Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 999-1000 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cydonia - Cygnaeus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utspärrade, bladen äggrunda, helbräddade, undertill
filtludna. Blommorna äro rödhvita och sitta ensamma i
grenspetsarna. Frukten är än päronlik, än äpplelik,
som mogen mycket välluktande, gröngul, köttig, med
fem rum, af hvilka hvart och ett innesluter 8-14 med
hvarandra sammanhängande frön. Dessa utgöra drogen
semina cydoniæ, kvittenkärnor, och tillföras oss
från södra och mellersta Europa. Fröna i god drog
sammanhållas, genom sin rika halt af växtslem i
skalets yttersta lager, till tresidiga klumpar,
som hafva två platta, i vinkel sammanstötande ytor
och en kullrig ryggsida, å hvilken gränserna mellan
fröna bilda en teckning, som påminner om ryggen
af en gråsugga. Äpple- och päronkärnor äro däremot
alltid fria från hvarandra. Lagda i vatten, omgifvas
kvittenkärnorna snart af ett tjockt slemlager. Detta
slem (svenska farmakopéns mucilago cydoniæ) användes,
liksom altérotens slem, i mixturer för att mildra
andra läkemedel. Kvittenslem har äfven teknisk
användning och begagnas att stryka i håret för att
få det att ligga slätt.

Kvittenfrukten inkokas med socker till
en mycket aromatisk marmelad eller till
ett särskildt i Syd-Europa mycket omtyckt
gelé. C. japonica Pers. (Pyrus japonica)
är en utmärkt vacker prydnadsbuske med djupt
skarlakansröda, ljusröda eller hvita blommor.
O. T. S. (G. L-m. C. G. D.)

Cygnæus, finsk släkt,
härstammande från Johannes Martin i, hvilken dog 1721
som kyrkoherde i Kristina. Hans barn togo namnet
C., en latinisering af moderns, Birgitta Svahns,
namn (lat. cygnus, svan). Ende sonen, Zakarias C.,
d. 1774, kyrkoherde i Mäntyharju, var morfader till
krigaren J. Z. Duncker och fader till biskopen i Borgå
Zakarias C. d. ä., f. 1733, d. 1809, hvilken i sin
ordning blef fader till Zakarias C. d. y., f. 1763,
d. 1830, biskop, först i Borgå och därefter öfver
de evangelisk-lutherska församlingarna i Ryssland, i
hvilken egenskap han utvecklade en nitisk verksamhet
som organisatör. En son till den sistnämnde var
Fredrik C. (se nedan 1).


1. Fredrik C., skald, konstdomare, f. l april 1807 i
Tavastehus, där hans fader då var kyrkoherde. Han blef
student i Åbo 1823 samt filos. kandidat och magister
i Hälsingfors 1832, tjänstgjorde därefter några år
såsom lärare vid finska kadettkåren i Fredrikshamn
och sedermera vid skolor i Hälsingfors. På grund
af en 1839 utgifven och offentligen försvarad
afhandling, Commentationis de Hannibale pars prior,
blef han s. å. docent i historia. 1843 anträdde han
en utrikes resa, från hvilken han återvände först
1847. Frukter af denna resa voro diktsamlingen Ljus
och skugga (2 häften, 1845-46) och en urkundsamling,
Bidrag till de nordeuropeiska folkslagens historia,
hemtade ur sydeuropeiska källor (1848). 1854 utnämndes
C. till innehafvare af den då nyinrättade professuren
i estetik och modern litteratur, för hvilken tjänst
han speciminerat med
afhandlingen Konung Erik XIV såsom dramatisk karakter
uppfattad (1853). 1867 erhöll han afsked såsom
emeritus.

C:s Skaldestycken utgåfvos samlade 1851-70 (6
delar). Andra och tredje delarna af denna samling
innehålla de stora dramerna Claes Flemings tider
(1851) och Hertig Johans ungdomsdrömmar (1854). Dikter
förekomma äfven i de flesta af de många "ströskrifter"
C. utgaf, såsom Jääkynttilät (1837), Höstispiggarne
(1841), Afhandlingar i populära ämnen (2 häften,
1852-53), Små häften rörande litteratur och konst
(1867-68) samt Drag ur våra kulturförhållanden
och tänkesätt nuförtiden (1874). För öfrigt
innehålla dessa skrifter uppsatser i historiska
och estetiska ämnen, tal m. m. Nämnas böra jämväl
de biografiska skildringarna Johan Jacob Nervander
(1848), Joachim Zachris Duncker och hans omgifning
(1858) samt Teckningar ur Frans Michael Franzéns
lefnad (1872). Äfven Runebergs skaldskap gjorde
C. till föremål för granskning och tolkning,
i skrifterna Om Fänrik Ståls sägner (1861) och Om
Johan Ludvig Runeberg (1873, hufvudsakligen aftryck
ur "Jääkynttilät"). Kännetecknande drag i alla dessa
skrifter äro: det glänsande bildspråket, som genom sin
djärfhet oftast öfverraskar och hänför läsaren, men
stundom äfven genom sin färgprakt verkar förvirrande,
samt en stark hänförelse för lifvets ideala makter
och en glödande fosterlandskärlek. Tillika var
C. en bland Finlands utmärktaste talare; det tal,
som han höll för fosterlandet vid Florafesten
1848 på en äng nära Hälsingfors, fick en varaktig
fosterländsk betydelse. För den bildande konstens
uppkomst i Finland verkade han kraftigt såsom den
ledande (från 1848) inom finska konstföreningen,
hvars ordförande han var 1863-78. Genom den
personliga beröringen utöfvade C. stor inverkan
på sina samtida, särskildt bland den akademiska
ungdomen. Den fosterländska konsten, den dramatiska
och musikaliska såväl som den bildande, hade i
honom städse en varm och trogen förkämpe. C. dog i
Hälsingfors 7 febr. 1881. Sina konstskatter och sin
villa i Brunnsparken testamenterade C. till Finlands
folk. Hans Samlade arbeten utgåfvos 1881-92 i 11 bd
af E. Nervander. Sista delen innehåller en af denne
författare skrifven biografi, "Minne af C." Jfr äfven
minnestal af S. G. Elmgren (i Acta soc. scient. fenn.,
1883) och af Z. Topelius (s. å.). V.*


2. Uno C., den föregåendes kusin, det finska
folkskoleväsendets grundläggare, f. 12 okt. 1810
i Tavastehus, blef student i Åbo 1827, filos.
magister i Hälsingfors 1836 och prästvigd 1837. År
1839 utnämndes han till pastor vid evangeliska
församlingen i dåv. ryska området af nordvästra
Amerika, med station på ön Sitka. Där gjorde han
betydande naturalhistoriska samlingar, hvilka han
sedan skänkte till det finska universitetet. Från 1846
var han anställd som pastor och lärare i svenska och
finska församlingarna i Petersburg. 1858 utsågs han af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>