Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 209-210 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deshoulières, Antoinette - Desiderativ - Desideratum - Desideria (Eugenia Bernhardina D.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

först 1660 vände paret efter åtskilliga äfventyr
tillbaka till Paris. 1672 debuterade m:me D. som
författarinna under pseudonymen Amaryllis (i "Le
Mercure galant") och skref en rad dikter, som väckte
uppseende och förskaffade henne tillnamnet "den tionde
musan". Berömdast bland dessa blefvo hennes idyller,
särskildt Les moutons, men för vår tid äro de nästan
onjutbara. Hon var på sin tid mycket populär bland
intelligenserna i Paris, knöt vänskapsförbindelser
med berömda diktare och vetenskapsmän, och hennes
salong var en af de mest besökta. I striden om
"Phèdre" tog hon parti för Pradon, hvarför hon
blef föremål för Boileaus satir (den X:e). Hon
skref äfven själf dåliga tragedier (Genseric,
Jules Antoine) o. s. v. Af hennes "Œuvres"
utkommo goda upplagor 1687 och 1695, 1747 och 1749.
S. S—n.


Desiderativ (af lat. desiderare, åstunda), språkv.,
som uttrycker en åstundan. Se Verb.

Desideratum, lat. (plur. desiderata, af desiderare,
åstunda), något som saknas, önskemål, brist, lucka
att fylla (i samlingar o. d.).


Desideria (Eugenia Bernhardina D.), konung Karl XIV:s
gemål, föddes i Marseille 8 nov.
1777 och fick i dopet namnen Eugénie Bernhardine
Désirée. Hennes faders, den rike köpmannen Clarys,
hus utgjorde 1793 en samlingsplats för de af Paoli
från Corsica fördrifne Bonaparterna, och den äldste
af dessa, Josef, gifte sig 1 aug. 1794 med Désirées
äldre syster, Julie. Dessa båda makar uppgjorde
snart ett förslag till framtida giftermål mellan
Desirée och Napoleon Bonaparte; "men hoppet om denna
förening tillintetgjordes", skrifver Josef i sina
"Mémoires", "då Napoleon 1796 gifte sig med änkefru
Beauharnais". En varm tillgifvenhet förenade dock
alltid Napoleon och hans förra fästmö.

Efter faderns död flyttade D. till sin syster
och sin svåger. Denne begaf sig 1796 med hustru
och svägerska till Italien, hvarest han i mars
1797 blef fransk resident i Parma och i maj
s. å. republikens ambassadör i Rom. Under sina
resor uti Italien åtföljdes Josef ofta af den unge
general Duphot, hvilken redan intog ett framstående
rum bland republikens härförare. Med honom blef
Désirée trolofvad. Dagen för bröllopet var redan
utsatt till 30 dec. 1797, men ett upplopp i Rom
föranledde en väpnad konflikt, i själfva franska
ambassadhotellet, mellan den påfliga regeringens
trupper och italienska revolutionärer, och Duphot,
som ville hindra skjutandet, stupade vid Josefs
sida, genomborrad af flera kulor — aftonen före den
utsatta bröllopsdagen. (Så framställes förhållandet
af Josef Bonaparte i hans tryckta memoarer och så
äfven i en samtida fransk teaterpjäs. Men enligt
Hochschilds uppgift till författaren af denna
uppsats har D. inför honom på gamla dagar förnekat
förlofningen.) Ambassadören begaf sig jämte sin
familj ögonblickligen från Rom, och påfven (Pius VI)
fördrefs af franska trupper. General Bernadotte, som
1798 blifvit fransk ambassadör i Wien, lämnade denna
post 13 april s. å., efter en folkdemonstration mot
honom. Under hans därpå följande vistelse i Paris, där
äfven Josef med familj då bodde, ingick han förlofning
med D. Bröllopet stod i Paris (i Josefs hotell vid
Rue du Rocher) 16 aug. 1798. Josef hade främjat detta
giftermål för att i Bernadotte vinna ett stöd för
sin familjs planer. 4 juli 1799 blef D. mor — hennes
make var då krigsminister —, och Josef stod fadder åt
hennes son. Bernadottes förbindelser med Bonaparterna
hindrade honom dock icke att öppet bryta med Napoleon,
när denne, efter sin hemkomst från Egypten, genom
en statskupp (9 nov. s. å.) störtade direktorium
och gjorde sig själf till förste konsul. Det var för
D:s skull, som den nye härskaren lät Josef förmå sig
att utstryka Bernadottes namn från listan på dem han
ärnade deportera. Napoleon stiftade snart ett hof,
och äfven vid detta hörde Josefs maka och svägerska
till hans käraste umgänge. Den senare fick också sin
del af den nya glansen, då hennes man 18 maj 1804
blef marskalk af Frankrike och 5 juni 1806 furste
af Ponte-Corvo — utmärkelser, för hvilka Bernadotte
helt säkert hade att tacka mera sin hustrus än sin
egen ställning till kejsaren. Att han insåg detta,
visar bl. a. hans åtrå att utbyta sin ställning bland
världens behärskare mot den vida anspråkslösare att
stödja tronen i ett kort förut nästan till spillo
gifvet rike, för hvars underkufvande han själf fört
trupper mot Norden.

Sedan Bernadotte 21 aug. 1810 blifvit vald till
tronföljare i Sverige och kort därefter inträdt i sin
nya värdighet, begaf sig äfven D., med sin son, Oskar,
till det nya fäderneslandet, till hvars hufvudstad
hon anlände 9 jan. 1811. Men hvarken hofvet eller
klimatet behagade henne. Med sin gemåls goda minne
lämnade hon därför Stockholm redan i juni s. å. —
det skånska bondupproret förbittrade hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>