- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
515-516

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dispositonsprincipen - Dispositiv - Disproportion - Disputa - Disputabel - Disputant - Disputation

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den på parternas rätt att förfoga öfver tvistens
föremål hvilande grundsatsen, att de själfva må
bestämma öfver rättegångens utförande. Se vidare
Civilprocess, sp. 370—371.

Dispositiv (fr. dispositif; jfr
Disposition). 1. Statsr., den del af statsbudgeten,
som innehåller bindande bestämmelser angående
förvaltningen af inkomster och utgifter. —
2. Dispositiva rättsregler äro sådana, som icke
afse ovillkorligt ordnande af förhållanden, utan
lämna rum för dem, hvilka förhållandet angår, att
ordna det på annat sätt genom särskild rättshandel
enligt regeln: förord bryter lag. Endast om denna
frihet icke begagnas, blir alltså den dispositiva
rättssatsen tillämplig.

Disproportion (af lat. upphäfvande prefixet dis och
proportio, jämnt förhållande), missförhållande,
brist på jämnmått. — Disproportionerad
l. disproportionerlig, som ej innehar de rätta
proportionerna; illa afpassad; illa växt. Jfr
Proportion.

Disputa (La disputa del sacramento), it.,
"nattvardsstriden", det vanliga, men oegentliga
namnet på en af Rafaels vatikanska fresker, hvilken
framställer Teologien l. kyrkans förhärligande (jfr
Rafael).

Disputabel (lat. disputabilis; jfr Disputera),
tvistig, omtvistlig, som ej är obestridlig. Jfr
Indisputabel och Odisputabel.

Disputant (jfr Disputera), en som deltager i en
(offentlig) disputationsakt, företrädesvis en som
offentligen försvarar en tes eller en afhandling. Se
Disputation.

Disputation (lat. disputatio, af disputare, hafva
olika åsikter, utbyta meningar), meningsutbyte, lärd
strid, företrädesvis om offentligt meningsutbyte
angående en för vinnande af lärdomsgrad eller
erhållande af lärarbefattning eller för pastoralexamen
utgifven vetenskaplig skrift. Disputationer hållas vid
universitet och högskolor (förr äfven vid allmänna
läroverk) samt inför domkapitlen. Med disputation
förstås äfven den för vinnande af akademisk grad
till offentlig granskning framställda afhandlingen.
— Redan i universitetens äldsta tid
(1100- och 1200-talen) utgjorde disputationerna —
hvilka länge fingo sitt förnämsta innehåll från
striderna mellan skolastiker och humanister
— de förnämsta lifsyttringarna vid nämnda
lärdomssäten. Med universitetsinstitutionen kom äfven
disputationsväsendet till Sverige, och det stod här
i flor, långt innan konstitutionerna lagbestämt dess
former. I Johannes Rudbeckius’ konstitutioner af år
1606 för Uppsala universitet (de äldsta kända, hvilka
likväl aldrig vunno offentlig sanktion) var stadgadt,
att disputationer skulle hållas kl. 7—10 f. m. om
lördagarna, på hvilka dagar inga föreläsningar
höllos. De teser, som skulle blifva föremål för
ordskifte, borde åtta dagar före anslåendet uppvisas
för dekanus, och denne måste själf vara närvarande
vid ventilationen för att tillse, att allt ginge
rätt till och att god ordning iakttoges. Ingen fick
utan laga förfall undandraga sig att vara opponent
(granskare) eller respondent (svarande). De studerande
skulle tillhållas att infinna sig, och de frånvarandes
namn borde antecknas. Preses fick ej göra några bittra
utfall mot opponenterna eller med öfverdrifven skärpa
bemöta deras anmärkningar. I samma urkund ålades
det professorerna att disputera två gånger om året. Enligt
konstitutionerna för Uppsala af år 1655 och
för Lund af år 1666 (hvilka i hufvudsak stämma
öfverens) skulle hvarje professor åtminstone en
gång om året författa och offentligen ventilera
en disputation. Inga andra än professorer och de,
som vunnit någon akademisk grad, egde rätt att
"presidera för" afhandlingar. Öfriga disputanter
måste ställa sig såsom respondenter under professorers
eller magistrars (doktorers) presidium. Sex dagar
före ventilationen skulle disputationen anslås
och exemplar utdelas (det senare skedde vanligen
i kyrkan efter gudstjänstens slut). Preses öppnade
disputationsakten med ett kort tal, och därefter
framställde opponenterna sina anmärkningar. Hela
akten fick ej räcka mer än fyra timmar. Jämte
offentliga disputationer voro äfven, till ungdomens
utbildning, enskilda disputationsöfningar anordnade,
och det ålåg dekanus att öfvervaka dem. Teserna vid
dessa öfningar voro stundom författade af preses
eller respondens, stundom (och oftast) hämtade
ur någon godkänd författare. Endast ifall de voro
författade af en professor, var det tillåtet att
trycka dem. För att vinna promotion inom någon
fakultet måste kandidaterna, efter förutgången
disputation "pro exercitio" (för öfnings skull),
"disputera pro gradu". Gradualdisputationerna
utmärkte sig för en synnerlig högtidlighet. Rektor
skulle där infinna sig i ämbetsdräkt och vara åtföljd
af pedeller med silfverspiror i händerna. Följande
officianter skulle vara tillstädes: 1) preses, aktens
ledare, som vanligen jämväl var författare till
afhandlingen, för hvars innehåll han var ansvarig, 2)
respondenten (respondens), "svaranden", hvilken
hade att redogöra för innehållet af och stundom
äfven bemötte de framställda anmärkningarna, samt 3)
opponenterna (opponentes), granskarna. De sistnämnde
voro merendels två och utsågos af preses eller
respondens. — Disputationerna urartade efter hand
till tomma formaliteter, och deras vetenskapliga
värde var ej alltid oomtvistadt. Därtill kom,
att ej sällan störande uppträden inträffade, så att
det hela snarare gestaltade sig som ett narrverk än
som en tankeöfning. Orsaken till att ett så groft
missbruk fördrogs låg otvifvelaktigt däri, att de
akademiska disputationerna utgjorde det enda medlet
för universitetslärarna att utan penninguppoffring
utgifva afhandlingar af vetenskapligt innehåll. Ända
in i midten af 19:e årh. författades nämligen,
med få undantag, afhandlingen af preses, hvaremot
tryckningen bekostades af respondenterna. Genom
statuterna af 2 april 1852 afskaffades de nämnda
missförhållandena. Genom dem infördes det stadgandet,
att den, som vill vinna doktorsgrad, skall, efter
fullgörandet af öfriga fordringar, "själf författa
och utan preses offentligen försvara en akademisk
afhandling". Opponenternas antal bestämdes till tre,
af hvilka en (vanligen en akademisk lärare) skall
utses af den fakultet, till hvars vetenskapliga
område afhandlingens innehåll hör, och de
öfrige tvenne utses af respondenten (författaren)
själf. Det är därjämte enhvar obetaget att opponera
extra. Före ventilationen skall afhandlingen granskas
af vederbörande fakultets dekanus, hvilken granskning
är särskildt omnämnd i tryckfrihetsförordningen (1812)
såsom ett undantag från den allmänna censurfriheten. I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free