- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
899-900

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drouet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder
Fornbrittisk druid.

Taranis hos Lukanus och andra på inskrifter. Mycket
vanliga voro modergudinnor, skyddsgudomligheter,
som oftast uppträda tre och tre. Druiderna egde
insikter i astronomi och kosmologi. De begagnade ett
slags skriftecken, i hvilka romarna funno likhet
med de grekiska bokstäfverna. Deras läkekonst
var mystisk-religiös: den utöfvades vanligen i
besvärjelseform och under användning af vissa
trollmedel, bland hvilka, enligt Plinius d. ä., de
verksammaste voro misteln, som benämndes "allbota",
och det s. k. ormägget (lat. anguinum). När misteln
påträffades, afskars den, berättar Plinius, med
en gyllene knif, af en hvitklädd druid, och tvenne
tjurar offrades. Ormägget bildades, enligt kelternas
tro, af en ormklungas giftiga "spott och svett". När
det var färdigbildadt, kastades det upp i luften,
och den druid, som var nog lycklig att uppfånga
det i sin mantel, bar det sedan vid barmen som en
talisman. "Det var af ett lagom stort äpples omfång",
säger Plinius d. ä., som påstår sig hafva med egna
ögon sett ett sådant. — Druiderna förkunnade läran
om ett lif efter detta samt om en själavandring, till
följd hvaraf Diodorus Siculus m. fl. trott sig finna
ett sammanhang mellan deras åsikter och Pythagoras’
filosofiska system. Gudstjänsten förrättades på
höga berg eller i mörka eklunder. Hvitklädd,
med eklöfskrans på hufvudet, stod druiden framför
altaret. Med ledning af offerdjurens inälfvor, af
himlatecken och drömmar m. m. d. förkunnade han gudens vilja, oftast
i dunkla ordalag. Människooffer voro ej
sällsynta. Vissa i Frankrike och England
förekommande fornlämningar (cromlech l. dolmen,
menhir
), som ofta benämnas druidaltaren eller
druidstenar, äro mycket äldre än druidkulten, men
det är dock ganska antagligt, att de under
druidismens tid kunnat användas till offerställen. —
Druiderna utöfvade stort inflytande bland folket.
Cæsar stödde sig på dem mot riddarståndet. Men
sedan de keltiska folken kommit under romarnas välde,
sjönk druidernas makt hastigt. Kejsar Claudius
(41—54 e. Kr.) förbjöd druidkulten. Men långt därefter,
ja till och med sedan kristendomen införts, lefde
druidiska bruk och druidisk vidskepelse kvar i folkets
minne, och i Britannien, enkannerligen i Wales och på
ön Mona (Anglesey), upprätthöllo barderna en
del af druidismens traditioner. — Från kelterna på
Brittiska öarna är en afsevärd litteratur bevarad,
från hvilken en hel del sagor och motiv fått
vidsträckt utbredning i medeltiden och i 19:e årh.
Men dessa litteraturalster äro tillkomna i kristen
tid. Litt.: H. Gaidoz, "Esquisse de la religion
des Gaulois" (1879), G. Dottin, "La religion des
celtes" (1904), d’Arbois de Jubainville, "Principaux
auteurs de l’antiquité à consulter sur l’histoire des
celtes" (1902), J. Rhys, "Celtic Britain" (3:e uppl. 1904),
C. Squire, "Mythology of
British islands" (1905), E. Amoyl, "Celtic religion in
prechristian times" (1906), K. Meyer och A. Nutt,
"The voyage of Bran" (1895), I. A. Davidson,
"Druidismens historia" (1899).
J. Th. W. (N. S.)

Druidism, druidernas kult. Se Druider.

Druidorden (eng. United ancient order of druids),
en efter de keltiske prästerna benämnd förening
för utöfvande af brödrakärlek och skapande af en
förädlad mänsklighet. Den stiftades 1781 i London och
har sedan bredt ut sig till Amerika, Australien och
Afrika, infördes 1872 till Tyskland, hvarifrån den
1904 äfven öfverfördes till Sverige, som då fick en
loge, "Ad astra", med säte i Malmö och under ledning
af en "Edel-erz". Orden räknade 1905 omkr. 130,000
medlemmar (i Sverige 40), fördelade på en riksstorloge
för hvart land, under hvilken storloger och loger
sortera. Igenkänningstecken, lösenord och ritual äro
hemliga. Ordensorgan äro "Druidenzeitung" i Tyskland,
"Quarterly report and journal" i England, "The
druid" i Amerika och "The review" i Australien. Se
G. Schuster, "Die geheimen gesellschaften,
verbindungen und orden", II: 177 ff. (1906),
och "Druidenkatechismus" (2:a uppl. 1884).

Druidstenar. Se Druider.

Drujets (Drut), rysk flod, som rinner upp i
guvern. Mohilev och faller ut fr. h. i Dnjepr. Längd
270 km. D. är rik på stör.

Drumev, Vasil, bulgarisk författare, f. 1838 i Sjumen,
d. 1901 i Sofia, blef 1874 biskop af Trnova under
namnet Klement och spelade såsom sådan en
viktig roll i Bulgariens politiska historia under de
senaste årtiondena. Han skref den första bulgariska
originalberättelsen, Nestjastna familija (Den
olyckliga familjen, 1860; ny uppl. 1873), behandlande
episoder från de turkiska förföljelserna i början
af 1800-talet, och grundade det nationella dramat i
Bulgarien genom sitt historiska skådespel Ivanku,
ubietsot na Asenja I
(Ivanko, Asen I:s mördare,
1872), en prydnad för landets dramatiska litteratur.
A—d J.

Drumlins [dra’mlinṡ], af keltiskt ursprung
(jordkulle, jordrygg), geol., sådana bottenmoräner,
som i ytan visa sig som flackt hvälfda, mer
eller mindre långsträckta kullar med längdaxeln
i glaciärräfflornas och isrörelsens riktning. De
hafva ofta i sitt inre en kärna af fast berg eller
löst skiktadt material, antingen i sin mellersta
del eller i någondera ändan. Drumlinsmoränernas
dimensioner växla mellan vida gränser, med höjder
från några m. till inemot 100, och längd från
mindre än 100 m. till flera km.; förhållandet
emellan längd och bredd är också mycket
växlande. Drumlins förekomma vanligen gruppvis
och uppträda hufvudsakligen ymnigt innanför den
sista nedisningens ändmoränssträckningar. —
Först uppmärksammade på Irland och i Nord-Amerika
(på 1830-talet), hafva drumlinsmoräner sedermera
iakttagits i Schweiz, Holland, Nord-Amerika, norra
Tyskland, Östersjöprovinserna och Finland. Inom
Sverige äro sådana påvisade på Öland, i Dalsland,
Västergötland, Närke och Västerbotten, inom hvilket
sistnämnda landskaps såväl kustområden som inre delar
särdeles typiska och vidsträckta drumlinslandskap
äro utbildade.

Litt.: von Böhmerschein, "Geschichte der
moränenkunde" (i "Abhandlungen der k. k.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0486.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free