Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djurornamentik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jaktstycket, djurporträttet och den komiska eller humoristiska
illustrationen till djurfabeln. Framställningen
af det döda djuret (vildt, fiskar o. d.) bildade
öfvergången till "stilleben". — Dessa karakteristiker
och klassificeringar torde emellertid för den nutida
konsten knappt hafva mer än kuriositetsvärde. —
Bland mer eller mindre berömda europeiska
djurmålare i äldre och närvarande tid — japanerna
intaga annars såsom djurmålare en hedersplats - må
nämnas: i Tyskland A. Adam, Ridinger, Fr. Voltz;
i England Landseer, Ansdell; i Frankrike Rosa
Bonheur, Oudry, Ph. Rousseau, C. Troyon, H. Vernet;
i Belgien Snijders, P. de Vos, Rubens, Jordaens,
Ommeganck, E. Verboeckhoven; i Holland Berchem,
G. Camphuysen, A. Cuijp, K. Dujardin, Hondekoeter,
Potter, J. Weenix, Wouwerman; i Danmark Bache,
Bögh, Gebauer, Lundbye; i Norge Arbo, Askevold,
Bö, S. Dahl; i Finland tre konstnärer med namnet
Wright; i Sverige O. Anderson, Arsenius, Brandelius,
Ehrenstrahl, Holst, Kjörboe, Lönnroth, Wahlbom och,
främst, Liljefors, som, börjande med "idyllen",
sedan höjt sina djurframställningar till af
samtida konstnärer ouppnådd monumentalitet.
(O. G—g.)
Djurornamentik. Se Ornamentik.
Djurplågeri har under senare tider i de flesta länder
blifvit föremål för strafflagstiftarnas uppmärksamhet,
och mångenstädes hafva s. k. djurskyddsföreningar
varit ytterst verksamma för undanröjandet af detta
onda. Såsom något brott mot djuret kan djurplågeriet
icke uppfattas, enär rätten ej erkänner djur såsom
rättssubjekt och någon rättskränkning således ej
kan begås mot sådana. Men det påkallar dock straff,
emedan det utgör ett sårande af andra människors
sedliga känslor och dessutom är en råhet, egnad
att förvilda sinnena och därigenom inverka menligt
på folkkaraktären. De bestämmelser, hvilka de
särskilda strafflagarna innehålla i detta ämne, äro
af ganska olika omfattning. Det är endast de svårare
formerna af misshandel, som pläga vara belagda med
straff. Flerstädes inskränkes också straffskyddet
till de s. k. husdjuren. I några länder är gärningen
straffbar, endast då den sker offentligt eller
är på annat sätt förargelseväckande (så enligt
Tyska rikets strafflag). Den svenska strafflagen
stadgar böter för den, som i "behandling af egna
eller andras kreatur visar uppenbar grymhet". Äro
omständigheterna synnerligen försvårande, kan
straffet höjas till fängelse, högst sex månader.
J. H—r.*
Djurriket, zool. Se Djur.
Djurröd, socken i Kristianstads län, Gärds
härad. 2,992 har. 790 inv. (1905). Annex till Träne,
Lunds stift, Gärds kontrakt.
Djursagan, en saga, i hvilken djuren framställas såsom
egande talförmåga och tankeförmåga. Uppkomsten af
denna saga är att hänföra till den förhistoriska
tiden. En poetisk bearbetning af densamma
(djurepos, djurfabel) framträdde först i den indiska
litteraturen, i "Hitopadesa" (vänlig undervisning),
och detta verk blef sedan efterbildadt på flera af
Österns språk, bl. a. på arabiska, i "Kalila va dimna"
(den dumme och den illistige schakalen). Till Europa
kom den österländska djurdikten på samma väg som
den österländska fabeldikten (se Fabel), och den
anslöt sig i vår världsdel med lätthet till redan
befintliga traditioner.
Hos frankerna förekomma tydliga spår af djursagan
redan i 7:e årh. (Fredegars krönika), hos bajrarna
från slutet af 10:e eller början af 11:e årh. Från de
förre vandrade djursagan öfver Rhen till Lothringen,
Flandern och norra Frankrike, och i dessa trakter
fick den sin förnämsta utbildning och poetiska
behandling. De äldsta af dessa behandlingar äro
på latin, nämligen "Ecbasis cujusdam captivi" (på
hexameter, sannolikt från början af 10:e årh.),
"Isengrimus" (på disticha, från början af 12:e
årh.) och "Reinhardus vulpes" (likaledes på disticha,
från omkr. 1150). Omkr. 1170 gjordes, såvidt man vet,
den första medelhögtyska bearbetningen af djursagan:
"Isengrîmes nôt", hvilken i början af 13:e årh., utan
ändring af innehållet, omsmältes i den från Heinrich
von Veldekes tid härskande renare versformen. I norra
Frankrike undergick djureposet ("Le roman du renart")
i 13:e och 14:e årh. mångfaldiga bearbetningar. Sin
mest konstnärliga gestaltning erhöll sagan (sannolikt
omkr. 1250) i Flandern, där den framträdde under
titeln "Reinaert de vos". Författaren till denna
saga är ej känd (enligt J. Grimm var hans namn
Willem de Matoc, enligt andra hette han Willem
Utenhove). En jämförelsevis underlägsen bearbetning
och fortsättning af "Reinaert de vos" verkställdes
omkr. 1350, försågs i 15:e årh. med en prosaisk
glossa af Hinric von Alkmar och utgafs 1498 på
trycket, i plattysk öfversättning, under titeln
"Reineke de vos" (ett unikt exemplar af denna paleotyp
förvaras i Wolfenbüttel). Såsom öfversättare gällde
länge Nikolaus Baumann; men i senare tid har Zarncke
sökt bevisa, att äran tillkommer Rostock-boktryckaren
Hermann Barkhusen. Ifrån denna plattyska form af
dikten härflyta alla andra bearbetningar. Sådana
finnas på de flesta språk, bl. a. på högtyska (redan
1544; mest känd är Goethes hexametriska bearbetning
"Reineke Fuchs", 1794), på danska (1555), svenska
(1621; en nyare öfv. utgafs 1827 af L. Hammarsköld),
engelska (1681) och holländska (1694).
R. G.
Djursdala, socken i Kalmar län, Sevede härad. 7,560
har. 986 inv. (1905). Annex till Södra Vi, Linköpings
stift, Tunaläns och Sevede kontrakt.
Djursholm. 1. Förr frälsegods, beläget i Stockholms
län, Danderyds skeppslag, var ursprungligen af
stort omfång (det omfattade bl. a. hela Lidingön),
men bestod slutligen endast af 2 mtl frälsesäteri
och 4 3/4 mtl frälse med därunder lydande torp
och lägenheter. Godset egdes under 1400-talet af
riksföreståndaren Nils Jönsson Oxenstierna och hans
son Erik, öfvergick för en kort tid till släkten
Tott och omkr. 1500 till riksrådet Nils Eskilsson
Banér samt tillhörde sedan ända till 1813 (från
1731 såsom fideikommiss) släkten Banér. Den gamla
hufvudbyggnaden ("slottet") af sten med ända till 1,5
m. tjocka murar, uppförd under loppet af 1500-talet,
förstördes af vådeld 1656, men återuppbyggdes i
ståtlig barockstil för riksrådet frih. Svante Banérs
(d. 1674) räkning. (Fig. 1 visar dess utseende på
1680-talet, sådan som dess anläggning framställes i
Erik Dahlberghs Sueciæ-verk och åtminstone delvis
kom till utförande. Slottets prakt förföll i hög grad
under de följande 200 åren.) 1877 blef brukspatron
R. N. G. Montgomery-Cederhielm innehafvare af D.,
och hans arfvingar sålde 1889 godset till J. H. Palme
och O. Ekman, hvilka s. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
