Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dèbo - De Boni - Debora - Dèbouché - Debra Tabor - Debraux - Debreczen - Debridering - De Broen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armar: Majo Dhameo (hvita floden) och Majo
Balteo (svarta floden), mellan hvilka ligger ön
Djimbala. Sjön med omgifningar tillhör det franska
generalguvernementet Väst-Afrika.
De Boni [båni], Filippo, italiensk skriftställare,
f. 1816, d. 1870, tillhörde först andliga ståndet, var
därpå informator samt därefter journalist i Lausanne,
Milano och slutligen i Rom. På förstnämnda plats utgaf
han den politiska flygskriften Cosi la penso och var
ifrigt verksam för Italiens enhet. 1849 utsågs han
till Romerska republikens sändebud i Schweiz, hvarest
han efter republikens fall s. å. vistades till 1859,
då han återvände till Italien. 1860 blef han medlem
af parlamentet, där han tillhörde vänstern. Skrifter:
Gli Eccelini e gli Estensi (1841), L’inquisizione e i
calabro-valdesi (1864), Ragione e dogma (s. å.) samt
Dell’ incrudelitå degV italiani nel medio evo (1868)
m. fl.
Debora. 1. En profetissa i Israel (Dom. 5: 7:
"en moder i Israel"), under ett mycket kritiskt
läge på den s. k. domartiden. Hon var hustru till
den för öfrigt okände Lappidot (Dom. 4:4). Enligt
berättelsen i Dom. 4 ff. eldade hon Barak till en
segerrik strid mot de kananeer, som bodde i trakten af
Jisreelsslätten och under anförande af Sisera hotade
att tillintetgöra de närboende israeliterna. Enligt
en, troligen senare, åskådning betraktades hon äfven
såsom domarinna (Dom. 4: 4 ff., se Domare). Den sång,
som i Dom. 5 citeras och där uppgifves ha sjungits
af D. och Barak efter den segerrika striden,
är ett af den israelitiska litteraturens äldsta
minnesmärken och förråder sin samtidighet med den
skildrade händelsen. Då enligt v. 1 D. (och Barak)
endast sjöng sången och denna i T. 12 tilltalar
henne samt i v. 15 omtalar henne, är D. knappast att
anse såsom sångens författarinna. Vers 7, som gifvit
anledning till denna uppfattning, är därför troligen
att öfversätta: "förrän du, Debora, uppstod".
2. Amma till Rebecka, enligt den jahvistiska källan
medtagen från Mesopotamien till Kanaan redan af
Rebecka själf (1 Mos. 24: 59), enligt den elohistiska
först af Jakob (1 Mos. 35: 8). E. S-e.
Débouché [deboʃē], fr. (af bouche, mun, öppning),
krigsv., mynningen af ett pass eller en defilé. Att
i fiendens närhet genomgå en sådan mynning är ett
farligt företag; ty trupperna, som, till följd af
sidoterrängens otillgänglighet, kunna framgå endast
med smal front och följaktligen endast i mycket djup
formering, förmå blott långsamt och med stor svårighet
utveckla sig till strid. På det att utmarschen
ur passet eller defilén (deboucheringen) skall
kunna lyckas, böra de främsta truppafdelningarna
(avantgardet) genast söka framrycka och besätta
marken så långt framom, d. v. s. på fientliga sidan
om debouchén, att den efterkommande hufvudstyrkan
kan hafva tillräckligt utrymme att utveckla sig.
G. U.*
Debra Tabor, stad i Amhara i Abessinien, i
prov. Begemeder, ö. om sjön Tana, 2,500 m. öfver
hafvet, var under negus Teodoros och sedermera tidtals
rikets hufvudstad, men är nu förfallet.
Debraux [dsbrå], Paul Emile, fransk visdiktare,
f. 1796 i Ancerville (dep. Meuse), d. 1831 i Paris,
lefde i nöd, men bibehöll städse ett glädtigt lynne
och sjöng om fosterlandet, om vin, kärlek och landtlif
i friska och varma visor, som i olikhet med
Bérangers ofta fela mot smak och språkriktighet,
men gärna sjöngos af arbetare, handtverkare
och bönder. Man har kallat honom "le Béranger
de la canaille" ("hopens Béranger"). Många
af hans visor lefva än, bl. a. La colonne,
Soldat, t’en sou-viens-tu?, Marengo och Fanfan la
tulipe. D. kämpade med i julirevolutionen 1830 och
beskref den i sin bok Les barricades. En fullständig
samling af hans Chansons utgafs af Béranger 1835-37
(i 3 bd).
Debreczen [dä’brätsän], ty. Debreczin, hufvudstad i
ungerska komitatet Hajdú, i ett puszta-landskap,
knutpunkt vid statsjärnvägslinjerna
D.–Püspök–Ladány–Budapest, D.–Szatmár Németi,
D.–Nyiregyháza, D.–Büd-Szt. Mihály, D.–Léta och
D.–Füzes Abony. 75,006 inv. (1901), ungrare,
hvaraf 70,5 proc. reformerta, hvilket gifvit
staden namnet "kalvinistiska Rom". D. är en af
hufvudorterna i det ungerska låglandet, med liflig
handel och stor industri, särskildt kvarnindustri,
borstbinderi, tobaksfabrikation, tegelfabrikation
o. s. v. En tredjedel af befolkningen lefver af
åkerbruk (stadens område är 957 kvkm.). Storartad
boskapsskötsel, särskildt på den namnkunniga pusztan
Hortobágy. Berömda kreatursmarknader. Stuterier. Säte
för en 1549 upprättad evang. reform, högskola,
som omfattar en teol. och en jur. fakultet samt
en filosofisk "kurs" med sammanlagdt 20 lärare och
400 studerande (1905), med ett bibliotek på 70,000 bd
samt ett konst- och fornsaksmuseum (i dess park staty
af skalden V. M. Csokonai och ett honvéd-monument),
samt ett gymnasium och ett pedagogium. Högre
landtbruksläroverk (10 lärare, 100 elever år 1905),
handelsakademi och många skolor. Bland stadens
5 kyrkor intages första rummet af den imposanta
reformerta hufvudkyrkan; bland andra byggnader märkas
rådhuset, det praktfulla Margaretenbad, en vacker
teater; botanisk trädgård. D. anses för landets
förnämsta nationellt ungerska samhälle. – I D. hölls
1567 en synod, på hvilken den reformerta läran
antogs. 1660–92 var staden i osmanernas händer. 1715
erkändes D. för k. fristad. Jan.–maj 1849 var D. säte
för ungerska riksdagen och revolutionsregeringen,
och 14 april förklarade Kossuth i den reformerta
hufvudkyrkan huset Habsburg afsatt och Ungern skildt
från Österrike. 3 juli s. å. intogs D. af ryssarna,
och 2 aug. stod vid D. en strid emellan dem och
ungrarna under Nagy Sándor.
Debridering (af fr. bride, tygel), egentl.
afbetsling; kir., såväl den operation, som består
däri, att man skär igenom strängar eller kanter i ett
sår, som ock hvarje blodig utvidgning af sår och hela
sårkanaler. Sådana åtgärder äro ofta af nöden, för att
man skall kunna återföra en framfallen del (t. ex. vid
bråckoperationer) eller uttaga främmande ämnen,
som inkommit utifrån - kulor, bitar af vapen, af
klädespersedlar o. d. -, eller ock underlätta utträdet
af var samt göra ett djupt sårs alla vinklar och vrår
tillgängliga för behandling. Rsr.*
De Broen [do brun], svensk släkt, härstammande
från Holland. Jan D. inkallades till Sverige 1722
af J. Alströmer och upprättade på Sicklaön vid
Stockholm ett kattuntryckeri, hvilket efter D:s död
1739 öfvertogs af hans söner Johan, Abraham, Isak
och Jakob.
Abraham Isaaksson D., Jan D:s sonson, skådespelare,
f. i Stockholm 1759, var en tid i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
