- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1047-1048

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dacien - Dacier, Anne, född Lefèvre, fransk lärd - Dacier, Bon Joseph, fransk författare - Dacke

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Donau, Dnjestr och Karpaterna samt motsvarade
således östra delen af Ungern, Siebenbürgen,
Rumänien och Bukovina. Dacerna, en tracisk stam,
voro nära besläktade med geterna; de drefvo åkerbruk
och boskapsskötsel. De kämpade ofta mot romarna,
tills kejsar Trajanus lyckades besegra dem i två
krig och förvandla D. till romersk provins (107),
men kejsar Aurelianus (270–275) nödgades afstå landet
till goterna. En del af det öfvervunna folket drog
längre åt ö.; de, som kvarstannade, uppblandades
snart med inflyttande romerska kolonister. Från
detta blandningsfolk härstamma förmodligen Rumäniens
nuvarande invånare.

illustration placeholder

Dacier [dasie′], Anne, född
Lefèvre, fransk lärd, f. 1654, d. 1720, var gift med
den såsom utgifvare och öfversättare kände filologen
André D. (f. 1651, d. 1722). Redan vid tjugu års
ålder vann hon ett sådant rykte genom sin upplaga
af Kallimachos (1674), att man uppdrog åt henne att
”in usum delphini” (se Delphinus) bearbeta
fornklassiska författare. Dessutom öfversatte
fru D. Terentius, Anakreon och Sapfo, några af
Aristofanes’ och Plautus’ komedier samt Homeros m. m.

Dacier [dasie′], Bon Joseph, fransk författare,
f. 1742 i Valognes, d. 1833 i Paris, blef 1772
ledamot af och 1783 ständig sekreterare i Académie
des inscriptions, i hvars handlingar D:s flesta
skrifter (öfversättningar af klassiker, historiska
undersökningar) intogos. 1790 blef han medlem af
Paris’ municipalråd, 1795 af Franska institutet,
1800 bibliotekarie vid nationalbiblioteket, 1802
medlem af tribunatet och invaldes 1823 i Franska
akademien. D. var en auktoritet i finansfrågor.

Dacke, Nils, ledaren af det långvarigaste, farligaste
och vildaste bondeuppror Sveriges historia har
att uppvisa, tillhörde en stor och rik bondesläkt
i Blekinge. Själf var han bosatt i Konga härad i
Småland; hans födelseår känner man ej. D. begick
åtskilliga mord och stölder, sköt ihjäl en fogde, som
fråndömt honom ett hemman, hvarom han tvistade med
en annan bonde, och blef för detta brott dömd till
döden, men fick genom släktens förböner försona sitt
brott med böter. Dessa erlade han ej till fullo, utan
rymde och sällade sig till ett band ”skogstjufvar”,
som stod under ledning af en viss Jon Andersson,
hvilken sedan 1537 stått i spetsen för de med
konung Gustaf I:s styrelse missnöjde bönderna i
södra Småland. Genom inställsamhet och god talegåfva
blef D. snart hufvudpersonen i bonderesningen. Med
sina, dels från Blekinge, dels från Konga och Södra
Möre samlade skaror bröt han i maj 1542 fram öfver
sydöstra Småland, nedskjutande fogdar och andra
herremän och brännande adliga gods. Upproret spridde
sig raskt ända upp till Tjust, Kind och Ydre samt
in i Östergötland. Underhandlare blefvo af konungen
utsända till de upproriske för att med godo återföra
dem till lydnad, utländskt krigsfolk värfvades,
och frälset sammankallades till Vadstena,
Linköping och Jönköping. Under tiden drog Gustaf
Olofsson (Stenbock), med en obetydlig styrka, från
Västergötland nedåt Småland. Vid underrättelsen
därom tågade D. mot Växjö, intog Kronobergs slott,
brandskattade Bergkvara och samlade omkring sig en
styrka af, som det uppges, omkr. 10,000 man. Gustaf
Olofsson vågade ej angripa denna öfverlägsna skara,
utan slöt sig inne i det fasta Bergkvara och öppnade
snart underhandling med D., hvilken då uppträdde som
målsman för allmogen, klagande bland annat öfver för
stora utskylder och begärande att få förblifva vid
”gammalt och fornt”. Ett stillestånd slöts, som skulle
vara från 24 juli till 1 nov. Efter Gustaf Olofssons
aftågande bröt D. stilleståndet, plundrade Bergkvara
och uppmanade bönderna i Östra och Västra härad att
förena sig med Konga och Möre.

Smålänningarna angrepos nu från tre håll. Gustaf
Olofsson tågade ånyo till Växjö, men måste draga sig
undan till Rydaholm för att invänta hufvudhären under
Lars Siggesson (Sparre). Denne anlände till Växjö
och nedgjorde en stor del af D:s folk i närheten
af denna stad, hvarvid D:s förnämste medhjälpare,
Blekingsbonden ”lille Jösse”, stupade. I Östergötland
led konungens folk ett allvarsamt nederlag vid Kisa,
och ställningen föreföll ganska brydsam, hvarför ett
stillestånd på ett år, räknadt från 1 nov., måste
ingås (14 okt.). D. lyckades t. o. m. genomdrifva,
att han i ett nytt dagtingesbref personligen
nämndes (8 nov.) och att konungen uttryckligen
(25 nov.) bekräftade det mellan hans råd,
ridderskap, fogdar och tjänare å ena sidan samt
D., hans ”sällskap” och menige allmogen i Småland
ingångna stilleståndet. D. stod nu på höjden af sin
makt. Julen 1542 firade han med prakt på Kronobergs
slott. Han stod i förbindelse med utländska furstar,
som eftersträfvade Sveriges krona och funno
inbördeskriget lämpligt för sina planer. Hertig
Albrekt af Mecklenburg och pfalzgrefven Fredrik
brefväxlade med honom, och den sistnämnde lär till
och med hafva utfärdat ett adelsbref för honom. Han
förbjöd plundring och straffade strängt de bönder, som
ej åtlydde hans bud. 1543 inföll Svante Sture i östra
Småland, Gustaf Olofsson i västra. Hufvudhären, under
Lars Siggesson och Johan Turesson, träffade i midten
af mars på D. själf, som stod med sin hufvudstyrka
vid sjön Åsunden, mellan Horn och Eneby. Efter en
timmes het strid blef D. skjuten genom båda låren och
fördes hemligen ur striden. Denna händelse verkade
förlamande på hela rörelsen, och det ena häradet
efter det andra, äfven Konga, rörelsens utgångspunkt,
lofvade konungen trohet. Knappt hade likväl konungens
trupper tågat hem, förrän D., snart nog läkt från sina
sår, började den gamla leken. Den gången var dock
rörelsen betydligt mattare, emedan hans bästa folk
stupat och förtroendet till honom minskats. Något
egentligt krigståg företogs icke, men Jakob Bagge
ryckte med 700 man ut från Kalmar och tvang D. att
fly in i Blekinge. Där blef upprorsmakaren (efter
hvad det berättas i Rasmus Ludvigssons krönika)
i aug. månad skjuten på Rödeby skog, hvarefter han
lär hafva blifvit förd till Kalmar och steglad,
med kopparkrona på hufvudet. Enligt en annan, af
Joh. Messenius återgifven berättelse kom han öfver
till Tyskland, återvände 1580 till sitt fädernesland,
blef upptäckt och på konungens befallning förd kring Stockholms gator

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0564.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free