramatik, där påverkning bl. a. af
Ibsen är märkbar, är problemdiktning, i "Les fossiles"
är det ättens konflikter, i "Le repas du lion"
moderna samhällsspörsmål, som behandlas. Mäktig
och egendomlig, ehuru ojämn, har hans alstring
bidragit till vidgandet, af den franska scenens
motivkrets. R-n B.
Cures, den urgamla hufvudstaden i sabinernas
land, nära Rom och den nuvarande byn Corese. Enligt
traditionen härstammade de romerske konungarna TitusEom
Tatius och Numa från C., efter hvilket äfven namnet
quirites skall hafva bildats. Ömsom i vänskapligt,
ömsom i fientligt förhållande till, skall C. i
8:e årh. f. Kr. ha tvungit detta att medgifva dess
invånare fulla medborgerliga rättigheter. Under
historisk tid var platsen utan betydelse.
William
Cureton [konton],, engelsk orientalist,
f. 1808, d. 1864, utnämndes 1834 till
underbibliotekarie vid Bodleyanska biblioteket,
anställdes 1837 vid British museum, hvars samling af
arabiska böcker och handskrifter han ordnade, samt
kallades 1847 till kaplan hos drottning Viktoria
och 1850 till kanonikus i Westminster. Han är mest
bekant såsom utgifvare och bearbetare af en serie
förut otillgängliga, för den äldre kristna kyrkans
historia högst viktiga syriska skrifter, hvilka
Tattam 1841 och 1843 förvärfvadeför British museum.
Curia (Kuria), lat. 1. Afdelning af folket i
Rom. Romulus skall ha indelat folket i 30 kurior,
släktförbund. Hvarje kuria bildade ett sakralt
samfund med en föreståndare, curio; offertjänsten
sköttes af en präst, flamen curialis. Hvarje kuria
hade ett samlingsrum med samma namn för gemensamma
offermåltider m. m. samt ett visst jordområde. Jämte
den religiösa betydelsen hade kuriorna äfven en
politisk - Roms ursprungliga folkförsamling röstade
efter kurior - och militärisk (100 soldater och 10
ryttare ur hvarje). Traditionen låter såväl plebejer
som patricier från äldsta tider tillhöra kuriorna. -
Under republikens senare tid representerades kuriorna
vid "comitia calata" (se Comitia) af 30 liktorer.
2. Namn på samlingslokaler, t. ex. curia Hostilia
på Comitium (norra sidan af forum), för den romerska
senaten under republiken. Cæsar anlade
den af Augustus fullbordade curia Iulia H. Sgn.
där en ny, Mia.
3. Domstol, rådplägande församling, ämbetsverk,
furstehof (t. ex. curia feodalis, länskuria,
vasallhof, curia solemnis, hofdag, curia
generalis, riksdag, curia regis, riksdomstol,
riksråd). I främsta rummet betecknar ordet dock
numera den romerska kurian, d. v. s. i egentlig
mening sammanfattningen af de organ påfven använder
för utöfvandet af sin myndighet såsom den romerska
kyrkans högste styresman. Ofta inbegripas under termen
äfven det påfliga hofvet och alla de institutioner
eller personer, som äro förbundna med påfvestolen
och stå i dess tjänst. Den främsta platsen inom den
påfliga kurian intaga kardinalerna, som under påfvens
ordförandeskap bilda det s. k. konsistoriet, som utgör
påfvens råd i viktigare frågor (t. ex. dogmfrågor,
liturgiska spörsmål) och där biskopsutnämningarna
äfvensom tillsättandet af en del viktigare lägre
platser ega rum. Sedan början af nyare tiden
fungerar en kardinal såsom statssekreterare
(urspr. kardinalnepot, kardinalpatron) och har
under sig en särskild byrå, statssekretariatet. För
öfriga ärendens behandling utbildade sig under
medeltiden vid sidan af kardinalkollegiet
särskilda ämbetsverk; de viktigaste äro 1)
camera, kammaren, för finansärenden, 2) rota,
en appellationsdomstol för hela kristenheten, 3)
penitentiaria, för frågor rörande aflat, bikt,
vissa dispenser (t. ex. rörande äktenskapshinder)
o. s. v., 4) signatura, för de mål, som af påfven
själf afgjordes. Den sistnämnda delades i signatura
justitiæ, en kyrklig domstol i egentlig mening,
och signatura gratiæ, för de förvaltningsärenden,
som ej behandlades i konsistoriet eller i något
af de andra verken. Något senare än de nu nämnda
framträder dataria, urspr. den byrå, där utgående
skrifvelser daterades och registrerades, senare den
myndighet, som behandlade befordringsfrågor af mindre
betydenhet. För de rena expeditionsgöromålen funnos
kansliet, cancellaria, samt secretaria brefvium;
rota, penitentiaria och dataria hade egna byråer
för sina expeditioner. Af de nämnda ämbetsverken
har numera "signatura gratiæ" upphört att finnas
till. Från midten af 1500-talet ha för behandlingen
af vissa ärenden tillsatts s. k. kongregationer,
d. v. s. kommissioner af kardinaler - delvis med en
med ofvannämnda ämbetsverk konkurrerande myndighet. De
mest bekanta äro inkvisitionskon gregationen (1542),
indexkongregationen, rituskongregationen och den
s. k. propagandan (congregatio de propaganda fide,
1622).
Litt.: Bangen, "Die römische kurie, ihre gegenwärtige
zusammensetzung und ihr geschäftsgang" (1854),
och Hinschius, "Kirchenrecht", I (1869), s. 309 -
498. Personalen återfinnes i "La gerarchia cattolica
e la famiglia pontificia" för det löpande året.
T. H-r.
Curiatierna, rom. sag. Se Horatierna.
Curicó. 1. Provins i Chile, mellan Colchagua i n. och
Talca i s. 7,714 kvkm. 125,102 inv. (1903), hvilka
lefva af åkerbruk (hvete) och boskapsskötsel. - 2.
(San Jose de C.) Hufvudstad i ofvannämnda provins,
vid en biflod till Mataquito, 228 m. ö. h., genom
järnväg förenad med Santiago och södern, har liflig
handel, lyceum och 14,465 inv. (1903).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
