- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
619-620

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Doesborgh ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lobstein, "Einleitung in die evangelische dogmatik" (1897).
E. Bg.

Dogmatik (af grek. dogmatikos, som innehåller
lärosatser), teol., egentligen vetenskapen om
dogmerna (se Dogm). Ordet, en relativt ny term,
som först från midten af 17:e årh. blir allmännare
bruklig och småningom undantränger äldre uttryck,
är den vanligaste beteckningen för den vetenskap,
som närmast åsyftar att gifva en systematiskt
fullständig och metodiskt grundad framställning af
den inom ett visst kristet kyrkosamfund härskande
läroåskådningen — som alltid omfattar ett vida rikare
innehåll än det, som i dogmerna i egentlig mening
vunnit ett kyrkligt fixeradt uttryck — i dess inre
sammanhang. Emellertid kan en efter den evangeliska
kyrkans principer utförd dogmatik svårligen stanna vid
att blott fastställa och eventuellt gentemot motsatta
åskådningar försvara den faktiskt inom ett sådant
samfund gällande läran. Enligt denna kyrkas åskådning
kan nämligen aldrig läroutvecklingen på någon punkt
vinna sin afslutning; fastmer åligger det kyrkan
att ständigt på nytt själfständigt tillegna sig och
söka djupare intränga i den gudomliga uppenbarelsens
innehåll. Den giltiga läran, hvilken dogmatiken har
att bringa till sitt möjligast adekvata uttryck, är
därför för den evangeliska kyrkan ej liktydig med det
faktiskt inom kyrkan gällande, utan är ett ideal,
till hvilket det för denna gäller att i fortsatt
sanningssträfvan närma sig. Den uppgift, som den
evangeliska dogmatiken i detta syftes tjänst har att
fylla, anges enklast genom den i dess ställe ofta
använda termen troslära. Dogmatikens objekt
är ej en summa på förhand faststående trossatser,
hvilka den blott skulle hafva att med hvarandra
förmedla och, om möjligt, återföra till en högsta
enhet, utan den i kyrkan lefvande tron själf. Då
emellertid tron i sin uppkomst och sin egenart
alltigenom är betingad af det uppenbarelseinnehåll
den omfattar, ligger dogmatikens hufvuduppgift ej —
såsom särskildt Schleiermacher tenderat att fatta den
— i den psykologiska beskrifningen af den subjektiva
tron, utan i klargörandet af trosmedvetandets
sanningsinnehåll. Den har, fullständigare uttryckt,
att med största möjliga vetenskapliga fullständighet,
noggrannhet och klarhet framlägga den gudomliga,
i Jesu Kristi person principiellt fulländade
uppenbarelsens innehåll i dess betydelse för
troslifvet samt att klargöra den grund, hvarpå tron
stöder sin visshet om detta innehålls sanning.

Dogmatiken ställer sig alltså från början på trons
ståndpunkt och kan och vill såtillvida ej göra anspråk
på fullständig "förutsättningslöshet". Dock behöfver
detta ej stå hindrande i vägen för dess vetenskapliga
karaktär. Så länge den ej öfverskrider gränserna för
en troslära i nyss angifna mening, förutsätter den
härmed i grunden endast, såsom hvarje vetenskap,
sitt objekt, och alla vetenskapens hjälpmedel
tagas i anspråk vid arbetet på att klargöra denna
tros mångsidiga tankeinnehåll. Och medan den äldre
apologetikens försök att äfven för de för hvarje
troserfarenhet främmande bevisa dettas sanning strider
mot trons eget väsen, såsom en i sista instans ej
på teoretiska, utan på praktiska grunder hvilande
visshet, är det däremot för tron ett i högsta
grad centralt intresse att för sig själf äfven
vetenskapligt rättfärdiga denna sin visshet
under klart medvetande om sin plikt att från sig
afsöndra allt, som inför en strängare pröfning
visar sig vara eller ännu kunna misstänkas för att
hvila på en illusion. Ju mer i en tid själfva den
religiösa trons grundvalar sättas i fråga, desto
större betydelse får denna sistnämnda uppgift.

I sitt eget trosmedvetande har dogmatikern också den
närmaste källan för sina dogmatiska utsagor. "Jag,
den kristne, gifver", säger v. Hofmann, "åt mig
själf, teologen, det egentligaste stoffet för
min vetenskap". Dock visar dogmatikerns eget
trosmedvetande honom af sig själf öfver till
församlingens. Af dess religiösa lif finner han
sitt eget ända i dess innersta grund betingadt och
i hela sin art prägladt. Dogmatikern borde, säger
v. Frank, hafva något af "en folkdiktares art,
åt hvilken det är gifvet att forma och gestalta
hvad som, åsyftadt och tänkt, men ej utgestaltadt,
är innehållet i folkets hjärta och medvetande". Men
äfven församlingens trosmedvetande visar utöfver
sig själf till en än rikare källa för dogmatiken. I
uppenbarelsen, som närmast är församlingen gifven
i den heliga skrift (se nedan), vet den sig ega
den yttersta, aldrig uttömda, källan för hela sitt
religiösa lif och tänkande. Af dogmatikern måste den
därför kräfva ej blott att han pröfvar de satser,
som han framställer, inför uppenbarelsens norm,
utan ock att han på ett originellt sätt ur den såsom
källa alltjämt hämtar befruktande impulser för sitt
tänkande. Dock är han i denna sin skrifttolkning
faktiskt beroende af den religiösa tradition,
under hvars inflytande hans religiösa åskådning
bildats. Hela kyrkohistorien kan från denna synpunkt
betecknas såsom källa för dogmatiken. De försök, som
gjorts (t. ex. af Beck och hans skola, se nedan), att
utan dess ledning direkt ur skriften hämta fram ett
kristligt sanningssystem, hafva i regeln blott fört
med sig ett utlämnande af dogmatiken åt en omedvetet
och därför förvirrande verkande tradition. I den
kyrkliga tradition, ur hvilken dogmatikern således
har att medvetet och under kritisk pröfning ösa,
intaga den egna kyrkans bekännelseskrifter, såsom
dess klassiska själfvittnesbörd om sin egenart, det
främsta rummet. Särskildt mellan den protestantiska
och den katolska kyrkan består en så djupgående,
alltjämt snarare växande än aftagande, motsats,
att dogmatiken ej blott i vissa detaljfrågor, utan
i hela sin anläggning och syftning måste få en helt
olika prägel, allteftersom den låter sig ledas af
den ena eller andra kyrkans grundprinciper.

Med frågan efter dogmatikens källor är ock frågan
om dess normer i grunden besvarad. Såsom obetingad
norm ("norma normans") erkänner den evangeliska
kyrkan endast den gudomliga uppenbarelsen eller
"Guds ord"; alla andra normer måste först själfva
pröfvas efter denna ("normæ normatæ"). Denna
grundsats har fått sitt mest bekanta uttryck i
reformationens s. k. formalprincip: läran om den
heliga skrift såsom "den enda regel och rättesnöre,
efter hvilken alla läror och alla lärare böra anses
och dömas" (konkordieformeln) — i motsats till den
katolska kyrkans uppställande af traditionen såsom
en med skriften jämställd, faktiskt öfverordnad
auktoritet. Dock kan efter konsekvent evangelisk
åskådning uppenbarelsen (resp. Guds ord) ej utan
vidare sättas identisk med den heliga skrift. Och
för att "formalprincipen" — en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free