Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Donati ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Bologna 1283 och 1288 samt i Pistoja
1289. Jämte motpartiets ledare förvisad från Florens
1300, återvände han snart och lyckades få stor makt i
staden, men blef till sist dömd till döden, belägrades
i sitt palats och dödades vid ett försök till flykt. —
Till släkten hörde äfven Gemma D., Dantes maka,
dotter af Manetto D.; hon äktade den store skalden
troligen något af åren 1291—96 och lefde ännu 1332,
elfva år efter hans död.
Donati [dånāti]. 1. Cesare D., italiensk
novellförfattare, f. 1826, deltog 1848 i de
politiska rörelserna och blef 1859 ämbetsman i
undervisningsministeriet. Bland hans många arbeten må
nämnas berättelserna Per un gomitolo, Arte e natura
och Diritto e rovescio (1858), romanerna Tra le
spine (1870) och Povera vita! (1874), Rivoluzione
in miniatura (1875), hans förnämsta verk, samt
novellsamlingarna Foglie secche (s. å.) och Storie
bizzarre (1888).
2. Giambattista D., italiensk astronom och meteorolog,
f. i Pisa 1826, d. 1873 såsom chef för observatoriet
(sedan 1864) vid Florens, upptäckte den efter honom
uppkallade briljanta kometen af 1858. Han egnade
sig sedermera, förutom åt meteorologiska studier,
förnämligast åt spektralanalytiska undersökningar,
som just vid denna tid började användas äfven inom
astronomien.
2. Rh.
Donation (lat. donatio, af donare, skänka, af donum,
skänk), skänk, gåfva, i synnerhet laga stadfäst
gåfva. Se Gåfva och Testamente. Jfr Abalienation,
Donatarie, Donator, Donera, Dotation och Län.
Donationsgods, benämning på åtskilliga jordlägenheter
i östra Finland, hvilka mellan 1721 och 1811, då
denna landsdel utgjorde ett ryskt guvernement, af
Rysslands regenter gåfvos i förläning åt enskilda
personer. Enär någon skillnad med afseende på dessa
lägenheters jordnatur (mellan frälse-, skatte- och
kronohemman) före nämnda tid icke fanns, ansågos de
vara af sistnämnda egenskap. Efter Finlands eröfring
(1809) blef nyttjande- och dispositionsrätten öfver
lägenheterna på olika tid och villkor bortgifven af
ryska kronan. Förläningsbrefvens innehåll lämnade
emellertid rum för skiljaktig tolkning, och följderna
däraf voro ständiga tvister mellan bönderna och
deras herrar. I allmänhet var donationsbonden gynnad
af myndigheterna och kunde därför, ehuru under för
öfrigt tryckta förhållanden, skaffa sig åtminstone
skydd i besittningen af sin fäderneärfda jord.
Genom ett kejserligt manifest af 11 dec. 1811
införlifvades Viborgs län med det öfriga Finland. 31
dec. s. å. utkom en förordning, som bestämde,
huru donationsböndernas räntor skulle utgöras,
till dess skattläggning försiggått. 1817 utfärdades
ytterligare en förordning, hvarigenom donatarierna
i de flesta fall tillerkändes full eganderätt till
jorden, hvaremot bönderna bibehöllos i besittningen
af densamma. 25 nov. 1826 förordnades slutligen
angående naturen af de i Viborgs och Kymmenegårds
län donerade egendomarna, att de skulle tillgodonjuta
vanliga frälsehemmans förmåner. Därjämte bestämdes,
att bönderna, mot erläggande af förut stadgade räntor
och utskylder, skulle få kvarsitta på sina hemman till
midfastan 1837. Från denna tid var donationsegaren
berättigad att efter godtfinnande förordna
om räntornas belopp och hemmanens
häfd. Sedan sålunda donationsgodsen, i strid med
grundlagens stadganden, ombytt jordnatur, förlorade
donationsallmogen den ärftliga besittningsrätten
till sin jord, och dess lott blef faktiskt ett
slags lifegenskap. 1826 års författning, som utgör
en skamfläck i Finlands lagstiftnings historia
(hvarigenom vid pass tjugondedelen af landets
befolkning rättslös öfverlämnades åt snikna godsegares
och känslolösa förvaltares godtycke), blef också
en hämsko på hela östra Finlands utveckling. Detta
af hela landet djupt kända missförhållande undgick
ej regeringens uppmärksamhet. Till ständerna vid
landtdagarna åren 1863 och 1867 aflätos därför
propositioner om att finska statsverket skulle inlösa
donationsgodsen. Propositionerna blefvo i hufvudsak
godkända af ständerna, och regeringen bemyndigades att
verkställa inlösningen, dels med besparade statsmedel
och dels med ett ända till 12 mill. mark uppgående
amorteringslån, som af styrelsen finge upptagas under
ständernas garanti. Landbönderna tillerkändes rätt att
genom skatteköp förvärfva full eganderätt till de af
dem besuttna hemmanen, mot det att de amorteringsvis
till statsverket återgäldade köpesumman. 1890
inlöstes af finska statsverket det sista af de
stora donationsgodsen. Frågan om donationsgodsens
inlösen kan därför vid nämnda tid anses slutligen
löst. Sedermera har dock inlösen af de återstående
mindre donationslägenheterna fortgått. Af samtliga
inlösta donationsgods hade år 1906 blott fyra ännu
icke af landbönderna lösts till skatte. För att bereda
landbönderna lättnad vid köpeskillingens erläggande
har från en del inlösta gods’ skogar försäljning
af timmer genom kronans bemedling verkställts och
inkomsten anslagits till betäckande af landböndernas
löseskilling. — Till och med 1893 hade sålunda
finska statsverket inlöst för 17,293,469 mark icke
mindre än 65 donationsgods, omfattande 2,032,318 tnld
(1,006,235 har), å hvilken areal bodde en befolkning
af 76,733 personer. Den jord, som af bönderna ännu
ej blifvit inköpt och ej utbruten till kronoparker,
förvaltas för statsverkets räkning. Jfr Domän.
A. J. L. (A. G. F.)
Donationsjord, Städernas, fastighet, som städerna
erhållit i förläning (gåfva) af kronan. De flesta
svenska städer hafva hugnats med dylika donationer,
särskildt under 1500- och 1600-talen, hufvudsakligen
af den anledning, att utöfningen af borgerlig näring
under då rådande brydsamma förhållanden ansågs
föga lönande och borgerskapet i följd däraf i sin
verksamhet förtjänt af direkt ekonomiskt understöd
från statens sida. Då tillgången på reda penningar
vid berörda tid var ringa och staten knappast hade
att röra sig med andra tillgångar än fast egendom,
var det naturligt, att understödet i allmänhet
utgick i denna form. De donerade fastigheterna hafva
omfattat så godt som alla i jordeboken upptagna slag
af fast egendom: kungs- och kungsladugårdar, säterier,
hemman, lägenheter, verk och inrättningar (särskildt
mjöl- och sågkvarnar samt tegelbruk), vattenfall,
strömmar och fisken. I allmänhet hafva de upplåtna
fastigheterna varit af krono natur, men i åtskilliga
fall, då behof för städerna yppats att förvärfva något
i enskild ego varande område, har kronan genom byte
mot annan jord eller eljest mot vederlag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
