Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 523-524 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dissidens - Dissimilation - Dissimulation - Dissimulera - Dissis, mus. Se Diss - Diss moll - Dissna - Dissociation - Dissociationskonstant - Dissociera - Dissogoni

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trosfrågor. — Dissident, afvikande i åsikter,
företrädesvis i fråga om trosbekännelser. Denna
benämning är vanlig i Schweiz, Preussen och,
företrädesvis, i Polen. De rättigheter, som tid
efter annan gifvits dissidenterna (icke-katolikerna)
i sistnämnda land, i synnerhet genom den s. k. "pax
dissidentium" 1573, hafva ofta blifvit kränkta,
särskildt under den af jesuiterna ledde August II
(1697—1733) framför allt på riksdagen i Grodno
1719. Jesuiternas förföljelser mot dissidenterna
i Polen bidrogo mer än något annat att fördärfva
landet och göra det till ett lättvunnet byte för
grannstaterna. Litt.: Krause, "Die reformation und
gegenreformation in Polen" (1901). — Dissidentism,
meningsskiljaktighet i religiösa ting.
(Hj. H—t.)

Dissimilation (af lat. dissimilis, olik),
olikdaning; språkv., förändring af ett språkljud
till (större eller mindre) olikhet med ett annat
närstående, t. ex. öfvergången från l till n i
fsv. lyklar, som blifvit nysv. nyklar. Jfr Noreen,
"Vårt språk" (III: 46, 1905).

Dissimulation (lat. dissimulatio, af dissimulare,
förställa sig), förställning, fördöljande.

Dissimulera (lat. dissimulare, förställa sig),
hemlighålla, ej låta märka; förställa sig. Mots.:
simulera. En sjuk kan dissimulera, en frisk simulera
en sjukdom.

Dissipation (lat. dissipatio, af dissipare, förströ,
skingra), förströelse.

Dississ, mus. Se Diss.

Diss moll (fr. ré dièse mineur, eng. d sharp minor),
mus., den molltonart, som har diss till grundton
och företecknas i likhet med sin parallell, fiss
dur, med sex ♯, nämligen för f, c, g, d, a och e.
A. L.*

Dissna, en omkr. 140 km. lång biflod fr. v. till Düna.

Dissociation (lat. dissociatio, af dissociare,
söndra, upplösa), Elektrolytisk, fys. kem. Van’t Hoff
uppställde 1886 den lagen, att det osmotiska tryck,
hvilket en i en viss volym vätska löst kropp utöfvar,
är precis lika stort som det tryck, hvilket samma
mängd af kroppen skulle ega, ifall den uti gasform
intoge samma volym. Genom mätning af det gastryck,
som en gifven mängd, t. ex. 1 gr., af en gifven
gas utöfvar, då den intar en viss volym, t. ex. 1
kbm., vid 0° C., bestämmes gasens molekylarvikt
(se Avogadros lag). Enligt van’t Hoffs lag kan man,
då man känner det osmotiska trycket hos en gifven
mängd, t. ex. 1 gr., af en gifven kropp, löst i
en gifven mängd, t. ex. 1 kbm., vatten eller annan
vätska vid 0° C., påstå, att sagda kropp skulle i
gasform under liknande yttre omständigheter utöfva
ett precis lika stort gastryck. Man har på detta sätt
utrönt molekylarvikten hos en stor mängd kroppar,
hvilka man ej lyckats öfverföra i gasform, genom att
lösa dem i vatten eller andra vätskor och bestämma
lösningarnas fryspunkt eller kokpunkt, hvarur den
lösta kroppens osmotiska tryck beräknas. De så
bestämda molekylarvikterna stämma i de flesta fall
väl öfverens med hvad man af erfarenheter från andra
håll kan vänta, och van’t Hoffs lag har därigenom
fått sin bekräftelse. Helt annorlunda förhålla sig
emellertid lösningar uti vatten af elektrolyter,
kroppar, som leda elektricitet under samtidig kemisk
sönderdelning, och hvilka från kemisk synpunkt kallas
salter, syror och baser.
Dessa erhålla alla, enligt beräkning ur van’t Hoffs
lag, en mycket för låg molekylarvikt. Man skulle ju
kunna försöka att förklara dessa undantag på samma
sätt som de, hvilka funnits bland gaserna, genom
antagande af dissociation, så att exempelvis klorväte
(H Cl) uti lösning antoges vara delvis sönderfallet i
H och Cl (väte- och kloratomer). Emellertid syntes
denna utväg så stridande mot alla föregående kemiska
erfarenheter, att van’t Hoff ej tilltrodde sig
att beträda densamma. Detta steg togs först 1887 af
Arrhenius, som visade, att de slutsatser, till hvilka
man kommer genom studiet af elektrolyternas galvaniska
ledningsförmåga, i nämnda fall öfverensstämma med
antagandet af dissociation, men ej uti vanliga atomer
eller atomgrupper, utan sådana laddade med
elektricitet (ioner; i förevarande exempel

+		—
H	och	Cl).

Dissociationens storlek, sådan den
beräknas ur det ena eller andra fenomenet, visar en
mycket påfallande öfverensstämmelse. Till följd af den
elektriska laddningen hos ionerna är det emellertid
omöjligt att i märkbar grad skilja dem åt annat än med
elektriska hjälpmedel (elektrolys); i detta afseende
skiljer sig den elektrolytiska dissociationen från den
vanliga, men eljest äro de likartade, d. v. s. samma
lagar gälla för dem båda. Sedan en massa slutsatser
af Arrhenius och andra dragits ur läran om den
elektrolytiska dissociationen och befunnits kasta
ljus öfver de mest skilda områden af fysiken och
kemien, har denna lära blifvit allmänt antagen och
äfven beredt väg för van’t Hoffs teori för lösningar,
hvilkens hufvudlag ofvan blifvit anförd.

Äfven för åtskilliga gaser (salter uti Bunsenlågan)
har Arrhenius påvisat, att de äro elektrolytiskt
dissocierade. Enligt nyare undersökningar antar
man likväl, att gasernas dissociation, då de leda
elektricitet, delvis är af annan art och beror
på molekylernas sönderfallande i elektroner (se
d. o.). Den elektrolytiska dissociationsteoriens stora
betydelse för kemien beror på den omständigheten,
att ionerna synas vara de egentliga kemiskt verksamma
kropparna, i det andra kroppars reaktionsförmåga,
jämförd med ionernas, är högst obetydlig.
S. A—s.

Dissociationskonstant, fys. kem. Enligt Arrhenius’
dissociationsteori eger i hvarje lösning af en
elektrolys (syra, bas eller salt) jämvikt rum mellan
elektrolytens hela molekyler och dess ioner. Denna
jämvikt bestämmes genom massverkans lag, enligt
hvilken i det enklaste fallet (dissociation
i 2 ioner) ekvationen Ci² = KCs måste gälla,
där Ci betyder ionernas och Cs de hela (icke
dissocierade) molekylernas koncentration samt K
en konstant, den s. k. dissociationskonstanten
l. affinitetskonstanten. Denna konstant är
karakteristisk för hvarje syra eller bas och utgör ett
kvantitativt uttryck för dess styrka eller affinitet.
H. E.

Dissociera (lat. dissociare, af dis, åtskils, och
sociare, förena), sönderdela, skilja, upplösa. Jfr
Associera och Dissociation.

Dissogoni (af grek. dissogenein, föda två gånger),
zool., en art af fortplantning, som anträffas
hos vissa kammaneter (Eucharis och Bolina) och som
utmärkes därigenom, att larverna, strax efter det
de lämnat ägghöljet, blifva könsmogna och lägga ägg,
hvarefter könsorganen tillbakabildas och larverna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>