Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 349-350 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Didot - Didr. - Didrachmon, forngrekiskt mynt. Se Drachme - Didrichsen, Didrik Ferdinand. Se Didr - Didrik af Bern - Didrik den lycklige - Didrikssagan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

antikvatyper (de s. k. Didotska typerna) och
föranstaltade, på Ludvig XIV:s befallning, en upplaga
af klassiska författare, hvilken skulle användas vid
dauphins undervisning. (Jfr Delphinus.) — Hans son
Pierre D. d. ä. (f. 1760, d. 1853) utgaf praktupplagor
i folio af klassiska författare, hvilka upplagor
utmärka sig genom textens korrekthet och renhet. Han
gjorde sig äfven bekant såsom författare och metrisk
öfversättare. — Pierres broder Firmin D. (f. 1764,
d. 1836) öfvertog 1789 faderns stilgjuteri och
förfärdigade typerna för broderns praktverk. Dessutom
uppfann han en ny typsort och ett nytt förfaringssätt
vid stereotyptryck. D. öfversatte själf klassiska
författare och skref sorgespelen La reine de Portugal
och La mort d’Annibal. Från 1827 egnade han sig
åt det offentliga lifvet och tillhörde 1830 deras
antal, som protesterade mot juli-ordonnanserna. —
Hans son Ambroise Firmin D. (f. 1790. d. 1876, se
vidstående porträtt) egnade sig åt språkstudier,
bereste Orienten, var en tid attaché vid franska
beskickningen i Konstantinopel och ingick
sedan i faderns affär, hvilken han 1827 öfvertog
tillsammans med sin broder Hyacinthe Firmin D. (f. 1794,
d. 1880). På deras förlag har en mängd förträffliga
verk utkommit. Den äldre brodern gjorde sig ett
namn som öfversättare af Anakreon och Thukydides
och som författare af värdefulla bibliografiska
och språkvetenskapliga arbeten, t. ex. Essai
typographique et bibliographique sur l’histoire
de la gravure sur bois (1863), Observations sur
l’orthographe française (1867, 2:a uppl. 1868) och
Alde Manuce et l’hellénisme à Venise (1875). 1872
blef han medlem af Académie des inscriptions. —
De mest betydande bland de nyare alster, som utgått
från de Didotska officinerna, hvilka ännu blomstra
under firman "Firmin Didot & c:ie", äro "Bibliothèque
française", "Collection des classiques français",
"Bibliothèque des auteurs grecs", nya upplagor af
Stephanus’ och Ducanges monumentala lexika, "Nouvelle
biographie générale" (från 1851) samt många konst-
och kulturhistoriska praktverk. Två pappersbruk,
hvilka sysselsätta 600 arbetare, tillhöra firman.

Didr., vid växtnamn förkortning för danske botanisten
Didrik Ferdinand Didrichsen, f. 1814, d. 1887 som
f. d. professor vid Köpenhamns universitet och
föreståndare för botaniska trädgården därstädes.

Didrachmon, forngrekiskt mynt. Se Drachme.

Didrichsen, Didrik Ferdinand. Se Didr.

Didrik af Bern, fornnordiskt namn på den östgotiske konungen
Teoderik. Jfr Didrikssagan och Teoderik.

Didrik den lycklige, grefve af Oldenburg och
Delmenhorst, blef genom sitt andra gifte, med grefve
Gert VI:s af Holstein dotter Hedvig, som dog 1436,
stamfader för det danska oldenburgska konungahuset
samt för dettas i Sverige, Ryssland och Norge
sedermera regerande bilinjer. Han hade tre
söner, Kristian, Morits och Gerhard, af hvilka den
förstnämnde, under namn af Kristian I, år 1448 uppsteg
på Danmarks, 1450 på Norges och 1457 på Sveriges
tron. D. afled 1440 i Delmenhorst.

Hjältar ur sagan om Didrik af Bern. (Efter en hvalfmålning i Floda kyrka i Södermanland.)

Didrikssagan, en från Tyskland härstammande och
äfven i Norden under medeltiden vidt utbredd saga,
hvars hjälte är "Dietrich von Bern" (den nedertyska
formen af hans namn är "Diderick" eller "Dirick",
den norsk-isländska "Þiðrekr", den svensk-danska
"Didrik"). Didrik är en af folkfantasien återkastad
spegelbild af den historiske Teoderik, östgoternas
konung, Italiens eröfrare (d. 526), och "Bern" är
en förvrängning af Verona. I Tyskland blef sagan
om Didrik och hans hjältar satt i förbindelse med
andra sagor, nämligen den ursprungligen östgotiska
Ermanariksagan, som rör sig kring
den historiske Ermanarik (d. 375), och den
frankisk-burgundiska Völsung-Niflunga-sagan,
hvilken, genom den däri uppträdande sachsiske
"huna"-konungen Etzel, sammangöts med minnet af
hunnernas konung Attila (d. 455), som man trodde
sig igenkänna i Etzel. Till Norden tyckas Völsunga-,
Niflunga- och Ermanarik-sagorna hafva kommit vid en
tid, då Didrikssagan ännu icke var utbildad eller
åtminstone förenad med dem. Väl nämnes "Þjóðrekr"
i ett par eddakväden, men dessa hänga endast helt
löst tillsammans med de öfriga. Likaledes finnes en
Thjo(d)rik, som fordom var herre öfver Hreidhafvets
(Medelhafvets) stränder, nämnd på den svenska
Rökstenen. I Tyskland finner man ett mycket gammalt
spår af Didrikssagan i det forntyska, från 9:e
årh. härrörande kvädet om striden mellan Hiltibraht
(Hildebrand), Didriks ypperste rådgifvare och vän,
och sonen Hadubraht. I 12:e årh. ombildades detta
kväde till en hjältesång, "Das Hildebrandslied",
och en troligen samtidig melodi till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>