Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 459-460 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dionaea - Dionaia, grek. myt. binamn pe Afrodite. Se Dione - Dione - Dionysier - Dionysios

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

styfva borst, och äfven på dess öfre sida finnas några
få sådana. Skifvan visar en egendomlig retbarhet. Om
man vidrör dess öfre sida eller de där sittande
borsten, böjas de på ömse sidor om medelnerven
liggande hälfterna hastigt mot hvarandra,
hvarvid taggarna i kanten gripa in i hvarandra.
Om en insekt af lämplig storlek, t. ex. en vanlig
fluga, sätter sig på skifvan, blir den sålunda
fångad. Alla försök att komma lös tjäna endast att
bibehålla retningen och fastare sammansluta skifvans
båda hälfter. När insekten är död, förblifva dessa
hälfter tätt slutna intill kroppen, och denna upplöses
af en vätska, som afsöndras ur körtlar, belägna på
bladskifvans insida, och slutligen uppsuges den lösta
massan genom skifvans yta. Jfr Insektätande växter.
Ldt.*

Dionæa muscipula.

Dionaia (lat. Dionæa), grek. myt., binamn på
Afrodite. Se Dione.

Dione (grek. Διώνη), grek. myt., dotter af
Uranos och Gaia (eller af Okeanos och Tethys),
blef med Zeus moder till kärleksgudinnan
Afrodite, hvilken äfvenledes stundom kallas
Dionaia eller Dione. I Dodona, den urgamla
orakelorten i Epirus, dyrkades D. såsom Zeus’
gemål i stället för Hera (Juno), med hvilken
hon stundom framställes såsom identisk. (Namnet
D. har samma ursprung som det romerska Juno.)
A. M. A.

Dionysier (grek. dionysia) kallades hos forntidens
greker de till vingudens, Dionysos’ (Bakchos’),
ära firade festerna. Dessa antogo än en vild och
orgiastisk, än en muntert uppsluppen och skämtsam
karaktär. I Aten var Dionysos’ dyrkan fördelad på fyra
årligen återkommande hufvudfester, hvilka delvis stodo
i förbindelse med vissa perioder inom vinodlingen
och vinberedningen. Nämnda fester
voro: 1) de s. k. "små", eller "landtliga
dionysierna", 2) "leneerna" (lenaia), 3)
"anthesterierna" (anthesteria) och 4) de "stora"
eller "stadsdionysierna". Det första, det andra
och i synnerhet det fjärde slaget förhärligades
genom uppförandet af dramer. Grekernas
dramatiska konst hade nämligen ursprungligen
utvecklat sig ur de till Dionysoskulten hörande
korsångerna och karnevalsupptågen, och teatern
i Aten betraktades såsom Dionysos’ helgedom.
A. M. A.

Dionysios (grek. Διονύσις,
lat. Dionysius). 1. D. d. ä., envåldshärskare i
Syrakusa, föddes omkr. 430 f. Kr. och var af låg
börd, men utmärkte sig redan såsom ung i kriget
mot kartagerna och fick med anledning däraf en
fältherrepost. Sedan han medelst list och ränker
undanträngt sina medfältherrar och genom förhöjning
af solden tillvunnit sig krigshärens bevågenhet,
uppsvingade han sig (406) till envåldshärskare
(tyrannos) öfver sin fädernestad och underlade sig
därefter småningom en stor del af de öfriga grekiska
städerna på Sicilien. För att öka sitt inflytande
förmälde han sig med en dotter af Hermokrates, en
bland Syrakusas mest framstående män, och efter hennes
död med Dions syster, jämte hvilken han dock samtidigt
tog en annan gemål, Doris, från Lokroi. D. lyckades
kväfva två upprorsförsök af de missnöjde syrakusanerna
och bibehöll sig vid enväldet ända till sin död,
367. Hans regering upptogs till stor del af krig
mot kartagerna, som innehade ansenliga besittningar
på Sicilien. Dessa krig fördes både till lands och
till sjöss samt med växlande lycka. Af den kartagiske
fältherren Himilko var D. en gång (396) hårdt belägrad
i själfva sin hufvudstad, Syrakusa, men räddades genom
en i det fientliga lägret härjande pest, hvilken
tvang Himilko till återtåg. Genom sina flottor
behärskade D. de närgränsande hafven och företog
flera expeditioner mot södra Italiens kuststäder,
bland hvilka Rhegion eröfrades (386), efter elfva
månaders belägring. Äfven utom Sicilien och Italien
sträckte han sina planer och gjorde (373), i förening
med spartanerna, ett misslyckadt försök att fördrifva
atenarna från Kerkyra (Korfu). — D. saknade icke
statsklokhet och egde en högst ovanlig handlingskraft,
men plågades af en ytterlig misstänksamhet, hvilken
förbittrade hans lif och förledde honom till de
skamligaste illdåd. Han hade äfven den fåfängan att
vilja glänsa såsom skald och råkade i förtviflan,
då hans verser i Olympia mottogos med begabberi. Så
mycket större blef hans glädje, då en af hans
tragedier fick priset i Aten. De med utsväfningar
förbundna festligheter, åt hvilka han med anledning
däraf hängaf sig, sägas hafva förkortat hans lif.
A. M. A.

2. D. d. y., den föregåendes son och efterträdare,
var en grym och vällustig despot, men utan faderns
kraft och duglighet. Fruktlösa voro Dions försök att
förädla honom genom den platonska filosofiens läror
och genom att bereda honom tillfälle till umgänge med
den store filosofen själf, hvilken förmåddes att för
detta ändamål två gånger besöka Syrakusa. D. fattade
visserligen ett lifligt intresse för Platon och
hans filosofi, men återföll snart i sina gamla
vanor. Förjagad af Dion, flydde han slutligen (356)
till Italien, där Lokroi och Rhegion fortfarande voro
i hans våld. Omsider lyckades han (346) återvinna
herraväldet öfver Syrakusa, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>