- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
3-4

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Geer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svenska kronan. Genom sina landsmän bröderna
De Besche fick han närmare kännedom om Sveriges
stora naturliga rikedomar. En af dessa bröder,
Velam Gillisson, arrenderade 1618 af kronan
Finspångs gård och län för D:s penningar och mot
hans borgen samt blef sedermera, såsom den tekniskt
bildade yrkesidkaren, en verksam medhjälpare åt
den kapitalstarke affärsmannen i flera af hans
företag. Nu började D. nedlägga betydliga kapital i
Sverige och gjorde därigenom Finspång till den svenska
storslöjdens förnämsta härd: där anlades nya masugnar,
stångjärnshammare och manufakturer i stor skala,
tackjärnsblåsningen och stångjärnssmidet förbättrades
efter fransk eller vallonsk metod, kanongjuteri
anlades, och järnkanoner började tillverkas. I det
närbelägna Norrköping, som blef utskeppningsorten
för den nya industrien, anlades gevärsfaktori,
mässingsbruk o. s. v. För drifvande af den nya
industrien inkallades en mängd vallonska bergsmän och
smeder från Liège och Namur. Gustaf Adolf gjorde allt
för att främja D:s verksamhet; han "karesserade
den mannen nog, innan han fick locka honom i riket"
(P. Brahe). Så snart D. kommit till Sverige, hvilket
inträffade 1627, blef han genast naturaliserad. Kort
förut hade han af kronan arrenderat äfven Österby,
Leufsta och Gimo bruk i Uppland. Nu öfverhopades
han med åtskilliga mer eller mindre lönande uppdrag
för kronans räkning: han öfvertog alla kronans
gevärsfaktorier, och sedan kronan själf öfvertagit
kopparhandeln och salthandeln i riket, blef han, jämte
sin landsman Erik Larsson (v. der Linde), direktor
öfver kronans dithörande affärer. Hans befattning
med kopparhandeln invecklade honom i många obehag och
ådrog honom både Gustaf Adolfs och förmyndarstyrelsens
misshag. Sannolikt är dock detta att räkna till de
missförstånd, som lätt uppkomma i affärer, då hvar och
en står på sin fördel. Det goda förhållandet emellan
honom och regeringen blef likväl snart återställdt;
särskildt visade Axel Oxenstierna honom mycken vänskap
och stort förtroende. Under förmyndarregeringen
utvidgade D. alltmer sin verksamhet: hans arrenden
omfattade slutligen ej allenast Finspång och
Dannemoraverken, utan äfven åtskilliga andra bruk,
i Uppland, Södermanland, Närke och Värmland. För att
ännu närmare fästa honom vid Sverige tilldelade honom
regeringen 1641 svenskt adelskap och lät honom under
frälserätt köpa några af sina arrendebesittningar,
näml. Finspång med underlydande samt Österby,
Leufsta och Gimo jämte tillhörande lägenheter (utom
Dannemora grufva). Därmed hade D. gjort Sverige till
sitt andra fädernesland. Det dröjde ej heller länge,
innan han fick tillfälle att visa sin erkänsla och sin
patriotism. Det är nu, som köpmannen höjer sig till
statsmannens ståndpunkt. När danska kriget utbryter
(1643), skyndar D., på svenska regeringens uppmaning,
såsom kungl. svensk kommissarie till Holland, påkallar
Staternas bistånd, och då detta uteblir, utrustar
han, mest på egen bekostnad, en flotta om 30 fartyg,
som under amiral Thijssens befäl afgår till Danmark
för att öfverföra svenskarna från fastlandet till
öarna. Väl misslyckades denna första expedition,
ty danskarna tvungo densamma redan i Nordsjön att
återvända, och när den återkom till Holland, råkade
D. i stor förlägenhet, därför att skeppsfolket pockade
på sin sold och gjorde myteri; men genom
stora ansträngningar kunde D. likväl snart åter
sända en eskader af 22 skepp till Norden. Denna
lyckades bättre: den befriade Göteborg från den
danska blockaden, trängde genom Öresund, förenade
sig med svenska flottan och tog en ärofull andel i
den sjöseger, som under K. G. Wrangels öfverbefäl
vanns mellan Femern och Lolland 13 okt. 1644 —
en seger, som gjorde svenskarna till herrar
på sjön och därmed nödgade danskarna till fred
(se A. Munthe: "Svenska flottans sjöhjältar",
V, 1905). Vid fredsunderhandlingen rönte D.,
som redan 1644 återkommit från Holland, den
hedern att af Axel Oxenstierna rådfrågas rörande
fredsvillkoren. Kostnaderna för hans expedition
beräknades till nära en half million riksdaler specie,
för hvilken summa han på flera sätt godtgjordes. Den
vanliga uppgiften att han för sitt fosterländska
handlingssätt endast rönte otack och gjorde stora
förluster tyckes sakna grund.

Sedan D. efter fredens afslutande återgått
till privatlifvet, fortsatte han sin storartade
industriella verksamhet och utvidgade densamma dels
genom nya egendomsköp, dels med tillhjälp af de nya
arbetskrafter, som vunnos genom en ny invandring
af valloner. De nya arbetsmetoder, som genom D:s
bemedling infördes i det industriella lifvet, voro
öfver två sekler härskande i Sverige. Vid Leufsta och
Österby uppdrefs tillverkningen oerhördt, så att dessa
båda bruk, så länge smidestvånget gällde, voro rikets
största. Under sina senare lefnadsår arbetade han
äfven på utvidgande af Sveriges handelsförbindelser
och kolonialväsen. Efter att hafva för egen räkning
drifvit handel på Guineakusten förmådde han (1649)
regeringen att inrätta ett afrikanskt kompani med
privilegium på oceanhandeln s. om Kanarieöarna, och
året därpå inköptes af en negerkonung Cabo Corso på
Guldkusten, där en svensk koloni anlades (se vidare
Afrikanska kompaniet).

Efter att 1651 hafva för sista gången besökt Sverige
afled D. i Amsterdam 19 juni 1652. Med sin förut
aflidna maka, Adrienne Gérard, hade han sexton barn,
af hvilka de flesta öfverlefde honom. I sitt enskilda
lif var han, enligt samtidas intyg, en gudfruktig
och rättskaffens, ädelsinnad och välgörande man. Väl
var han städse en klok och beräknande affärsman,
som förstod att tillgodose sina enskilda intressen;
men han visste använda sina rikedomar ej endast till
eget, utan ock till det allmännas gagn. Han hade
blick och intresse för samhällets och mänsklighetens
stora angelägenheter, ej allenast på den materiella,
utan äfven på den andliga odlingens område, och
tvekade aldrig att göra betydliga uppoffringar för
religionens och bildningens sak. D:s bref till Axel
Oxenstierna 1621—45 äro tryckta i dennes "Skrifter
och brefvexling", d. 11 (1905; utg. af N. Edén). —
1829 lät Svenska akad. slå en medalj öfver honom,
och Franzén skref i anledning däraf ett minnestal. Jfr
Burén, "Äreminne öfver L. de Geer" (1790), J. L. W. de
Geer van Jutphaas, "Lodewijk de Geer van Finspong en
Leufsta. Eene bijdrage tot de handelsgeschiedenis
van Amsterdam in de zeventiende eeuw" (1834;
3:e uppl. 1852), ***, "Louis De Geer, extrait
de la Revue de Belgique 1847", och C. F. Wiberg,
"Louis de Geer et la colonisation wallonne en Suède"
(1876).
O.

2. Otto Vilhelm D., den föregåendes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:38 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free